Januaridagar

Jag var i Helsingfors förra veckan, konstigt att röra sig i "storstaden" och vara i sitt eget hem. Vår orkidé, som jag trodde vissnat för gott, har slagit ut i blom. Violetta blommor, många knoppar.

Mitt barnbarn Olivia börjar snart krypa. Jag har liknande bilder av min syster och mig som bebisar, samma miner, intresserade och förvånade uttryck.

Muistanko minä, mummi, miten vauvaa pidetään?

Såg Henri Cartier-Bressons fotoutställning, men orkade inte riktigt koncentrera mig. Så många foton, så mycket som har hänt på olika håll i världen, så fina människor det finns överallt, trots fattigdom och förtryck. Bilderna av t ex prostituerade kvinnor i ett fönster i Mexiko gjorde mig ganska nedstämd. Han reste mycket i landet, i olika repriser, och konstaterade hur litet det mexikanska samhället hade förändrats under decennierna.  Det avgörande ögonblicket var hans devis som fotojournalist.

The decisive moment.

Här på Saaris gård är den bistra vintern tillsvidare förbi, det regnar och grönt gräs tittar fram under den smältande snön, fälten har blivit bruna, som om våren kommit. Vandrade förbi snötunga träd den sista kvällen när det var minusgrader, plötsligt kändes stämningen lite kuslig.
Bilarnas ljuskäglor långt borta på vägen som leder till Raisio (Reso) och Åbo, sovande hus, bara lite ljus bakom en gardin. Iakttar någon mig, eller är det bara kameralinsen som är iakttagaren? En avspärrad väg, postbilen ilar förbi och vattnet trummar i stuprännorna.

Från intensivt "flow" till mörkrets hjärta

Jag har kommit till Saari för att arbeta på ett nytt manuskript. Mitt enda källmaterial tillsvidare är Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta från 1899 och Olof Lagercrantz tolkning från 1987. Jag vet inte hur mycket jag kommer att använda mig av det här materialet.
  Jag tycker inte om det stereotypt "afrikanska" omslaget till Lagercrantz bok, och inte förmedlar romanomslagets sommaridyll med blått vatten heller romanens mörka djup. Jag tror mycket har förändrats sedan Lagercrantz tolkningar när det gäller våra uppfattningar om rasism och det koloniala arvet.

  Min senaste roman, Jag gungar i högsta grenen, utkom för bara några månader sedan i oktober. Jag upplever alltid ett slags lätt depression, till och med antiklimax, efter att ha publicerat en bok, oavsett hur den blivit mottagen. Efter många månaders, till och med års, tillstånd av intensivt "flow", kan det kännas svårt att övergå till ett nytt skrivprojekt.

Men jag läser hela tiden annat, hittade den engelska versionen av Emmi Itärantas fina roman, Memory of Water, i en bokhylla här på Saari. Hon skrev den parallelt på finska och engelska, vilket är avundsvärt.

Jag ville skriva någonting om fjolårets Bookervinnare, den jamaicanske Marlon James A Brief History of Seven Killings, och om Caryl Phillips senaste roman, The Lost Child. Två mycket olika böcker med karibiska teman, och som kompletterar varandra på ett intressant sätt. Men jag hann aldrig skriva om dem. Och det här är ju definitivt ingen bokblogg...

På söndagkväll tittade jag på tredje delen av Gentlemen & Gangsters, baserat på Klas Östergrens romaner. Utan att ha sett de första delarna fascinerades jag av interiörerna, den unga författaren i de stora, mörka rummen i den "ohälsosamma lägenheten". En ung mans ångest under en pågående "cold turkey", 70-talets telefoner och skrivmaskiner. Men det fanns också någonting undflyende i det hela, sådant som jag inte kände igen från mina egna år som ung författare, förutom "hippiekommunen" på landet. Och allting var och är ju lite mera coolt i Sverige...

Solsken och dimma

När jag på morgonen öppnar gardinen i mitt sovrum här på Saari ser jag kanske ett stilla snöfall avtecknas mot den röda bodans vägg. Eller så är dagen grå och mulen.

En hängiven fotograf är färdig att stiga upp hur tidigt som helst för att inte missa en fin soluppgång och ingen köldknäpp i världen kan hindra hen från att traska ut på isen eller dyka in i den sagolika vita skogen.

Jag var lat en morgon och ställde mig på farstutrappan i pyjamas för att knäppa några bilder av solens lek mellan de kala ekarna.

När jag äntligen gick ut var det redan mulet, inga starka kontraster med skuggor på snön. Jag vandrade i nyfallen snö till utsiktsplatsen Sillankari och insåg att jag följde ett djurspår - en hare eller en räv? En kotte i den orörda snön, granens snöiga kjolar...

En sen eftermiddag rörde sig en hemlighetsfull dimma över fälten, som ligger i en liten svacka (före detta havsbotten?), men när jag kom tillbaka med kameran var det redan för mörkt och bilderna blev onaturligt blåa eller helt konstiga med blixt. 

Dimbältet "klipper av" vägen

Följande morgon, som var solig, försökte jag fånga dimman som igen syntes som ett smalt bälte framför mig, eller som en vit skinande "tub" på fältet. Två stavgångare kom emot mig, jag ville fota dem när jag såg dem på långt håll som gråa skepnader i dimman, men jag är ganska blyg när det gäller att fota främmande personer utan att först ha bett om lov. Resultatet blev ett ganska förutsägbart, poserande foto.

Jag har den lilla glasängeln med mig, den som kostade 1,50...

Solnedgång på Saaris gård

Efter gårdagens blekt gråa och vita färger blev det en otroligt fin solnedgång i dag. Det var kallt och klart, -12 grader. En klar månskära blev synlig.
  Jag försökte fånga färgerna, innan de försvann. Vet inte vilka färger som är vackrast, de bleka pastellerna, rosa mot den turkosblåa, eller de flammande röda och orangea. Minns sportloven med pappa i Veikkola, de kalla vinterdagarna (fast det var i början av mars), solnedgångarna som var så intensiva att jag blev nästan rädd för dem.
  Idealiskt skridskoväder, fast ganska kallt, vi skrann på en liten oupplyst bana på en skolgård i Mietois. Foton följer senare. Sedan körde vi till Kivikylä efter en nyckel, förbi tysta snöiga skogar.
På kvällen frös jag lite och drack antistress té i köket, insvept i en violett filt, inte lika "långt borta" som i går...

Vita vinterdagar

Plötsligt försvann den glittrande frosten. Vita dagar, vita fält, vinden sopar snön på vägarna. Snön yr i husknutarna, som vit rök. En ny, dämpad akustik. Jag vände om innan jag nådde fram till skogen och Sillankari, det var helt enkelt för kallt. Nu sitter jag i köket och läser. Inga violetta skymningar eller flammande solnedgångar.

The fields seem so quiet in the snow, no more frosty grass that glitters in the sun. The wind sweeps the road, the snow swirls in the corners, like thin smoke. The wind felt so chilly that I had to turn back before reaching Sillankari. Now I sit in the kitchen, reading, somehow very far away...

Violetta träd

Innan jag kom till Saari hann jag knäppa några foton i Gamla kyrkans park. Upplysta träd, ljuskonstverk som ingår i Lux-festivalen i Helsingfors. Violetta träd.

While looking for my violet twilights, I took a few pictures at Helsinki Lux Festival, before coming to Saari. Violet trees.

I fågeltornet

För några dagar sedan var det närmare -30 grader kallt här på Saaris gård i Mietois. Kölden nyper i ansiktet, känns nästan "brännade kall". Svårt att fotografera när man blir tvungen att ta av sig handsken, kamerabatteriet töms också på nolltid i kylan. 
Jag vandrade till fågeltornet cirka en kilometer härifrån, klättrade försiktigt upp. Det började skymma, ett flygplan på väg att landa i Åbo syntes uppe i luften. Kanske planet kom från Mariehamn. Blev plötsligt rädd för att mörkret skulle falla innan jag hann tillbaka. De höga granarna i skogen fick mig att tänka på Södergrans dikter om barndomens träd, eller den gamla granen i Nordisk vår:

"Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst."

Vackert solsken i går på söndagen, vandrade till närmaste butik, förbi frusna fält i solnedgången. Vägskylten pekar mot Åbo och Gustafs, skulle gärna vilja fara härifrån till Åland, i början av mars, från Osnäs i Gustafs till Brändö och därifrån vidare till Vårdö och Simskäla, där jag skulle se Anni Blomqvists hus på vårvintern, vid Strömmen.

Uppe i fågeltornet

Ett flygplan på väg att landa. 

Porten som leder ut ur skogen.

Diamantvägen?

Björkdunge en mulen dag.