torsdag 31 mars 2016

Från tyska Stettin till polska Szczecin

Det har inte blivit av att blogga här i Berlin, dagarna går så snabbt, dessutom skriver jag så olidligt långsamt på min mobil.
Före påsk gjorde jag en kort resa till Polen, till staden dit min farmor for från Finland i samband med balttyskarnas "omplacering" 1939.

Stettin är eller var en gammal tysk hansastad vid floden Oder. Staden har också svenska anor och ångbåtstrafiken mellan Stettin och Helsingfors var livlig, också mellan Malmö. Edith Södergran har sänt ett postkort från Stettin när hon var på väg hem från sanatoriet i Davos.
Jag föreställde mig Stettin på 30-talet i min senaste roman, Jag gungar i högsta grenen.

Tågresan från Berlin tog bara två timmar, förbi små fd östtyska städer mot det område som kallades för Hinterpommern. En station vid gränsen låg mitt i en skog, ingen steg av eller på.
Stettins vackra gamla järnvägsstation finns antagligen inte mera. Jag bodde på Hotell Victoria, som hade kvar något av sin forna glans.

Det kan inte vara roligt för något folk att bli tvångsflyttat till främmande länder och städer, inte för sovjetmedborgarna i Viborg eller Tallinn, kineserna i Tibet eller polackerna i Stettin.
Här lite bilder från dagens Szczecin:


måndag 21 mars 2016

Palmsöndag i Berlin

Vaknade i ett stort rum på Särö-kulturföreningens residens i stadsdelen Wedding. Utsikt mot en charmig innergård, blåa dörrar, balkonger som ser ut att hänga i luften. Tunga möbler, ett massivt skrivbord, vid vilket tunga tankar borde födas... Mysigt litet kök.
  Jag tog U-Bahn till Ku Damm, som var ett slags centrum i Västberlin. Jag har varit i Berlin bara en gång tidigare, i juni1981 när min farmor låg på sjukhus i Kreutzberg. Jag har en skildring av Berlin i min roman Den sista sommaren (1982). Då var staden delad, stympad, och jag såg aldrig Östrberlin, den fina historiska miljön kring Domkyrkan, jag promenerade aldrig längs med Unter Den Linden, såg aldrig Alexanderplatz eller Neukölln. 
  Nu, över trettio år senare gick jag igen till den bekanta, bombade Kaiser Wilhelm Gedächtnis-kyrkans nya kapell med den blåa glasväggen (bestående av över 20000 kvadratiska glastegelstear). Kristusfiguren är ful, det tyckte jag redan för över trettio år sedan och det tycker jag än i dag.
  Prästen nämnde också flyktingkrisen i sin predikan. Psalmerna handlade mycket om synd, om att vara "matt und krank", om Heere och Reich. Försökte låta bli att tänka på Tredje Riket, men det är ju omöjligt här i Berlin. Inne kyrkruinens hall hoppas man på förlåtelse och försoning. Ett kors var gjort av spikar från en kyrka som bombades under Blitz i England. Har läst W. G. Sebalds essäer om bombardemangen som drabbade civila i både England och Tyskland, han menar att det tyska folket inte ännu heller konfronterats med sitt förflutna. Visserligen skrev han de här essäerna på 1990-talet. Jag läste boken på finska: Ilmasota ja kirjallisuus, (Tammi, 2014).
  Drack "kyrkkaffe" på ett trendigt kaf'e och även där fanns bilder av de traumatiska åren på väggen. Familienflucht am 27 August 1961.
  Besökte Olof Palme Platz och såg en kurdisk bröllopsfest. Nu är det Newroz, vårdagjämning. Åt på Vapiano, lite opersonligt och obekvämt med sina höga stolar. Rimliga priser, bekant från Helsingfors. Ett matställe dit man vågar gå ensam... Den korta skymningen föll, dags att ta U-Bahn tillbaka till residenset vid Koloniestrasse. Hemstationen heter Osloer Platz, så när jag ser den norska flaggan målad på stationsväggarna vet jag att jag ska stiga av. Tsüsch! 

lördag 19 mars 2016

Författarkväll på Luckan

Fin författarkväll med Pirkko Lindberg och Nalle Valtiala på Luckan, arrangerad av Svenska Fredsvänner i Helsingfors. Elisabeth Nordgren ledde diskussionen. Från Humboldts papegoja till Fukushima, om språk och minne, utrotade folk, miljökatastrofer, tsunamin i mars 2011.
  Trevligt att se författarkolleger bland publiken, Birgitta Boucht och Thomas Brunell. Helen Svensson, som var min förlagsredaktör på Schildts i 25 år.
  Men nu hinner jag inte skriva mera, ska försöka sova några timmar innan jag reser till Berlin i morgon. Ska vistas på författarresidens i två veckor med Emma Juslin. Nästa rapport kommer därifrån, kanske från Unter den Linden... Sedan följer jag Donaufloden mot sydost och hälsar på en klasskamrat i Wien... via Bratislava... Och enligt Claudio Magris är Budapest den vackraste staden vid Donau.







tisdag 15 mars 2016

Screening

Var på mammografi i dag. Eller det kallas för screening nuförtiden. Oerhört tacksam över att kvinnor i åldern 50-69 får gratis delta i screeningen. Men vad händer när man fyllt 70? Upphör det att vara gratis?
  Stället var nytt för mig, i det renoverade "bilhuset" i Kampen, inklämt mellan thairestaurang och gym. Ett vitt, tomt ställe, en lång korridor, vita stängda dörrar. Efteråt kaffe, vatten i kristallglas. Bästkaffestunden, ett uttryck i Pirkko Lindbergs roman Hotell Hemlängtan.
  Hemma sken solen genom den tunna gardinen. Katten sov.





söndag 13 mars 2016

Den nya och den gamla telefonen...

Visst kändes mina gamla lilla Nokia, svart "snäckmodell", mycket bekvämare i handen. Vår katt Figaro nosar på manickerna som upptar så mycket av de konstiga människornas tid och koncentration...


Vår i luften...min första smarttelefon...

Har ny telefon, har sagt adjö till "mommomodellen". Inser att jag har väldigt mycket att lära. Min yngre son instruerar mig, visste inte ens hur man svarar när någon ringer. Alla dessa svep, har alltid tyckt att det ser så coolt och på något sätt nonchalant ut när folk sitter och gör sina "tumsvep" över skärmen. Och nu sitter jag i spåran och gör precis samma sak... 
  Och jag inser att jag är tio år efter i tiden när det gäller mobilteknologi. Har helt enkelt undvikit att skaffa en smarttelefon, har klarat mig bra med min nästan sex år gamla Nokia, en "snäckmodell", liten och behändig. Och barnens smarttelefoner kom alltid i första hand, ända tills de började förtjäna lite pengar själva. Dessutom tyckte jag, och tycker fortfarande, att jag behöver telefonen enbart för att ringa och ta emot samtal, att sända och ta emot textmeddelanden. Allt annat tycker jag är onödigt. Visserligen hade det varit bra att snabbt ha kunnat kolla busstidtabeller i vissa situationer (när man missat en buss) eller att ha läst ett extra viktigt mejl när man satt på ett kafé.
  Jag försöker nu skriva mitt första inlägg från min nya telefon - trodde jag!  Obs: det här är en redigerad version som jag nu skriver på datorn! Så otroligt långsamt det gick att knappa in texten, bara några rader, mina fingrar kändes otympliga som knackkorvar. Så otroligt snabbt telefonen reagerar på varje tryck. Mamma, du behöver inte trycka så där hårt, säger sonen. Är fortfarande programmerad att använda Nokias "mommomodell" genom att trycka en, två eller tre gånger på samma knapp för att åstadkomma den rätta bokstaven... (Varför ska annars allt lite äldre klassas som "mommo", det började visst med "mummonmarkka".)
  Det var vår i luften igår, solen sken och en massa folk trängdes på stränderna. Men varför klär sig nästan alla i mörka, dystra färger? Hur många svarta plagg har jag inte själv? Sneglade på en svart klänning hos Esprit... Gillar de färggranna tunikorna! För ett par år sedan köpte jag en ljusblå vårkappa för tio euro - jag har inte haft den på mig en enda gång!
  När jag var fjorton köpte jag en granngredelin (vi sa gredelin, inte violett) vårkappa av "vakosametti" (corduroy, eller manchester) hos Teinitalo i Kajsaniemi. Min bästa väninna hade en orangefärgad kappa, hennes syster en illgrön... Synd att jag inte har några foton på oss i det här 60-talsmodet.
Ibland längtar jag efter pastellfärger, granna färger, "karkkifärger"... Men köper nästan alltid någonting mörkt och diskret... Är det bara sommarkläder, sportkläder och scarfar som får oss att leka med färger?
  Oj nej, de här bilderna som jag sände via mobilen blev inte alls så bra... Borde rama in dem så att de inte ser så avlånga och konstiga ut. Jag har mycket att lära... Tror att min Nikon-kamera tar bättre bilder. Men det känns fint att kunna helt diskret knäppa ett foto i en affär, på ett kafé. Fast ni kan se att de flesta personer som jag fotar har ryggen vänd mot kameran. 
Vår i luften.

Inte en enda färgklick på den här uteterrassen...
Jag försökte "bonga" hunden som sprang i vattnet, men visste inte
hur man ska "zooma" med mobilen... 
Skejttare och en fin färgklick...
People in black, nästan som ett sorgefölje, hela stranden lång... 
Fina färger, fast det var inte alls meningen att göra reklam för märket i fråga...