Rosen

På väg till Simstadion trampade jag förra veckan förbi Vinterträdgården och stannade för att fota rosorna, många nästan utblommade. Tycker de är vackrast som knoppar, färdiga att slå ut. Sedan blir de nästan för stora och tunga, så som den mörkröda Rosa Burgund. Vackra namn: Bella Rosa, Rosa Sommerwind, den gula Gold Marie, den dramatiska Queen of Hearts... De vita Rosa Schneewitchen och Karen Blixen. Jag undrar om hon odlade rosor på sin afrikanska farm.
  Att se bara rosor omkring sig gör mig konstigt matt, nästan lite sorgsen. Plötsligt blir de lite kusliga där de växer i sin trädgård, "än hvita som döden, än röda som blod", (Josephson, Svarta rosor). Jag tänker på William Blakes maskätna ros: "Oh Rose thou art sick..."  På Södergrans sköna kärleksrosor och rosenaltare. Övermodet? "Jag är skön ty jag har vuxit i min älskades trädgård.... Jag stod i solen och fick glöd... " (Rosen). Eller: "Världen är min. Vartän jag går kastar jag rosor åt alla..."
  Yksi ruusu on kasvanut laaksossa, ja se kauniisti kukoistaa, sjöng jag i den finska folkskolan.
  Rosen, blomman som man ger på stora fester, på bröllop, födelsedagar, dop och begravningar. När jag bodde i Brooklyn blev jag uppvaktad av en gift man som gav mig ett stort fång med mörkröda rosor.
  Jag vill inte ha de här rosorna, utbrast jag åt Martha, en av mina tre rumskamrater i det stora smala limestonehuset i Flatbush.
  Men visst är de vackra, viskade den anorektiska Martha när jag ställde vasen  på bordet i vår halvtomma matsal.
  O my Luve is like a red, red rose, that's newly sprung in June, skrev Robert Burns mot slutet av 1700-talet, men jag tänkte kanske på en dikt av Märta Tikkanen: "Behåll dina rosor!"
  I ett tidigare inlägg skrev jag om studentrosorna. Nu har min pojkes rosor vissnat, men jag har svårt att kasta bort dem. De har fått stå och vissna i sin vas, fortfarande vackra, men på ett kusligt sätt. Vidrör man dem tappar de bladen, smulas sönder.
  Vi känner ganska många unga personer, alla pojkar, som mött en förtidig död. Somliga har begått självmord. Vi tittade på foton från min yngre sons gammeldansfest och han pekade på en allvarlig, stilig yngling klädd i frack: det var han. Andra har dött i oförklarliga olyckor, en i en överdos som 21-åring. En klasskamrat, en sjuttonårig pojke, föll från en balkong i femte våningen. Han spelade ofta dataspel tillsammans med mina pojkar, de satt vid bordet i vårt vardagsrum, i hörnet där jag nu har mitt butsudanskåp. Jag satt i soffan och tittade på tv, det var lugna kvällar för tio år sedan. Jag hörde på pojkarnas lågmälda röster och såg deras bortvända ryggar. Ingen av oss kunde ana vad som skulle hända på våren 2009.
  Några trappor upp från rosengården växte andra slags blommor, blåa och blekt lavendelfärgade. Somliga trängde fram vid foten av stenbalustraden, det kändes skönt att se dem efter rosorna. Eller rosenbuskarna som växte utanför Vinterträdgården i en häck vid trottoaren,  i olika stadier av sitt rosenliv, från blomma till orangefärgad nypon.

"Det är min lott -
att alla dagar gå med rosor till min drottning
och ligga snyftande vid hennes fötter...
När skall jag stiga upp lätt som en fjäder
att hämta rosen, den enda,
den som aldrig dör."

Ur Skönhetens stod, Edith Södergran
 

Tystnad och rörelse i sommarkvällen

De stod i Hesperiaparken när jag cyklade förbi, de satt utspridda på berget och på gräsmattan, alldeles orörliga. Alla iakttog sina mobilskärmar, alla såg oerhört koncentrerade ut. Någonting var på gång. De väntade, de väntade alldeles tysta och med ett beundransvärt tålamod.
  De väntade på att en Pokémon skulle dyka upp, just här, när som helst. En Pokémon att fånga, att strida emot, att träna upp eller kanske byta ut mot någon annans Pokémon. Jag känner inte till det platsbaserade spelets regler och logik.

En gänglig ung man tog några steg på sandgången, men stannade sedan tvärt och ändrade riktning. De andra satt lika orörliga som förut, förstelnade i sin väntan, försjunkna i sin virtuella värld. I väntan på vad, på vem... I väntan på Godot? Jag tänker också på den finska titeln på en bok av Milan Kundera: Elämä on toisaalla.
  Och väntar vi lite till kan vi snart köpa ett armband med inbyggd Bluetooth, som via vibration och blinkande lysdiol meddelar oss om att en Pokémon finns i vår närhet!

Jag trampade vidare, men saktade av när jag närmade mig Operan och hörde medryckande musik. Där, på dansgolvet, var det liv och rörelse. Till de sprättande tonerna av jazz och swingmusik dansade folk av hjärtans lust, unga och gamla, proffsiga och mindre proffsiga, i vackert böljande kjolar eller lite tråkiga herrshorts. Come as you are! Let's dance...
  Big bandets drive, saxofonernas smidiga eller trumpeternas metalliska toner, basens och trummornas rytmiska samspel. Och dansarna hade sin egen koreografi, de framskred i en lekfullt snabb jive eller i en långsammare foxtrot, i rock 'n' rollens djärva kast. In the Mood, en varm sommarkväll i Helsingfors.

Violett graffiti

Är inte speciellt förtjust i graffiti, men brukar sporadiskt fota graffiti som pryder väggar och murar, som dyker upp på bangårdar som syns genom tågfönstret. Jag tycker inte att de feta bokstäverna är speciellt vackra, men de bildar ibland imponerande helheter, konstverk med sina egna koder, dolda budskap och ställningstaganden.
  Jag var i New York 1983 och 1985, då graffitin gick hand i hand med den nya hiphopkulturen. Jag minns subwaytågen som dovt dunkande rullade förbi på stationerna, eller syntes uppe på broar i Brooklyn och Queens, fullklottrade med graffiti. Inne i vagnarna var väggarna och även bänkarna ibland sprayade med svarta bokstäver och tecken, "tags", ett slags signering och visitkort: jag har varit här... och här! I min ungdom tyckte folk fortfarande om att skriva Kilroy was here på väggar och i allmänna toaletter. Ni kan på webben kolla olila teorier om vem denna mystiska Kilroy var, med rötter bland amerikanska soldater under andra världskriget.
  Som ung och okänd gatuartist använde Jean-Michel Basquiat pseudonymen SAMO, vilket betyder Same Old Shit. Jag såg hans utställning på Mary Boones trendiga galleri i SoHo och har fortfarande kvar urklippet från New York Times.
  Mina båda pojkar har haft skateboarding som hobby, en urban sport som krävde löst sittande byxor, munkjackor, kepsar av ett speciellt märke och flatbottnade Vans-skor. Skejting gick också hand i hand med graffiti och hiphopkulturen. Vi har hört om bekanta gossar som blivit fast för att ha sprayat graffiti på väggar där den inte hört hemma. En enda sprayad bild kan bli en dyr affär för föräldrarna.
  På väg till simstadion såg jag i dag hur planket utanför Olympiastadion, som genomgår en grundlig renovering, hade sprayats med graffiti. Ett slags beställningsarbete. Jag kunde inte låta bli att knäppa några foton. Intressant att se hur konstverken blir till med en arsenal av burkar bredvid på marken. En stark, nästan frätande lukt av färg svävar i luften.

  Tillsammans med en ung rysk konstnär deltog Ville Haapasalo i graffitisprayande i Murmansk på sin resa kring Ishavet. Tv-serien visas i repris på Yle Teema. Han hjälpte till att måla en stor gul sol på en övergiven byggnad. Konstnären hade sin egen atelje, men drabbades ofta av ett starkt behov av att få måla på väggar!

  När jag tittar på bilderna från mina fina resor i år, märker jag till min förvåning att jag hade knäppt ganska många bilder där graffitin finns med på ett hörn, utan att själv ha lagt märke till det, till exempel på strandmuren vid Donau i Bratislava. Att fota genom dammiga tågfönster ger kanske inte så lyckade resultat, men det ger ändå en uppfattning om graffitin som glider förbi på dystra bangårdar och övergivna fabriksbyggnader, i polska Szczecin eller i S:t Petersburg. Hittade graffiti i hjärtat av Wien, i pensionärernas Torrevieja. Jag tyckte också om banderollen som välkomnade flyktingar i Berlin och den uppstorade fotoinstallationen i en gränd i Bratislava, ett fotografi som bad om ursäkt om att flyktingar lämnades bakom ett taggtrådsstängsel någonstans i Europa, poliser på ena sidan, flyktinglägret på det andra. Tittar man noga ser man orden We are sorry.
  Ganska rojsigt, men fascinerande klotter kan man hitta vid foten av trapporna som leder till Järnvägsstationens spårvagnshållplats här i Helsingfors. Eller ett enda ord på en husvägg uppe på Toompea i Tallinn: Absurdism.

Vid Olympiastadions graffitiplank, som får målas om och om igen.

Infarten till S:t Petersburg.

Infarten till Szczecin, före detta tyska Stettin.

I hjärtat av S:t Petersburg.

I Torrevieja, Spanien. Vilken fin vit spetsklänning!

Graffiti i Torrevieja.

Banderoll i Berlins Mitte.

Ett kvarter i Berlins  Mitte, som inte ännnu gentrifierats.

Berlinmuren vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse.

Här har graffitin antagligen putsats bort.

I Bratislavas gamla kvarter.

Vid stranden av Donau i Bratislava. Folk hade samlats för att titta på City Marathon.

Fotoinstallation i Bratislava. Taggtrådsstängsel mellan poliser och flyktingar:
We are sorry.

Vid Naschmarkt i Wien.

Vid trapporna som leder upp till spårvagnshållplatserna vid Järnvägsstationen
 i Helsingfors. Rädslans geografi?

Vid Toompea i Tallinn. Inte direkt graffiti, men ett tankeväckande ord i alla fall.

Camus i varuhusets vita hylla

Just nu har jag svårt att koncentrera mig på någonting vettigt, mitt skrivarbete, seriös läsning. Mina tankar pendlar mellan Donald Trump som eventuell blivande president,  läget i Turkiet och den 17-årige afghanens framfart ombord på ett tåg i Tyskland (pojken hade kommit som ensamt flyktingbarn till landet när han var femton). Har vardagsrasismen ökat i Finland? Min dotter såg en finsk man spotta mot minst fem somaliska kvinnor som kom emot honom i Östra centrum. Så otäckt och förnedrande mot kvinnorna, också väldigt obehagligt för min dotter att se.
  Tog bussen till heminredningsvaruhuset i Esbo, bara för att titta på någonting som jag egentligen inte behöver. Kuddfodral? Så svårt att välja (som finlandssvensk skulle jag dessutom inte säga kuddfodral, men dynvar är inte heller rätt ord).
  Ett skinande vitt, perfekt kök? Jag kommer aldrig att ha ett sådant och ser jag ett sådant, tänker alltid på skildringen av det holländska skinande vita köket i den estniske författaren Tonu Onnepalus bok Gränsland (som han skrev under pseudonymen Emil Tode).
  Soffparadiset, soffornas tysta klagan, den trygga klippan i vårt vardagsrum? Vi har en Vittaryd vit Ektorpsoffa - men borde jag ha valt den i Nordvalla grå eller Mobacka beige i stället? En monstruös parsäng, kunde en sådan ha räddat mitt parförhållande? No woman no cry...
  Det pastellfärgade flickrummet, barnsängar med fula gavlar, en säng som en vit metallbur. Varför får en barnsäng inte vara alldeles enkel och vanlig - och måste man ha en sån där sänghimmel? Jag köpte barnens första enkla sängar på loppis, senare en obekväm våningssäng för att få mera golvutrymme,  en loftbädd som gungade olycksbådande och hade en skrivbordsskiva nertill som ingen använde för läxläsning, en skiva som bara samlade klädbylten, böcker, leksaker. 
  Mjukisdjurens tysta klagan i hyllorna. Rödluvans grinande varg, färdig att sluka stackars lilla mormor i sina käftar. Mormödrar i Sverige har protesterat - vem vill ge en sådan skrämmande leksak åt sitt barnbarn? Inte jag åtminstone... Andra barnprylar heter Duktig, Busa, Småslug, Läskig, Smågli, Smaska. Jag funderar på skillnaderna mellan rikssvenskt och finlandssvenskt språkbruk, vårt vardagsspråk, vilka slags associationer våra ord skapar.
  Granna färger, klara färger, karamellfärger. Jag tycker om att ha vissa färgklickar i mitt hem, men jag vill inte ha en gul hylla, ett klarrött skåp.
  Jag brukar ibland kolla varuhusets bokhyllor, fyllda med restupplagor, arrangerade enligt bokryggens färg. Och där fanns den fortfarande, i Vita bokhyllan, bakom ett ganska fult soffbord och en ganska ful länstol, boken som jag egentligen skulle ha lust att knycka: Albert Camus Anteckingar 1942-1951. I Gröna hyllan: Den postmoderna anstalten. Är hela varuhuset ett slags anstalt? Jonathan Franzens Tillrättalägganden (The Corrections) instucken i Svarta hyllan i många exemplar, en av mina favoritromaner, hans bästa tycker jag.
  En svart bok till som jag skulle vilja knycka, ifall jag vågade: Andre Brinks På andra sidan tystnaden. En tilltalande boktitel, boken liksom viskar åt mig, i en konstgjord omgivning full av ljud: kom hit, kom hit till den här sidan, till den andra sidan... Ja, jag undrar vad där finns, på andra sidan tystnaden?
  Skärgårdslandskapet bakom det persikofärgade badkaret (eller är det ett bubbelbad, en jacuzzi?) ser så riktigt ut att jag skulle kunna stiga in i det. Tog en selfie mellan Paxgarderoberna...
  Hemma nosar Figaro på mitt magra kap: en badrumsmatta, tygtofflor åt sonen, ett violett doftljus för violetta skymningar, formar för ispinnar på saft, två små vaser för mitt butsudanbord...

Måsarna på Ursins klippa. Löyly.

För ett par dagar sedan återsåg jag trutungarna på Ursins klippa. Nu var de bara två, jag hoppas att de inte tappat bort sitt syskon. När jag granskade fågelungen som hade placerat sig närmare vattnet märkte jag att den stod på bara ett ben. Jag vet ju att fåglar, speciellt vadare, tycker om att göra så.
  Och ändå blev jag lite orolig, nästan förskräckt: tänk om den har förlorat sitt andra ben? Fågeln såg visserligen helt nöjd ut där den stod i blåsten på sitt ena - eller enda? - ben. Jag försökte spana under den fjuniga magen, men såg inga spår av ett upplyft och undangömt fågelben, en fot med simhud. Är fågeln verkligen enbent? undrade jag.  Hur klarar den sig i så fall på marken, att kila bland strandstenarna eller på en gräsmatta, landa mjukt på en klippa? Simma?
  Samtidigt rörde sig den andra fågelungen lite närmare mig, nyfiken och piggt plirande med sina mörka ögon. Han, eller hon - ska vi säga hen? - stod stadigt på sina två fina simfötter.
  När jag igen fäste blicken på den enbenta fågeln märkte jag till min lättnad att det osynliga benet hade blivit synligt och dragits ner bredvid det andra medan fågeln omsorgsfullt putsade sina fjädrar. Det här bestyret lyckades uppenbarligen bättre när hen stod stadigt på båda fötterna. Läste senare att en fågel står på ett ben för att minimera värmeförlusten. Det känns säkert varmt och skönt att värma foten inne i den mjuka fjäderskruden!
  Fågelsystern, eller brodern, ställde sig bredvid sitt syskon vid vattenbrynet, där de båda stod och tittade fundersamt ut på havet. Och nu stod den andra fågeln igen på ett ben...
  Var dröjde trutmamman? Måste vi nu ensamma bege oss ut till havs för att leta efter en munsbit? De vackra vingarna flaxade till och fåglarna lyfte, lämnade klippan, landade som guppande prickar utanför Löyly-bastun.
  Dit begav jag mig också, bara för att konstatera att jag föredrar att sitta på ett traditionellare strandcafe, typ röd strandboda. Bagarstugan i Mariehamn hör till mina favoriter. Som arkitektur är Löyly-byggnaden fin och det doftade fint av rök från bastuavdelningen, men att sitta på en stol som står på ett kalt trägolv, omringad av bara träytor och en öronbedövande kakofoni av ekande röster är inte speciellt hemtrevligt. Detsamma gäller det trendiga Hernesaaren ranta med plastpalmerna, samt Allas-terrassen på Skatudden, på stället där Allas Sea Pool öppnar i augusti, under pariserhjulet...
  Har folk börjat skratta hårdare? Varför måste de skrika så där i sina mobiler? Eller är det bara jag som har blivit tystare? Jag får lust att säga: Utsäkta, lite tystare, please, lyssna på havet, på måsarna...
  En färgklick på stranden: en liten röd stuga bland allt det nya och trendiga, ett klubbutrymme för ungdomar.