torsdag 29 september 2016

Violett skymning i Vasa

Så här fin solnedgång i Vasa när jag kom hit på måndag kväll. Jag har kommit hit för att skriva i Författareföreningens arbetsbostad. Fick nyckeln till lägenheten av poeten Ralf Andtbacka, i år aktuell med diktsamlingen Vallarna.
Jag gjorde genast en liten kvällspromenad på stranden. Det var varmt för årstiden, vindstilla och fint. Nästan alla som kom emot mig, eller joggade förbi med en kompis, talade svenska, med österbottnisk brytning. Uppvuxen med Hesaslang låter det pikant i mina öron. Enkä snaijaa ihan kaikkea. Nå, he va allt för idaa...

måndag 26 september 2016

På Caisa

Kulturcentret Caisa, med fokus på invandrare och mångkultur, har firat sitt 20-årsjubileum. Här gick jag på många fester och evenemang på 90-talet när barnen var små. Tyckte den första lokalen i grannkvarteret var mysigare än den nuvarande, men utrymmet blev snabbt trångt när verksamheten expanderade.
  Drack kaffe med dopp med Johanna och Andrea, som jag träffade i början av 90-talet på ett annat kulturcenter, nämligen Familiaklubben, som hade sina första utrymmen på Skatudden, sedan i Havshagen och slutligen i Berghäll. Då var Cindy nyfödd, Michael hade fyllt två.
  Vi grundade en lekgrupp för finsk-afrikanska-karibiska barn, läste Anansisagor från Ghana och Jamaica, firade lillajul med risgrynsgröt som Johanna hade kokat. Andrea medverkade i FST:s (numera Yle Fem) populära diskussionsprogram Talking Heads, som drogs av Stefan Randström, jag i Chris Zittings program Rastafaris barn, där jag grät i slutet med Cindy i famnen... Jag gråter fortfarande när jag tittar på programmet. ;-)
  Vi har fortfarande kontakt med många av familjerna och får höra nyheter om de numera fullvuxna barnen. En finsk-somalisk flicka har rest till Australien, någon studerar i Soc&Kom, en annan i USA. Alla har inte ännu hittat sin egen plats, sin egen väg. Och jag är visst den enda mamman som redan hunnit bli mormor.
  Skål för Caisa och mångkulturen! Men vi kunde aldrig föreställa oss då, för tjugo år sedan, att samhällsklimatet skulle bli vad det är i dag. När man är yngre och har små barn, hoppas man på en ljus framtid. Minns med saknad festerna och konserterna på Caisa, känslan av lättnad, då mitt yngsta barn hade somnat i sin vagn medan de två äldre lekte och sprang omkring med de andra barnen, och man själv med gott samvete kunde sätta sig ner med de andra mammorna och ta sig en påtår.
Tre mammor som gått på Caisa i tjugo år
Barnbarnet tittar på Nina Dodds fotografier i skyltfönstret på Fabriksgatan 14.

Fotoutställningen Pikkuiset (Småttingar)

lördag 24 september 2016

Nej till rasism

Stor demonstration mot rasism och våld i dag i Helsingfors. Stötte på gamla bekanta, kära författarkollegor. Vi tågade från Medborgarplatsen till Senatstorget, där bl.a. president Tarja Halonen, Mikael Brunila och Karin Creutz talade. Olika slags flaggor och kläder, clowner, aktivister. Glädjande många deltagare med invandrarbakgrund.
Och vem dolde sig bakom den vita pappfiguren som travade framför oss?
Det blev lite kallt att sitta på kyrktrapporna, så jag missade Finlandiahymnen, men hann lyssna till Paleface och senegalesisk musik. Apostlastatyn på kyrkans tak såg ut att välsigna evenemanget.
Start från Medborgarplatsen
Christina Andersson, Thomas Wulff och Lotta Wigelius-Wulff
Olika flaggor möts...
Påhittiga fotograferingsställen
Vem är den vita pappfiguren?
Vår ärkebiskop Kari Mäkinen!
På kyrktrappan
Fina, personliga banderoller
Ett människohav på närmare 20 000 personer
Regnbågsflaggan är alltid lika fin
Stiliga outfits
Street fashion
Olika kulturer möts
Karin Creutz talar

torsdag 22 september 2016

Höstdagar

Vindstilla och varmt i solen, havet låg nästan spegelblankt. Måsen satt på strandstenen och människorna tog av sig sina jackor och skor. Men sedan började det blåsa, en kall ilning kom farande från havet. Jag satt kvar en stund, läste Modiano och gick sedan hem till katten.

tisdag 20 september 2016

Blommor och ljus

Folk lade ner blommor och ljus utanför Järnvägsstationen i Helsingfors, efter att en ung man mist livet den 16.9. då han misshandlades av en medlem i den nynazistiska Finska motståndsrörelsen. Solen sken, de flesta som vandrade förbi stannade för att betrakta minnesplatsen. Ledsna, bekymrade miner. Sedan gick vi vidare, hemåt eller kanske till ett kvällsjobb, till metron, buss- eller spårvagnshållplatsen.

lördag 17 september 2016

Keep dreaming, shine like a star...

Morgonkaffe på Salutorget i kyligt väder, en solig dag med barnbarnet. Men jag tror att hon var lite trött efter mpr-vaccinet.  Min syster och jag insjuknade samtidigt i mässling, jag minns det rödprickiga utslaget, den fruktansvärda klådan. Dessutom fick jag kikhosta och min syster det som kallades för röda hund. I min barndom var det vanligt att läkaren gjorde hembesök, eller så gick man hem till läkarens privatmottagning. Inga kommunala hälso- eller tandläkarstationer fanns det på den tiden.
  Vattkoppor hör till de få infektionssjukdomar som nutidens barn förväntas få. Min äldre son var sjukast med hög feber, dottern fick de värsta blåsorna, hos minstingen märktes vattkopporna knappt alls.
  Vet inte varför jag började skriva om barnsjukdomar - jag skulle ju skriva om höstens färger, höstens sista blommor...
  På strandgatan pekade jag på en röd Hop on, Hop off-buss för mitt barnbarn. Men nästa bil var en svart likbil. Jag pekade inte på den, jag lät den passera och såg den vända in mot Jungfrustigen. I min barndom gick sörjande änkor klädda i svart, med sorgflor, en tunn svart slöja, för ansiktet. De fick nästan alltid en sittplats i spårvagnen.
  Ett gäng glada studenter i overaller poserade för mig i spårvagnen. Jag satt på ett kafé senare på dagen och såg blommor inlindade i cellofan på en stol ute på trottoaren, i väntan på en fest. Jag vet inte varför, men jag tyckte de här bleka blommorna såg lite kusliga ut.
  Jag tittade på kläder i Forum och fotade en vit t-tröja med överdrivet hurtig, uppmuntrande text, riktad till tonårsflickor. Keep dreaming, shine like a star, osv. Nu minns jag att jag fick en liknande komplimang på hotellet i Budapest, varje gång jag speglade mig i badrummet. Ska gräva fram det fotot! Överdrivet smicker känns bara jobbigt...

onsdag 14 september 2016

Violet Twilights at Saari




I augusti deltog jag i en utfärd till Saaris gård i byn Mietoinen i Mynämäki (Virmo), där jag vistades som Konestiftelsens residensstipendiat i januari och februari i år. Jag har en roman under arbete och jag var glad över både arbetsron och det sociala umgänget på Saari (plus det generösa stipendiet!).

Jag bodde i den röda f.d. köksvingen snett mittemot den gula huvudbyggnaden. Så fint att se platsen i sommargrönskan, de stora lövträden, dammen, den gamla brunnen, som blivit en metafor för den skapande verksamheten. Det var vid Saarigårdens brunn, en symbolisk samlingsplats, där stipendiaterna presenterade sina egna "djärva initiativ".


The Saari well, not necessarily this one, is a metaphor for creative gatherings.



Saaren kartanolla vietettiin elokuussa elojuhlia, salissa esiintyi saksofonitro Ava, jonka ohjelmistoon kuului sekä Bachia että Jukka Tiensuuta ja japanilaisia nykysäveltäjiä. Oli ilo nähdä Saaren taideteokset, tutut huoneet ja salit, joissa nautimme tiistaibrunssia projektiesittelyjen jälkeen. Yläkerran yhteisissä tiloissa katsoimme joskus elokuvia, vanhan kivinavetan keittiössä teimme perjantaisin ruokaa ja keskustelimme omista rohkeista avauksistamme, kinastelimme ja viihdyimme yhdessä.

Kaikki taideprojektit eivät ehkä toteudu suunnitelmien mukaan, ovat ehkä liiankin rohkeita, mikä on myös merkki eräänlaisesta onnistumisesta, mahdottomuuden visiosta, tai sitten ne muuttavat alati muotoaan, kapinoivat, näyttäytyvät eri valossa. Hieno takki, jollaisen pieni mies tilasi mestariräätäliltä, kutistuikin sadun eräässä versiossa nenäliinaksi! Eller ännu värre: Det bidde ingenting...
                       
                           
                               
,

Tervetuliaispäivällinen tammikuun alussa.
Kim Simonssonin keramiikkaveistos.

Juustokakkujuhlat kartanon yläkerrassa.
Nina Rantalan kirkkoteos. Rauhala oli Saaren yhteisötaiteiteilija 2008-2010.

Kotona vertailin talvi- ja kesäkuviani. En ehtinyt elokuussa lintutornille asti, mutta tässä muutamia kuvia kartanoalueelta, keskellä sydäntalvea ja elokuisessa illassa. Ihastuin punaiseen latoon, joka näkyi työhuoneeni ikkunasta. Se piti kuvata yhä uudestaan ja uudestaan...

The Kitchen Wing, where I had my apartment. I loved the small red barn outside my window and took quite many pictures of it...

Swirling snow, like thin smoke. Snön yr i knutarna.



My beloved barn. Lato. Ladan.


In the end of January, the snow melted away...

... and then it snowed again... 

Lampi elokuussa... 

... ja helmikuussa. The pond. Dammen.


Hugo Almeida from Portugal.
Our snowman leaned more and more, as the February sun shone more brightly.

As a fiction writer I felt happy meeting international and Finnish artists representing a wide range of art fields in Saari, from animation and puppetry to comic book art, clown shows and various forms of community art, combining film, video and installation.

A writer's work can be extremely lonely and slow, once I spent six years working on a novel, and it never felt quite ready. But I guess all artists struggle with loneliness as part of the creative process. Late at night, while sitting in my cosy kitchen, I could see light in Hugo's and Hanneriina's rooms in the building opposite mine.

During my short visit at Saari in August, I saw new people sitting on the porch, a happy looking crowd having a summer workshop. In early January, the darkest time of the year, a Christmas tree lit up the porch, and it was far too cold to sit on the blue wooden sofa.

The residence artists come and go, but I am sure they all miss the quiet days at Saari, their work spaces in the barn, the sauna by the pond, the walks by the fields and all the "found art" of nature, shared moments in the barn kitchen or at the grill, where we once spotted Northern Lights. Neil Young sings in a song: Aurora borealis, the icy sky at night...

A selfie at breakfast in my kitchen.
Tatu Pohjavirta and Gabriela Munoz as Chula the Clown.

Sharing thoughts after the performance.
Hanneriina Moisseinen, preparing for her exhibition and comic book, Kannas.
Hugo Almeida and Martta Tuomaala, inspecting Martta's spinning bike.

Barbecue Lover's Carousel Pavilion , design Jan-Erik Andersson.
Dinner in the barn kitchen. Discussing our bold initiatives. At left: Outi Sippola,
Hanneriina Moisseinen. At right: Hugo Almeida, Kaisa Salmi, Daniel McCay.
Me at Sillankari with a nice view over the bay. It was almost -30 Celsius.

At Saari in August.
A new set of people enjoying the atmosphere at Saari.
The verandah in early January

The fields in August. The migrant birds are already getting restless.
The fields in late January.
On a misty Sunday morning, this friendly couple appeared out of nowhere...

I call my blog Violet Twilights, after a poem by the modernist poet Edith Södergran (1892-1923). The poem is surprisingly feminist for a poem published a hundred years ago, in 1916.
 I am constantly looking for a violet twilight. Perhaps it doesn't really exist, or perhaps it is more like a melancholy state of mind. But I came very close to it at Saari during those magnificent, and slightly mysterious winter sunsets. They don't last too long, they come and go, so if you don't catch them right away, they are already gone.

Violett skymning i Saari. Sinipunervat hämärät (käännös: Pentti Saaritsa).

Jag blev väldigt förtjust i omgivningen i Saari och vandrade ofta till fågeltornen och utsiktsplatsen Sillankari, på jakt efter en violett skymning. Det blev nästan ett tvång: att fotografera träden som stod vid fälten strax nedanom gården.
  I became slightly obsessed with taking pictures of the two trees standing by the field. Sometimes there were only subtle changes, a few new nuances caused by the melting snow, the sunshine, the mist. I was fascinated with the landscape when it was almost void of colours, only black trees and a sky that had turned "a whiter shade of pale". The blazing sunsets almost scared me! The colours seemed weird, almost surreal. And I swear I didn't manipulate the pictures, but it did happen that my camera made the sky look extra wild... The green trees in August seemed equally weird to me...
  I guess I have to come back and take pictures of the trees in colourful October, or in May, when everything is light green and the migrating birds have returned.















The trees in August, strangely green...

Found Art at Saari, nature's own:







A feathered fish head as bait. A bit spooky...

Waves make patterns in pieces of reed on the beach in Mietoinen.
In the summer, cows graze on these shore meadows

Nordic Spring

All my castles of air have melted like snow,
all my dreams have run out like water,
of all that I loved I have only left
a blue sky and a few pale stars.
The wind moves softly among the trees.
The emptiness rests. The water is silent.
The old spruce tree stands awake and thinks
about the white cloud he kissed in a dream.

Edith Södergran
Translation: David McDuff
                                               
                                       

To All Four Winds

No bird strays here into my hidden corner,
no black swallow that brings longing,
no white gull that tides a storm …
In the shadow of the rocks my wildness stays awake,
ready to fly at the slightest whisper, at approaching steps …
Soundless and blue is my world, blessed …
I have a door to all four winds.
I have a golden door to the east – for love that never comes,
I have a door for day and another for sadness,
I have a door for death – that one is always open.

Edith Södergran
Translation: David McDuff

The gate to the forest.