söndag 27 november 2016

Det tomma hemmet-festivalen


Bildkonstnären Cris af Enehielm öppnade sitt hem för olika slags konstevenemang under november månad, konserter, dans, poesi, performance. Den stora vackra bostaden vid Mechelingatan var nästan tom, innan Cris måste flytta, efter att ha bott i den i 25 år. 
  Jag tittade in under fredagens litteraturkväll, arrangerad av det nya Vilda Förlag, som Monika Fagerholm har startet tillsammans med sex andra skrivande kvinnor. Det kändes vilsamt att lyssna på författarna, samtidigt som min blick sökte sig till tavlorna som Cris ställt ut i sitt hem, inspirerade av en vistelse i Sierra Leone. De varma gula färgerna bidrog också till den ljusa, lite magiska stämningen, som om ett lent solsken hade fallit på mig.
  Mathias Rosengren fungerade som läskvällens konferencier. Så jag älskar hans sympatiska sätt och lugna röst! Tyvärr missade jag Eva Frantz och Birgitta Stenius när de läste. Under pausen pratade jag med gamla och nya vänner, Agneta Enckell och Barbro Enckell-Grimm, Viveca Stenius, Annika Tudeer och många fler. Jag tycker om att bekanta mig med unga nya författare och minns lite nostalgiskt åren då jag själv var en sådan... Blev både lycklig och rörd när jag hörde Annika och Barbro nämna min debutroman, Minnet av Michael, som utkom för ett antal år sedan... 
  Det blev dags att gå hem, Cris tog ner några tavlor från väggarna. Jag knäppte ännu några foton i hallen med välvd dörröppning och tittade in i salongen, där stolarna nu var tomma. Ute tätnade mörkret, men tavlorna på väggarna fortsatte att lysa i sina varma färger.  
  Tack för en fin kväll, Cris! 
Cris af Enehielm och Monika Fagerholm

Ylva Perera, aktuell med Dödsdalsdansösen (Vilda Förlag)
Adrian Perera och Mathias Rosenlund. Evenemanget filmades. 
Henrietta Clayhills, läser ur Den blinda fläcken (Vilda Förlag).
Birgitta Stenius-Mladenov (i mitten), aktuell med Bala Garbas anteckning
(Vilda Förlag). Eva Frantz, aktuell med detektivromanen Sommarön 
(Schildts &Söderströms)
Sara Razai läser ur sin roman, Djävulen är en lögnare (Förlaget) med
lilla Isak på höften.

Annika Tudeer, från performancegruppen Oblivia, och fotografen
Lena Malm. Leve höstens böcker! 
Mathias Rosenlund, aktuell i fjol med Svallgränden 5 (Schildts & Söderström),
Adrian Perera, utkommer 2017 med en diktsamling hos Förlaget. 
Glada damer: Viveca, Monika och Eva. 
Cris och Monika
Tack och hej då!

lördag 19 november 2016

Tid - förvandlerska...

När jag för ut soporna brukar jag titta på den här granen som syns bakom muren på den innersta lilla bakgården, sommar, höst, vinter... Vårbilden saknas... Klätterväxtens blad (murgröna?) spricker ut ganska sent på våren, i allmänhet först i juni.

I går fanns det bara en liten snödriva kvar av höstens första snö, i dag är den borta.

Varje dag är inte solig, november är en mörk månad. Det går ett mörkt stråk i Södergrans dikt, Triumf att finnas till, i samlingen Septemberlyran (1918), trots soldyrkan: jag vet av ingenting annat än sol! Tiden är iskall och obarmhärtig, solen vet att alla stjärnor en gång kommer att slockna. Solen tillägger, lite inkonsekvent: men de lysa alltid utan skräck. Vi kommer att dö en dag, samtidigt kommer vi alltid att vara en del av oändligheten. Kanske genom vårt DNA? 

Det är intressant att Södergran ser Tiden som ett feminint subjekt. Kanske en solgudinna?

"Tid - du mörderska - vik ifrån mig!"

söndag 13 november 2016

Juvelen i lotusblomman

I dag firar jag ett speciellt 40-års jubileum. Läs om det i Fredspostens senaste nummer och kom med i fredsarbetet på finlandssvenskt håll, t ex via Vasabygdens, Närpes- och Ekenäsnejdens fredsföreningar, Svenska Fredsvänner i Helsingfors, eller takföreningen Finlands Fredsförbund.
Så länge som det finns krig och konflikter i världen behövs det idealistiska själar som arbetar för fred i Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings pacifistiska anda.

tisdag 8 november 2016

Barn och barnbarn

Förra veckan tillbringade jag en dag med mitt barnbarn, ettåriga Olivia. Hon vill leka med vår katt Figaro, smeka och "paja" honom, kanske försiktigt dra honom i svansen... Figo är ganska lättretad - lyckligtvis har han inte klöst henne en enda gång.

Olivias favoritleksak den dagen var en blå Labello-läppomada, den höll henne sysselsatt länge och väl, inga av hennes "riktiga" leksaker var lika intressanta som den lilla blåa hylsan som lät höra ett roligt ploppande ljud när hon öppnade den. Låt småbarn leka med kastrullock och burkar, brukade min mormor säga. Jag minns att min syster och jag lekte med mommos pepparkaksformer när vi var hos henne på Skatudden.

Olivia älskar att trycka in böckerna i vår gröna lilla bokhylla, där jag har mina karibiska böcker, de flesta skrivna av författare från Jamaica (min ex-man, alltså Olivias morfar, är från Kingston, Jamaica). David, Olivias 20-åriga morbror vaktade henne när jag smet ut till mataffären.

Ibland känns det som om det var igår som mina egna tre barn var små. Vi har ett muskelminne, jag lyfter och bär mitt barnbarn på samma sätt som jag bar mina egna barn på 90-talet. Men allt lyckas inte lika bra med Olivia, overallen är knepig att få på med sina två konstiga dragkeder, hissdörrar kan vara besvärliga. Allt möjligt annat har förändrats på 20 år, Sempergröt eller smoothie som barnet får suga i sig från en liten påse, kärran som har bara tre hjul. Nässug för täppt näsa, min dotter använder den utan att blinka när Olivia snörvlar (manicken har visserligen ett filter)...

Mina barn låg mycket längre i barnvagnen än dagens barn som ligger i avancerade duo- eller kombivagnar. Jag hade en begagnad Emmaljunga med slitet, solblekt tyg på suffletten och en metallkorg nertill som skramlade på ett pinsamt sätt. Jag minns att jag innerst inne avundades andra mammors fina nya vagnar och mångsidiga babyutrustning. I sin senaste roman, Den vita staden, skildrar Karolina Ramqvist hur mödosant det är att hantera en liten paraplyvagn med ett ganska stort barn sittande i "åkpåsen", i snösörja och på isiga ramper.

På 90-talet hade vi det ekonomiskt ganska knapert (vilket författare är vana vid!), barnens pappa var arbetslös och gick på kurser för invandrare, själv sökte jag olika författarstipendier och skrev samtidigt som jag försökte vara både god mor och hustru... Det var under den värsta "laman" i början av 90-talet, men trots alla problem med integrering och "kulturkrockar" var det mitt livs lyckligaste tid. 

Nu vandrade jag på stranden med Olivia, det var vackert med solsken, nyfallen snö och öppet hav. Ett lastfartyg gled sakta vid horisonten och försvann bakom Rönnskär, min sommarholme.
  Jag tänkte på mina lyckliga år som småbarnsmamma - och nu är jag lycklig mommo. Give thanks and praises!
Dagens magiska leksak...
Olivia vill dricka kaffe med morbror David. Han läser annars
A Clash of Kings från Game of Thrones, av George R.R. Martin
Vår gröna karibiska bokhylla...
Overallen höll på att komma på bakfram... Min skrivhörna
i vardagsrummet. Sekretären var min mormors... 
Några båtar finns fortfarande kvar vid bryggorna. 
Det här barrträdet får en fin orangegul färg på hösten.
Rönnskär, min sommarholme.
Jag med Michael i Esplanadparken på sommaren 1991.
Mamma är the best!
Mina tre fina barn, Michael, Cindy och David.
Figaro tittar på snöfallet.

måndag 7 november 2016

Alla helgons dag

Jag brukar tänka på Tua Forsströms fina dikt Snön yr på Tenala kyrkogård när jag går till Sandudds begravningsplats på Alla helgons dag. Snön yrde visserligen inte och jag tror inte på helgon, men det var vitt och vackert i den korta skymningen, gula löv från de stora lönnarna singlade ner på snön.
  Jag lade ner ett ljus på min mammas och pappas släktgravar och i ljushavet på trapporna, där man kan minnas dem som är begravda på en annan ort. 

onsdag 2 november 2016

Bland harlekiner, Strindberg, Orfeus och Abba i Stockholm...

Ett veckoslut i Stockholm med min syster och svåger. Vi hälsade på en släkting i Solna och strövade omkring i staden, där jag inte varit på några år (inte sedan barnens olidliga skolkryssningar!). 
  Jag tyckte om harlekinutställningen på Hallwylska muséet, ett litet palats med Dramaten som granne. Jag har sett muséets överdådiga salar förut och orkade inte nu riktigt koncentrera mig på dem. Men jag tycker om att titta på porträttet av Rolf de Maré, han som grundade Svenska Baletten i Paris på 1920-talet. 

Jag besökte nu Strindbergsmuséet på Drottninggatan för första gången, skam till sägandes. Hurudan var Strindberg som familjefar? Hur såg hans arbetsbord ut? Bilden som jag knäppte genom skyddsglaset blev misslyckad. 

Jag tänkte på Anna Achmatovas skrivbord i hemmuséet, en före detta kommunalkabostad, i S:t Petersburg, den lilla Buddhastatyn på hennes hylla. Ett författarmuseum ställer alltid ut samma föremål, pennor och anteckningsblock, böcker som varit viktiga för skriftställaren, kanske en antik skrivmaskin...

Plötsligt bankade någon på Strindbergs dörr och den gamla telefonen ringde, någon övade skalor på pianot i salongen... Vi tittade på en scen ur Ett drömspel på video och jag köpte ett skrivhäfte i kassan med den vänliga damen. Nere på gatan fotade jag några Strindbergcitat smidda i rostfritt stål, ett konstverk skapat 1998 av Ingrid Falk och Gustavo Aguerre. 

Jag har alltid tyckt om Carl Milles Orfeusskulptur utanför det blåa konserthuset på Hötorget. Det fina konserthuset, i nyklassicistisk stil, invigdes 1926. Halloween och Alla helgons dag närmade sig, osynliga krafter är i rörelse (sägs det). De granna pumporna, kantarellerna och lingonen lyste vackert på torgförsäljarnas diskar. Vi köpte portugisiska hallon och vandrade vidare. Och var jag än rör mig måste jag stanna för att fotografera roliga eller mångtydiga skyltar, på stadens eget språk...

Jag var aldrig så värst förtjust i Abba på 1970-talet, då jag diggade fusionsjazz och progressiv rock, Bob Dylan, Earth Wind and Fire. Tillsammans med mamma lyssnade jag på klassisk musik. Men visst var det roligt att sätta sig i den blåa spårvagnen och åka till det höstfagra Djurgården för att besöka Abbamuséet. Jag imponerades av den svenska populärmusikens historia som presenterades på muséet, bredden av vis- och schlagermusiken, från Evert Taube och Monika Zetterlund till Hep Stars, Eva Dahlgren och Laleh. 

Vi sov en natt på Adriadnehotellet i Värtahamnen, där det byggs nytt och gjuts betong i hamnbassängerna. Vatten leddes ut eller in på ett för mig obegripligt sätt.Vi traskade en halv kilometer i en provisorisk korridor, genom ett ödsligt affärskomplex, tills vi till slut nådde hotellet. Vi var så trötta att vi glömde att ta hissen upp till Sky Bar för att titta på utsikten. 

Jag blir konstigt deprimerad av att bo på hotell, oavsett hur många stjärnor de tilldelats, men BBC World-kanalen lugnade mig, trots de dystra världsnyheterna. Vettiga reportage skapar nya vettiga sammanhang och får mig att tro på möjligheten till en vettigare värld. Jag tittade också på ett program om Hillary Clintons och Donald Trumps uppväxtår och på början av filmen The Devil Wears Prada, bara för Meryl Streeps skull...

På natten smattrade regnet på fönsterrutan och hamnbassängerna glänste i mörkret. I frukostrummet på morgonen såg vi Siljafärjan glida in i hamnen och jag tänkte på Bob Dylans sång, When the Ship Comes In...

Utställningen Harlekin & Harlekina på Hallwylska muséet
Balkongen, där Strindberg på sin födelsedag den 22.1.1912 tog emot
hyllningar av över 10 000 personer.. Han dog samma år den 14.5.

Glada och stiliga stockholmare på Hötorget.
Orfeus, Apollons och Kalliopes son. Med sin lyra representerar han
musikkonsten i grekisk mytologi. Myten om Orfeus och Eurydike är sorglig.
Men musiken lever vidare...
Carl Milles Orfeusgruppen, 1926-1936. Här smälter de kontroversiella
skyskraporna rätt bra in i bilden...
På Abbamuséet
Monika Zetterlund. Sakta gå hem genom stan...
Min syster och svåger sjunger Waterloo med schwung... 
Lite pinsamt med såna här foton: Jag poserar som Agneta...
I Gamla stan. Kladdkaka hör inte till mina favoriter...
Min stora ungdomsidol Bob Dylan, i dag
Nobelpristagare.
I hotellets frukostrum. The hour that the ship comes in...
Utsikt från hotellrummet i fjortonde våningen. Värtahamnen.
Mångtydiga skyltar...
Men också trevliga, lite gammaldags, eller... 
... med ett personligt tilltal... 
Vid Stortorgsbrunnen.
Halloween på Drottninggatan...
Kanske Strindbergs kändaste citat. Indras dotters replik i Ett drömspel.
Halloween, en ganska ny tradition i de nordiska länderna. Kelternas Samhein
firades när skördesäsongen var slut och vinterhalvåret började.