Båtar och båthus

En båt låg förtöjd vid båthusets brygga, en öppen träbåt med granngröna tofter och trallar. En fin, gammaldags inombordare, motorhuvens lock var också grönmålat. De yttre borden var lackade i en glänsande ljus nyans, durken, spanterna och de inre borden var mörkbetsade. Tjärade? Båten såg ut som en gammaldags fiskebåt, fast ovanligt liten i formatet och utan fiskfjäll, utan fiskedon. Kanske var det en äldre båt som rustats upp och försetts med ett modernt och fräscht utseende?

Kan man bli förälskad i en båt? Det blev jag, i den fina öppna träbåten som hade uppenbarat sig i Strömmen.

Jag satt på den släta strandklippan och läste, plötsligt blev det liv och rörelse i det fridfulla sundet. En motorbåt med en pappa och två barn lade till vid den skrangliga bryggan på andra sidan sundet. Och sedan fylldes sundet av smäckra kajaker, hela sex stycken, jag såg dem närma sig från fjärden på andra sidan bron, ett helt team, ljudlöst glidande på vattnet, så smala och fina, som ett slags sjöfåglar, alla i olika färger.

Samtidigt lade en vit motorbåt till vid bryggändan, två passagerare steg av och båten fortsatte sin färd. Jag hörde nyligen Monika Zetterlund sjunga Att angöra en brygga, en term som vi aldrig använde i skärgården när jag vara barn. I en nätdiskussion läser jag att de korrekta nautiska termerna är att angöra en kust, anlöpa en hamn och förtöja vid en brygga.

Paddlarna frågade om de fick hålla rast på stranden. Fascinerad tittade jag på när de drog upp kajakerna. Flytvästarna togs av, alla hade inte våtdräkter. Jag såg mobiltelefoner i plastfodral kring halsen, vattentäta säckar, light dry bags, kajakskor och handskar, endurance jackets. Någon hade en sydvästliknande huvudbonad, en annan en gul keps med nackskydd. Jag beundrade deras utrustning, på samma sätt som jag beundrar cyklisternas fina passformade kläder, bike shorts och armbågsskydd.

Själv satt jag på stranden i en klockformad blå bomullskjol som jag köpt i en popup-butik i Madrid, i en bylsig t-tröja, kläder valda med tanke på ett stilla liv i sittande ställning. Ett stillastående liv? Inte så mycket fart och fläng i mitt liv... I juni köpte jag joggingkläder på Stadiums rea, men har inte använt dem en enda gång. De känns för tajta, fast det är ju meningen också, men egentligen ville jag ha ett par löst sittande collegebyxor, hemmabyxor utan stretch, bekväma byxor som man kan ha på sig när man sitter och skriver. Drabbas av komplex varje gång jag stiger in i en sportaffär...

Kajakteamet, som kom från Sibbo och Borgå och hade paddlat till Åland från Korpo, tittade in i Annis hus. Det var ett mycket trevligt besök, det var lätt att prata med dem. De studerade sjökortet som ligger på bordet i mellanrummet och kollade vägen till Väderskär, som ju var förebilden till det fiktiva Stormskäret. De letade också efter en geo cache. Jag vet var den är, men jag avslöjar inte platsen...

En väldigt trevlig polsk familj knackade också på, vi pratade om allt mellan himmel jord. Den åttaåriga pojken ville veta om Anni hade haft en hund och vad hunden i så fall hette. Från Åland skulle familjen vidare till Sverige och därifrån via Riga hem till Warszawa, en stad som jag aldrig besökt, men som jag definitivt vill se. Vem vet om jag en dag återser denna sympatiska familj i deras hemstad.

Det blev så tyst i huset efter att alla gått. Lite senare gick jag till bron, jag ville ännu fotografera den vackra båten därifrån, i kvällssolen. Men nu var båten borta, den hade åkt sin väg, bryggan var tom. Kajakerna var också borta, det var så tyst i sundet, bara svalorna fortsatte att pila och vattnet att strömma.

På väg tillbaka till huset lade jag märke till en björk med gula löv. Nej, det är inte höstlöv, inte än, de har bara gulnat i förväg på grund av torkan...

Den fina båten

Kajakteamet kommer...

Att angöra en brygga?

Annis sjökort studeras noga...

Thank you for visiting Anni's house! I hope to see
you again. 

I serien Författarlunch

Drabbas av komplex i sportaffärer...

Inte så sportig outfit...

Nej, det här är inte höstlöv... 

Vid Annis köksbord

Nej, jag ska inte blogga så mycket här i Simskäla, inte botanisera bland böckerna i Anni Blomqvists hyllor, inte chatta med mina barn på WhatsApp och surfa på nätet, inte lyssna på allt sommarprat i både finlandssvensk, åländsk och rikssvensk radio, inte titta på filmen Mr Morgan’s Last Love med Michael Cane eller Oblivion med Tom Cruise... Jag har kommit hit för att skriva, arbeta på ett manus, ursprungligen tilltänkt som en ungdomsroman, men som nu ser ut att bli en vuxenroman med en ung kvinna som huvudperson...  Och nej, jag ska inte koka kaffe hela tiden...

Jag sitter vid Annis avlånga köksbord och skriver på min gamla laptop. Vaxduken har små blåa blommor på vit botten, köksskåpen är gula och vita med röda kanter och handtag, jag ställer en vas med ängsblommor på den gamla vackra vedspisen. Men Marocko med sina koniska lerkärl och mosaikornament finns fortfarande i mina tankar... Att vistas på ett residens har sina egna mönster och inneboende lagar, och egentligen är det inte så stor skillnad var man befinner sig: på Konestiftelsens Saarigård i Mietois en smällkall vintermånad, vid ett massivt tyskt skrivbord i Berlin, i ett grönt rum i det fyra hundra år gamla Dar Attamani i Sefrous medina, på grevens ö i en strandstuga på Källskär i Kökar, eller i Anni Blomqvists kök i Simskäla.

Men jag har också kommit hit för att njuta av sommaren och skärgårdsmiljön. När jag var här för två år sedan som stipendiat var jag på slutrakan med en roman, som kom ut på hösten samma år. Det var midsommartid och syrenen blommade. På kvällen satt koltrasten på el-ledningen och sjöng, gräslöken bredde ut sina blekt lilafärgade mattor på strandklipporna.

Nu lyser rödklövern vid vägkanten och jag plockar de sista smultronen. Det är högsommar, endast få fåglar hörs, svalorna svirrar, en pigg sädesärla piper bland strandstenarna. En enda bofink slår en drill, kanske enkom för mig, innan han tystnar. En mås dyker efter en fisk med ett ljudligt plask, inga svanar syns till ute på fjärden. På kvällen visslar en ensam fågel i snåren, tonen är enformig, lite kuslig, ödesmättad - södergransk?

När jag vaknar öppnar jag genast balkongdörren, sitter en stund i morgonsolen och beundrar havet som syns på avstånd bakom träden och strandvägen. Utsikten får nya skiftningar varje dag, från grått och rosigt till djupblått... Inga violetta skymningar... Det känns nästan högtidligt att gå nerför de smala trapporna, att ha hela huset till sitt förfogande. Jag dricker morgonkaffe vid köksbordet, ibland vid trädgårdsbordet under äppelträden.

På eftermiddagen eller kvällen går jag till bryggan vid Annis båthus för att läsa. Solen försvinner bakom skogsranden, senare på kvällen njuter jag av de sista solstrålarna på bergsknallen på andra sidan bron. Ringar bildas i det spegelblanka vattnet när fiskar simmar upp till vattenytan, man hör det spröda ljudet av en snabbt slående fiskstjärt.

Enstaka motorbåtar eller kajaker glider förbi i sundet, försvinner under bron. En pappa med sina fyra barn, ett äldre par som forslar brädor på däcket, två kvinnor i en gummibåt. Jag vinkar och alla vinkar tillbaka. Sundet påminner om en å och jag tänker på Leonard Cohens enformigt flytande sång Suzanne, som nyligen diskuterades i P1. Den halvgalna Suzanne som håller till vid floden, där man kan se båtar åka förbi...

Jag läser valda avsnitt i Göran Schildts resebok Med Daphne i sexton länder, som jag har hittat i Annis bokhylla. Naturnära och äventyrligt slow travel under åren strax före massturismens framfart. Jag är nyfiken på hans seglats till Libanon 1954 och bussfärd till Homs och Damaskus, vidare till Palmyra genom öknen tillsammans med beduiner, orter som är så sorgligt aktuella i dag på grund av inbördeskriget i Syrien. Att läsa Schildt är som att läsa ett kulturhistoriskt uppslagsverk, jag får veta allt om beltemplets arkitektur och det persisk-arabiska arvet. Vissa tidstypiska generaliseringar stör mig, kommentarer om stillastående civilisationer, araberna som odugliga sjömän, nubierna som ett barnfolk, men här finns också empati och respekt för andra kulturer, kritik mot vårt västerländska överflöd.

Jag cyklar till västra Simskälas hamn med fina gamla båthus och fiskebodar. Öns flickor håller här ett muffinskafé varje söndag och tisdag i juli. Sälskinn på väggarna, en brygga vars virke lyser silvrigt i solen. En annan dag trampar jag till sorteringsstationen med avfallpåsen och tappar dricksvatten vid färjfästet. Vattenkanistern skvalpar i ryggsäcken, jag orkar inte trampa i uppförsbackarna. Hälsosamt att inte alltid ha tillgång till alla våra moderna bekvämligheter...

Turister tittar in, energiska cyklister, yngre och äldre par som är på rundtur på Åland, familjer. Just ingen reser ensam, vilket jag själv nästan alltid har gjort...  Jag visar dem Anni Blomqvists skrivarstuga, den nyare delen av huset, och berättar så gott jag kan om Annis liv, om hennes böcker. Stormskärs Maja känner nästan alla till. De tittar på brudklänningen, folkdräkten, fotografiet av president Koivisto som besökte Anni på sommaren 1983, de otaliga presenterna som hon fick av sina gäster och som hon ville ha framme - för vad har man för glädje av presenter som hålls undangömda i ett skåp?

Det känns svårt att berätta om tragedierna som drabbade Anni Blomqvists familj, att peka på de inramade fotografierna på väggen. Låt dem vila i frid. Havet tog både mannen och den äldre sonen 1961, den yngre sonen 1987. Havet finns inte mer blev hennes sista bok. En grupp finska unga kvinnor från Uleåborg lyssnar och nickar, en dam från Uppsala berättar att hon läst Annis alla böcker.

Ibland kommer större grupper, som på förhand bokat ett besök, hela busslaster med en guide, Ann-Gerd Steinby eller Bosse Ahlnäs.  Det blir trängsel i Annis skrivarstuga och kök, i båthuset med det smaragdgröna vattnet där löjor simmar omkring. Ann-Gerd Steinby har skrivit biografin Stormskärets Anni, i vilken hon reflekterar mycket över myten kring Anni.

Jag läser i Bosse Ahlnäs presentation att Anni Blomqvist testamenterade sin kvarlåtenskap till Ålands kulturstiftelse, som enligt hennes önskan upprätthåller huset som författarhem och museum. Efter Annis död 1990 bodde Ann-Gerd Steinby i huset i närmare tjugo år, där hon tog emot besökare, på samma sätt som Anni gjorde så länge som hon orkade. När turisterna åkt sin väg sätter vi oss vid Annis köksbord för att dricka kaffe och äta världens godaste jordgubbswienerbröd som Ann-Gerd haft med sig från Mariehamn.

Dagarna går, soliga eller grå. Mig passar det bra med mulna dagar vid köksbordet, i det fridfulla rummet uppe i övre våningen som jag tycker så mycket om. Men jag går ändå varje dag ner till båthuset och tar mig en promenad längs den slingrande, regnvåta och röda, åländska vägen. Vägen upphör men jag fortsätter, så heter en diktsamling av Peter Sandelin, från1984.

Att leva i skärgården är att leva i naturens hjärta, och att sitta i en vettaskåra om våren kan vara ett själens förnyelsebad för den som är öppen för alla intryck av vårens nyvaknande liv efter vinterns vila.

Anni Blomqvist,  Havet finns inte mer (1989)

I Annis kök

Turister tittar in

Cykelturister tittar in 

Ann-Gerd Steinby vid Annis köksbord

Annis skrivarstuga

En regnig dag

Båthuset i Strömmen

Mitt favoritställe i kvällssolen

Den röda åländska vägen

Muffinskafé i västra Simskäla

På Annis balkong på morgonen

En mulen dag, nästan som ett svartvitt fotografi

Rosig aftonrodnad

Behövs mer än någonsin i dagens värld

Ålandsmejeriet: Vår mjölkbonde Kristoffer Lundberg
och kossan Ester på Haga Kungsgård

Författarlunch à la Knorr (räcker
i två dagar)

Mitt fina vindsrum med vit balkong

Violett gardin för violetta skymningar...

Berlinbjörnen Olle säger hej!

I Mariehamn, in transit...

In transit, i väntan på att resan ska fortsätta, i Mariehamn, eller någon annanstans, i ett annat land, i en väntsal på en liten busstation någonstans i Europa... Vi väntar tålmodigt i terminalerna, på järnvägsstationerna, sitter en stund på ett café och söker oss sedan till perrongen, till avgångsporten, till det rätta spåret. Vi slussas vidare, en masse, till bussen som för oss till planet, vi skyndar fram i långa korridorer som leder till den avgående färjan... Någonting får metalldetektorn att pipa - en nagelsax i handbagaget... Jag ombes ta av mig mina skor, den ryska kvinnliga konduktören på Allegrotåget vill se mig utan glasögonen. Är det så här som vi vill färdas, en masse, under ständig kontroll, i trängseln framför bag drop-diskarna, i tågen som pendlar mellan flygplatsen och den främmande staden? Mitt boardingpass syns inte mera i mobilen...

Under mina många och långa år som ensamstående mamma hade jag aldrig råd att resa någonstans, så jag missade tiderna då flygtrafiken ökade markant med lågprisflygbolag som Ryanair, Norwegian och Air Berlin, tiderna efter 9/11, då säkerhetskontrollen skärptes. En flaska solcrème togs ifrån mig så sent som i år på flygplatsen i Madrid... I början av 1970-talet flög jag till New York med Jean Sibelius, Finnairs DC-8- plan, och fick en handskriven, avlång, oändligt fin flygbiljett i handen på resebyrå Areas mondäna kontor... 

Vi landar i Mariehamn, det tar ganska lång tid att få en taxi in till stan, varje taxi måste beställas skilt. Jag missar bussen till Vårdö och får vänta i tre timmar på den följande. En vänlig bibliotekarie låter mig lämna resväskan och laptopen bakom infodisken i den stora ljusa bibliotekssalen.

Jag vandrar lite planlöst omkring i staden, redan ganska bekant för mig från tidigare besök. Mysiga affärer, roliga affärsskyltar: Tyger & Sånt, Presenter & Sånt. Jag sätter mig på en bänk i solen, känner mig plötsligt väldigt sömnig, fast klockan är bara halv elva. Båken i Sjökvarteret, statyn av den ryska kejsarinnan Maria Alexandrovna i Stadshusbacken, Bagarstugan... 

Egentligen föredrar jag minimalistiska kaféer, utan prydnadsföremål och mysiga detaljer, med enkla, stadiga bord för min laptop och en belysning som lämpar sig för läsning. De traditionella kaféerna i Paris kändes plötsligt obekväma, de runda små borden med sina glatta glasskivor verkade att stöta ifrån sig min laptop som ett främmande organ... Men på Bagarstugans innergård läser jag följande vädjan, enbart på svenska, osannolik i Helsingfors: Tack snälla för att ni ställer disken här... 

Pionerna blommar, ljusröda och ljuva, lite försenade i år på grund av den kalla sommaren. Jag sitter en stund i bibliotekets läsesal, tills det blir dags att gå till bussen med resväskan. Frågar chauffören hur det är med förbindelsetaxin till Vårdö, men får inget entydigt svar. Efter Bomarsund tar bussresan slut, jag traskar till den första färjan och är nu on my own...

Jag resonerar så här: det är mitt eget fel att jag inte beställt en taxi i god tid på förhand. Jag ringer till ganska många taxibolag, men alla bilar är upptagna, det vill säga upptagna för resten av dagen... Jag var beredd att vänta i en timme på en taxi, men den timmen blir snart två... Lyckligtvis har jag en extra laddare till mobilen, vet inte vad jag skulle ha gjort utan mobilen, utan nätförbindelse. 

Till slut sänder Kastelholms taxi en privatbil åt mig, bilen körs av en vänlig mamma med två barn i baksätet. Hon följer med på Simskälafärjan, trots att hon har annat program för sig, och kör mig från färjfästet ända fram till Strömmen i Västra Simskäla. Lite dyrt blir det, men i den situationen är jag färdig att betala nästan vad som helst för att komma fram, för att få ett slut på resan, på resandet.

Väl framme i Strömmen kokar jag kaffe i Annis kök och söker fram P1 i Sveriges radio i den gamla radio-kassettspelaren (jag hade en likadan på 1980-talet). Tack, Anni, för att få vistas här! Jag bäddar med ett rosenlakan uppe i vindsrummet, sitter en stund på den vita träbalkongen i kvällssolen och den friska blåsten. Så fint att vara här igen!

A man travels the world over in search of what he needs and returns home to find it. 
George Moore. 

Den ryska kejsarinnan

Tack snälla för att ni ställer disken här...

Båken i Sjökvarteret, en kopia av Kobba klintars båk

I Strömmen i Simskäla