Från skrivmaskin till Mac

Tidigare i år såg jag utställningen California – Designing Freedom på Designmuseet. Jag är ingen datanörd och teknologifreak, utan museikort skulle jag antagligen inte ha gått på just den här utställningen, en ”vandringsutställning”, som startade i London. 

Hur har datorn förändrat vårt sätt att skriva och arbeta, vår vokabulär? Här några bilder tagna med Nikonkameran, tyvärr i dag ur bruk. Bilden från 1994 var en pappersbild som jag fotade... 

I finrummet på Konestiftelsens residens

Michael på Lavaklubi

Cindy på våren 2014

David läser läxorna

Michael på bokmässans musikavdelning, 2012

Min första PC, 1994. Iskus kontorsmöbel... 

Allt på California-utställningen var inte lika intressant, men nog sevärt. Mycket var förutsägbart och ganska självklart: motkulturens uppkomst på 1960-talet, Silicon Valley, surfbrädor och skejtbrädor, en Easy Rider chopper (en ombyggd motorcykel)... Los Angeles ändlösa nätverk av motorvägar, tidskriften Wired, den första regnbågsflaggan (som hade två färger som inte mera används i flaggan: rosa och indigo). De första PC-modellerna, otympliga och lite komiska. Ja, varför tycker vi att bara tjugo år gamla prylar, som tjock-tv-apparater och mobiltelefoner i snäckmodell, är komiska, för att inte tala om trådtelefoner och mormors gamla rörradio? Och alla vägar ledde till Steve Jobs och Apple Macintosh, I Phone...

En viss jargong i de långa texterna som presenterade utställningen, det kunde man också vänta sig. Men lever denna frihet och dess utveckling upp till dess skapares utopiska retorik? Ömsom livgivande, ömsom beroendeframkallande och oroväckande formar Kaliforniens design 2000-talets natur...

Min äldre son Michael borde ha sett California-utställningen, jag tror han skulle ha uppskattat den. Han drogs tidigt in i dator- och spelvärlden. Minns när han kånkade vår bordsdator till en ”LAN”-session, på finska ”lanit”, (Local Area Network), där ett antal datorspelare, från en handfull till många tusen, kopplar samman sina datorer och spelar mot varandra. Han är också en skicklig skejtare och beatboxare, bra på att mixa elektronisk dansmusik... I 20-årsåldern sponsrades han av Roland-firman och demonstrerade deras Loop-station och sampler på bokmässans musikavdelning.

Jag gick nyligen igenom en skolåda med gamla fotografier och hittade ett foto av mig på International Writing Program i Iowa City på hösten 1983, klädd i en amerikansk ljusblå skjortblus med spetskrage och ryschpysch ärmar, som jag diskret försökt kavla upp. Vår internationella författargrupp gjorde ett besök till ett företag i Des Moines, en framgångsrik firma som var en av programmets sponsorer. Jag tror det var en fastighetsbyrå eller en reklambyrå. På väggarna fanns modern amerikansk konst, från Rauschenberg till Warhol...

I deras kontor fick jag för första gången se datorer som användes som arbetsredskap. Visserligen hade jag sett hålkortsläsare i Keskos ADB-rum, ett kontor som jag städade på våren 1979... Jag vet inte vilken typ av dator det var frågan om på kontoret i Des Moines, har försökt hitta en bild av en likadan apparat på nätet. Xerox Star 8010, världens första nätverkskopplade arbetsstation med det ”rastergrafiska användargränssnittet WYSIWYG (What You See Is What You Get) fanns utställd på California-utställningen.

Jag fick min första PC på vintern 1994, då jag arbetade på barnboken Donovan från Jamaica. Jag hade ansökt om ett stipendium för att köpa datorn, på den tiden jättedyr för de flesta författare. Det kändes både jobbigt och fascinerande att övergå till datorn som arbetsredskap, att skapa filer och lagra texten på diskett, att hitta på lösenord, använda alt- och ctrl-tangenterna, lära sig termer som hårddisk och mjukvara, engelska verb som reboot, login... Bekanta ord med ny innebörd: virus, click, browser, cookie, hacker, bit, error, trojan... Cyberspace? Mystiska akronymer kom krypande in i vårt språkbruk: MS-DOS, WWW, HTML, URL, RAM, ASCII, PDF, RTF... Mitt första textbehandlingsprogram hette Lotus AmiPro, vilket var ett dåligt val, borde ha valt det vanligare Word Perfect (som småningom blev Microsoft Word).

Pentium var ett magiskt ord – den mest avancerade, dyraste processorn någonsin, helt oöverträffbar, ja, slutgiltig... I min roman På andra sidan Finska viken (1997) drömmer den 15-åriga estniska Marju om ”ett vackert gammalt trähus där jag skulle bo helt ensam med min fantastiska IBM Aptiva multimediadator”...

Jag minns inte vilket år jag fick internetanslutning eller när jag började använda Windows. Hur som helst så var det både irriterande och fascinerande att ständigt höra de pipande och rasslande dial up-ljudsignalerna när Internet kopplades på via modemet, alltid i samma intervaller (ljudet kan avlyssnas på Youtube). Det samma gäller de olika Windows startljuden: elektroniska ackord som färdas i cyberrymden. Man använde Windows Explorer som sökmaskin, Yahoo eller Firefox... Altavista? När kom Google? Jag googlar på Google: 1998... Windows Millenium? Windows Vista?

Åren gick, med cirka fem års mellanrum kraschade mina datorer, en efter en, jag minns när jag släpade en bordsdators tunga ”torn” till Kottby på service. Datorborden har också varierat, från Iskus skrymmande kontorsmöbel till Ikeas fasliga lilla datorbord av metall, med bakåt sluttande yta för monitorn. Barnens röda skrivbord hade en utdragsskiva för tangentbordet. I dag står min nästan tio år gamla HP-laptop på mormors gamla sekretär, min skrivhörna i vardagsrummet.

När fick vi bredband? När skaffade jag min första laptop? En dag kraschade även den och skärmen blev bländande vit. Jag förde den till en firma i Rödbergen för service. Hyllorna, golvet, ja, alla tänkbara ytor på kontoret var proppfulla med trasiga laptops och bordsmodeller. Det lönade sig att ”reparera” laptopen två gånger, sedan gav jag upp (det blev billigare att köpa en ny).

Jag skaffade mig aldrig en tablett. Nya ord: pekskärm. I dag talar ingen om yuppie-nallen... Vem minns finskans sylimikro?  Allt mera avancerade elektroniska prylar i ett allt kompaktare format. Mina söner använde en bordsmodell som speldator i närmare tio år. I dag står den kraschad på golvet i ett hörn...

Elektroniskt skrot från Europa slussas illegalt till Ghana och Nigeria, där de bildar miljöfarliga soptippar och begravningsplatser för uttjänta tv-apparater och datorer. Även barn andas in de giftiga gaserna som uppstår när apparaterna bränns för att utvinna värdefulla metaller, koppartrådar, aluminium och guld. Greenpeace hoppas att de västerländska elektronikföretagen börjar ta ett större ansvar för en giftfri tillverkning och återvinning av produkterna.

Jag kan sakna den enkla, ”analoga” skrivmaskinens jämna smattrande när man tryckte på tangenterna,  plingandet som hördes när det blev dags att byta rad.  Att vrida in ett nytt vitt papper, att byta färgband... Jag minns det roliga musikstycket The Typewriter från min tidiga barndom, komikern Jerry Lewis gjorde en pantomim till det – kan ses på Youtube! Jag minns våra skrivmaskiner från olika decennier, pappas östtyska Erika med en huv av glänsande grön metall, den lilla japanska reseskrivmaskinen Brother från början av 70-talet, min första elektriska skrivmaskin som lät som ett hårt knattrande maskingevär och som hade korrigeringsband...

Men själva texten föds på samma sätt som alltid, oavsett arbetsredskap, i ett långsamt flöde, ur fantasin, ur färska eller halvt undanträngda minnen och erfarenheter, genom associationer och intertextualitet. Språket och tankeprocessen som redskap. Jag gör alltid anteckningar för hand i rutiga häften, men jag använder mig sällan av dem. Att skriva för hand gör minnet gott och förbättrar inlärningsförmågan, läser jag på webben. Det kan finnas kognitiva fördelar med att skriva för hand, jämfört med ett tangentbord.

I år fick jag en ny laptop: min första Mac. MacBook Air... Jag fick ett stipendium för att köpa den, jag gick till Gigantti, Verkkokauppa och Power för att jämföra priserna. Jag har inte riktigt ännu tagit den i bruk, min dotter visar hur den fungerar. Jag förvånas över hur liten och lätt den är, så fint tangenterna och den avbitna äppellogon på det silverfärgade locket är upplysta. Web browsern heter Safari, inte ens det visste jag...

En ny dator skapar alltid ett visst mått av stress. Verktyg för rörelse och flykt? Jag minns hur hemskt det var att förlora en nyskriven text, då när jag skrev på min allra första dator, 1994. Jag rekommenderar diktsviten The Tao of Error Haiku från slutet av 1990-talet. Är inte helt säker på vem som författat dem - kanske Silicon Buddha – så jag citerar dem inte här... Men vill gärna avsluta med Steve Jobs goda råd till unga studenter (och oss äldre för den delen): 

Stay hungry. Stay Foolish. 

På kontoret i Des Moines, de första datorerna

Xerox Star 8010 från 1983

Utställningen California - Designing Freedom

Los Angeles nätverk av motorvägar

Skejtbrädans utveckling

Cindy på dagis, cirka 1996

Mitt barnbarn bläddrar i en bok. Min skrivhörna... 

Med Erika-skrivmaskinen

Mitt flickrum i Södra Haga, LP-skivorna, Bob Dylan
och Angela Davis. Reseskrivmaskinen...

I afghanpälsen i början av 1970-talet. Hippiemode
från Kalifornien och London... 

Min första elektriska skrivmaskin, på
Skatudden cirka 1976...

Michael deltar i Twitch Game Jam Live Stream... 

Michael fixar Acer-laptopen

Laptopens hemliga liv... 

Sönernas LAN

Michael och Cindy spelar Afrikas stjärna, 1996

Min första Mac. Kalifornisk flanellskjorta...
Stay Hungry, Stay Foolish... 

Vårvindar

Isflaken bildar geometriska mönster, vita trekanter flyter på den svarta vattenytan. Isflaken krymper, blir allt mindre och mindre, smälter i solen. Ett bländande vitt isblock lyser på strandstenarna, som en mejslad skulptur. Följande dag är det försvunnet...

Israpporten på Yle Vega: drivis med varierande täthet, ruttnande fastis i skärgården, öppet vatten... Ålands hav är isfritt...

En röd brandbil rör sig sakta på strandgatan, förbi den lilla sjöräddningsstationen. En röd brandbil på vårt fönsterbräde, den var mina barns, nu leker barnbarnet med bilen när hon kommer på besök...

Jag försöker låta bli att läsa för mycket om de senaste nyheterna kring Svenska Akademien, men jag läser ändå, om de tre ledamöternas avhopp, om krissammanträden och jävutredningar. En omröstning sker med vita och svarta bollar, ett ålderdomligt förfarande som får mig att tänka på en jonglör... Den sista cigarretten, Den sista grisen?

Jag tittar på en intervju med Svante Weyler, med kulturchef Björn Wiman och Johan Hilton. Ja, jag klickar på länkar som fb-vänner delar: Karin Olssons, Alex Schulmans och Horace Engdahls kolumner i Expressen...

Samtidigt som allt det här pågår, inom en institution som delar ut Nobelpriset i litteratur, sitter tusentals författare runt om i världen och arbetar på sina manus, under väldigt olika omständigheter, somliga med begränsad yttrandefrihet, andra med ytterst begränsade ekonomiska möjligheter att ägna sig åt sitt skrivarbete, några få med förlagets miljonbelopp utbetalt i förskott ... Fast det här lät ju lite patetiskt... Bäst att bara övergå till sitt eget lilla manus...

För ett par dagar sedan såg jag Peter Sehrs film om Ludvig II, Bayerns kung, med fokus på hans vänskap med Richard Wagner. En fin film om en ung och känslig man som absolut inte borde ha blivit regent, i hjärtat av ett ganska dekadent Europa med överdådiga slott och social ojämlikhet. Lohengrin, Neuschwanstein och Linderhof, spegelsalen i Versailles, en fridfull roddtur på en sjö... Att skjuta stjärnformade raketer upp på himlen för varje soldat som stupade i kriget mot Preussen 1866 hörde till den unge Ludvigs drömmar. Till slut dör han i en drunkningsolycka. Döden genom vatten, jag tänker på T.S. Eliots drunknade fenicier, eller på Ariels sång i Shakespeares Stormen: Of his bones are coral made; Those are pearls that were his eyes...

Det här Södergrancitatet får mig också att tänka på Ludvig II, som inte tålde dagsljus:

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården,

han låg på sitt rum mot norr...

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

Och i går kväll såg jag någonting helt annat: In the Name of Your Daughter, den kanadensiska människorättsjournalisten Giselle Porteniers dokumentär om flickors könsstympning i Tanzania, om den starka och orädda Rhobi som arbetar på ett skyddshem dit unga flickor från avlägsna byar i Mara-regionen fick komma för att undgå FGM (Female Genital Mutilation).  

En väldigt berörande film om djupt rotade traditioner: en könsstympad flicka som gifts bort inbringar 20 kor åt sin familj, medan en ostympad flicka inbringar betydligt färre. Alltså kor, kor versus unga flickor, som kan förblöda under ingreppet. De allvarliga, skrämda flickorna, svepta i granna filtar. Småningom kopplade de av på skyddshemmet och vågade le och skratta, de lärde sig sånger och slogans. De oförstående föräldrarna i hembyn, den tigande byäldsten. Rakblad och blodiga klädesplagg som bevis... Somliga flickor återvände aldrig till sina hem, en sträng farmor eller morfar insisterade på stympning. Långsamt tvingas den äldre generationen att ändra inställning.

Här kan ni läsa mera om dokumentären och se en fin trailer:

http://www.tanzdevtrust.org/in-the-name-of-your-daughter-premiere-report/

Yngre sonen, pansarjägaren, återvände igen till garnisonen i Vekaranjärvi. Som bäst pågår en militärövning i terrängen som kräver att beväringarna vakar i 48 timmar...  För några veckor sedan satt vi på ett kafé med gula narcisser på bordet.

Ett av vårens sista snöfall: katten tittar på de sakta fallande vita flingorna... Förra natten snöade det igen, ett vitt virvel i gatlampans sken. Södergran har några höstdikter om de första flingorna som faller, i många dikter är det mogen sommar, lite kuslig med ”bäckens dunkla brus”, men inte så mycket om ”vintern, som sakta stiger ned i dalen”, eller om vårens ”vårblåa rymd”. Nordisk vår och Vårens mysterium: Min syster/ du kommer som en vårvind över våra dalar...

I dag morse lyssnade jag på Eva Tigerstedts program om Debussys En fauns eftermiddag i finska Radio1-kanalens serie Klassikkoparatiisi. Intressant att höra om parallellerna mellan Faunen och ouvertyren i Wagners Tristan och Isolde. Faunens flöjt i början av verket, de utdragna, lite sömniga tonerna får mig att tänka på de avslutande raderna i Södergrans dikt Den låga stranden: Här är allting dött och väcker ingen munterhet, utom den söndriga flöjten våren lämnat på stranden.

Dags att gå ut igen, måsarna skriar, en koltrast visslar i närheten av Johanneskyrkan.  Den första bofinken, de sista drivande isflaken...

Jag är rädd

mycket rädd

att då vi en dag kryper fram

ur oss själva,

att vi med rinnande näsor,

insvepta i våra personligheters regnrockar

står vid stranden

och ser isflak driva förbi.

Henry Parland

Lik en vårdag är världen, - vita öar. Lugn pil

och dishorisont. En orre i blidväder; sparv och flod.

Gunnar Björling

Före islossningen, det öppna havet kommer
allt närmare

I slutet av mars...

Mor och dotter

Mor och son. Bokhyllan på väggen är fejk, en
tapet med bokhyllsmönster...

Vårens sista snöfall?

Vårens första motorbåt... Sveaborg syns
i bakgrunden...

Vinterns sista is... 

Påskvandringar

För mina små visor,
de lustigt klagande, de aftonröda,
skänkte mig våren ägget av en vattenfågel.

Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet.
Han målade en ung lök i brun mylla -
och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.

Edith Södergran, ur Landet som icke är

Påsken är både dyster och färggrann... Det är stilla veckan med dymmelonsdag, skärtorsdag och långfredag, det är Getsemane och Golgata, påskbrasor och Blåkulla, Matteuspassionen, pasha och memma, Mignonägg, videkvistar och gula narcisser...

I år lyckades jag inte få påskgräset att gro, men vår lilla julstjärna var fortfarande röd och fin... Jag tycker om att göra vissa saker på påsken, gå på en konsert, laga en lätt variant av pasha och koka ägg i lökskal. I år blev just ingenting gjort, inget speciellt firande på grund av envisa förkylningar... Men jag tar alltid fram våra gamla påskprydnader och blir glad av att se häxans grannröda kjol, prydnaderna som barnen gjorde i dagis, de äggformade stearinljusen som jag aldrig nänns tända... Vår katt rev sönder den vita haren av tovad filt, som jag tänkte ge åt barnbarnet...

På långfredagen gick jag, ganska ex tempore, till Tölö kyrka, där det hölls en andakt ”vid Jesu dödsstund”. En beklämmande term, men den kvinnliga prästens ord lät både tröstande och hoppingivande för en modern åhörare, oavsett trosinriktning. Sedan följde Pergolesis Stabat Mater, en omtyckt "Mariaklagan", ursprungligen en katolsk hymn från 1200-talet, framförd av den fina Kiila-ensemblen. 

Sopranosolona var klockrena, knivskarpa och silvriga trängde de in i örat, nästan som pojksopraner. Men jag orkar inte lyssna för mycket på den här sortens musik, sakral, flerstämmig körsång. Visserligen njöt jag av att få höra om symboliken i Bachs Matteus- och Johannespassioner i ett samtal mellan Bertil Blom och kördirigenten Kari Turunen i Den klassiska kvällen på Yle Vega.

Tölö kyrka var min konfirmationskyrka, jag har inte besökt den på några decennier, fast jag annars tycker om att titta in i olika kyrkor, gamla och nya, hemma och på resor... Kyrkan invigdes 1930, det turkosgröna art deco altaret är inramat med pelare och ett sol- och stjärnprytt litet valv. På långfredagen hade ett svart sorgflor lagts över det enkla träkrucifixet.

Den blekt rosafärgade kyrkan, ritad av Hilding Ekelund i både neoklassisk stil och ett slags italiensk bondstil, står uppe på en kulle, Topeliusparken breder ut sig nedanom den. På sommaren är buskarna välfriserade och folk solar sig i gröngräset. Jag gjorde en promenad, en liten påskvandring, på den isiga vägen, förbi parken och biblioteket, till kvarter med pastellfärgade hus och gatunamn som Valhallagatan och Kajanusgatan. Mina egna barndomskvarter finns ett stycke framåt, i Mejlans, vid Stockholmsgatan och Granvägen.

Jag orkade inte gå ända till Författarparken, det får bli en annan gång, kanske när tulpanerna har slagit ut och man kan sitta på en bänk i solen. När jag hade Författareföreningens arbetsrum på den korta Rosagatan i hörnet av Mannerheimvägen blev detta mina ”hemkvarter” och jag vandrade ofta till Sibeliusparken och Merikantovägen, till Råholmen eller förbi Pauligs gula villa och Roddstadion, mot Sandudd.

Nu ledde en isig sandväg, som en flodfåra med vatten under den knastrande snöskorpan, till Sibeliusmonumentet. Jag fotade ”Jannes rör” tillsammans med turister från Kina och Japan, roligt att vara turist i sin egen stad...

Det var lång kö till det populära Café Regatta, folk gick fortfarande ute på Hummelvikens bländande vita is. En grupp turister ”lekte” i kälkkarusellen, som gnisslade när den vevades runt, runt, deras ivriga rop och skratt skallade över isen.

Senare på långfredagskvällen tittade jag på Pulp Fiction, Tarantinos kultfilm från 1994, som jag hittills missat, och blev enormt besviken. Den tuffa Butch (spelad av Bruce Willis) i sin bloddrypande skjorta fick mig bara att tänka på USA:s masskjutningar och vapenlagar, det bloddrypande baksätet i en bil likaså. Fast kanske citatet ur Hesekiels 25. kapitel, som Jules (spelad av Samuel L. Jackson) läser för att förhindra ett beväpnat rån på en hamburgerrestaurang, blev ett lyckat slut på filmen.

Följande dag, på påskaftonen, som på finska kallas lankalauantai, var solskenet lika bländande, blixtrande. Sista dagen i mars.  Havet utanför Ugnsholmen svallar nu öppet, man kan höra vågbruset, men stränderna omges fortfarande av en vit krans av is. Det lilla mutterkaféet hade öppnat, en påskhäxa hade landat på de ljusgröna takpannorna. Isflak drev förbi i sundet när jag drack ett glas skumpa på Mattolaituri.  Det var varmt i eftermiddagssolen, men kylan kom krypande från snön och isen. Hohkaa, säger man på finska, lumi hohkaa kylmyyttä...

Jag brukar inte varje år gå till Kajsaniemiparken för att delta i Via Crucis, korsets väg, det blir lätt en överdos av passionspelets lidande, smärta och dödsfixering. En fin text till Via Crucis var skriven av poeten Ilpo Tiihonen för ett antal år sedan, jag minns inte om det vara samma år som det ingick ett begravningsfölje i föreställningen med levande musik av ett dixielandband à la New Orleans. En annan gång var temat starkt mångkulturellt med deltagare från olika kulturer och nationaliteter.  I dag kan jag sakna de ekumeniska inslagen i Via Crucis.

Årets föreställning berörde mig inte lika mycket, men ett bärande tema var vårt förhållande till pengar och det materiella, från Judas trettio silverpenningar till den romska tiggarens tomma pappmugg.

Manuset var skrivet av Veli-Pekka Hänninen. Den första akten i Kajsaniemiparken var alldeles för lång, jag höll på att förfrysa fötterna i den isiga sluttningen. Några takter ur Pink Floyds Money spelades i högtalaren... Framför Finlands Bank spelades en sång ur en musikal, de vita, änglalika figurerna dök upp lite varstans under vandringen.

Ett riktigt kors har ofta rests på trapporna till Domkyrkan, med den stackars Jesus-skådespelaren hängande  på det, vilket jag tycker blir onödigt konkret och ångestladdat. I år simulerades korsen av den vitklädde Jesus och de två rödklädda förbrytarnas utsträckta armar, vilket kändes som en bättre lösning och var skonsammare för alla. Jesus, som spelades av sångaren Waltteri Torikka, var klädd i en kortärmad tröja, vilket fick mig att rysa och frysa ännu värre...

Efter Via Crucis slussades jag in i Domkyrkan, där påsknattens mässa inleddes med biskop Teemu Laajasalo som predikant. Den bortrullade gravstenens betydelse blev huvudtemat i predikan, gravstenen som vår sista adress... De långa och dystra psalmerna avlöste varandra: Kuka tuskaani hiljaa koskettaa? Myös sinä nukuit maassa, toit hautaan rauhasi... Bredvid mig satt en ung kvinna som sjöng med hög och genomträngande röst, på ett sätt som jag fann lite störande, på ett sätt som jag aldrig själv skulle kunna sjunga... Mässan pågick rätt länge, i ett skede ville jag faktiskt smita, men det var svårt i den fullpackade kyrkan.

Hemma, under en varm filt på soffan, tittade jag en stund på den ortodoxa påskmässan, en direktsändning från Uspenskijkatedralen. Jag försöker göra det varje år, även i Marocko i fjol, via Yle Arenan på mobilen... Och visst är den ortodoxa påskmässan bra mycket högtidligare än den lutherska. Förgyllda ikoner och levande ljus, magiska svängdörrar, en doft av rökelse, de bugande prästerna i sina granna, broderade kåpor. Visserligen gillar jag också kyrkor med minimalistisk dekor, Tystnadens kapell i Kampen...

Den ortodoxa liturgin är avskalad och följer ett strikt mönster. Kören förkunnar om och om igen, som ett mantra: Kristus är uppstånden från de döda... På finska låter det bekantare, men också lite kusligt: kuolemalla kuoleman voitti...

Förutom på finska och ryska mässades det på ett antal andra språk, på engelska, estniska, svenska. Ett år medverkade en etiopisk präst på amhariska. Men inga kvinnor syns bland prästerna och de allvarliga korgossarna. Visserligen läste några unga kvinnor upp bibelavsnitt på sina egna språk, på franska, kanske serbiska eller bulgariska. Det kändes mycket välkommet, nästan radikalt...

Jag vet inte hur framtidens kyrka och andra trossamfund kommer att se ut. I Berlin finns numera en moské för både kvinnor och män. Kanske vi kan fokusera på lite abstraktare begrepp än på korsfästningen, Kristi kropp och blod, Corpus Christi. Kärleken till sin nästa, möjligheten till nåd och försoning, medlidande, barmhärtighet.  Eller bara på Ordet, som fanns i begynnelsen, ett slags Dharma, som verkar i universum och i allt som vi tänker, säger och gör. Orsak och verkan – karma?

På annandag påsk snöade det när jag åkte metro till min dotter i Mellungsbacka, ett område som övergår till Ärvings och Västerkulla, forna små byar i Helsinge socken med anor från 1300-talet och som 1865 blev Helsingfors landskommun... I min barndom fanns Vanda köping, staden grundades först 1974, FYI... Ack, dessa kommunsammanslagningar och landskapsreformer... 

Jag tycker om snöfall, mjuka snödrivor. Allt kantigt hade blivit runt, står det i Trollvinter. Bäcken i den frusna parken porlade sakta, min bild ser ut som ett svartvitt fotografi med mörkt vatten och mjuk vit snö som fallit på buskarna och de små granarna.

I dag, några dagar senare, äter jag fortfarande memma och plockar bort påskprydnaderna, häxan med den röda kjolen, den ljusgröna trätuppen. Jag vattnar julstjärnan.... Ute trummar smältvattnet i stuprännorna, på natten fryser det igen till is.

Sin gula hätta hade hon,
sin fina gröna kjol.
Hon gungade i sunnanvind,
hon nickade i sol.
Hon lyssnade till lärksång,
hon tyckte att det ljöd
så vårligt, och hon viskade:
"Vintern är död."

~ A.A. Milne 

I Tölö kyrka på långfredagen...

På vandring i Bortre Tölös kvarter...

En liten flod ledde till Sibeliusmonumentet... 

Kälkkarusellen på Hummelviken

Påskgräset vägrade att gro i år, men...

... julstjärnan fortsatte att blomma... 

Islossning vid Ugnsholmen...

Säsongens första skumpa på uteterrass... 

Mutterkaféet höll öppet...

Via Crucis, korsets väg på påskaftonen...

Vid Finlands Bank...

Ortodox påskmässa på tv...

Påskdagens frukost: påskdruvor, påskkaffe...

Palmsöndag år 2000, inte helt glada häxor: David, 4,
Cindy, 7. Storebror Michael, 9, vägrade 
att följa med... 

Bäcken i Mellungsbacka...

Glad vår!