Världen i byn

Världen i byn-festivalen ordnades förra veckoslutet för nittonde gången i Kajsaniemiparken och på Järnvägstorget i Helsingfors. Jag har deltagit i festivalen nästan varje gång, med eller utan barnen, med eller utan deras pappa, men varje gång tillsammans med goda väninnor...

Festivalen inleddes 1995, i början ordnades den bara vartannat år. Huvudarrangören är Kepa, takorganisationen för drygt 300 medborgarorganisationer, med fokus på globalt utvecklingssamarbete.

Tidigare stod namnet Kepa för Kehitysyhteistyön palvelukeskus, i fjol fusionerades organisationen med EU-föreningen Kehys. Jag vet inte om Kepas verksamhet har förändrats i och med fusionen, med tanke på EU:s allmänna riktlinjer gällande till exempel invandringspolitik. Hoppas den nya takorganisationen inte blir för tungrodd. Väntar med spänning på organisationens nya namn, för både Kepa och Kehys are things from the past...

FN:s Agenda 2030 lyftes fram som huvudtema för årets Världen i byn-festival. Programmets syfte är att skapa en hållbar utveckling såväl när det gäller ekonomin, människornas välfärd som miljön, läser jag på Utrikesministeriets hemsida. Webbsidan Världen 2030 är riktad till skolelever, man kan bekanta sig med Dai i Vietnam, Naomi i Kenya. Tyvärr missade jag festivalens Kepa-talks och andra paneldiskussioner.

I år trivdes jag speciellt bra inne i det stora tältet bland olika medborgarorganisationer, Religioner i byn-avdelningen, där jag stötte på Sunniva Drake, som klädd i en vacker kjol samlade in namn för ett medborgarinitiativ gällande asylsökandes rättsskydd. Tibetanska böneflaggor fladdrade, jag drack gott kaffe och bläddrade i broschyrer, kanske lite matt av all info, alla välmenande termer och formuleringar...

För ett antal år sedan gick jag till Världen i byn med något blandade känslor. Jag mådde kanske inte så bra, jag var jätteledsen över min skilsmässa och rädd för att stöta på min jamaicanske ex-man och hans nya familj. Men i år var det ganska okej att stöta på honom, tillsammans med andra, gamla bekanta, väninnor och väninnors barn som nu är unga vuxna. Världen i byn är som den riktiga världen omkring oss, allt är inte frid och fröjd, men det finns hopp om en bättre framtid i den...

I år tyckte jag nästan bäst om den palestinska gruppen 47Soul som i sitt sound kombinerade toner från Mellanöstern (dabke dansmusik) med elektro beat. Sångstilen varierade mellan hiphop, dancehall reggae och kanske någonting besläktat med nordafrikansk rai... De sjöng om den palestinska diasporan, om murar som separerar och som borde raseras. Every land is a holy land, every people is a promised people... Freedom to all! More light! Rastafari!

Dobet Gnahoré från Elfenbenskusten avslutade årets festival. Hennes uppträdande, i svart ”futuristisk” outfit och blonda hårförlängningar, blev en fin perfomance med både ballader och energisk dans. Vilken sensuell röst, vilken stark utstrålning! 

Gnahoré är medborgaraktivist och har belönats med en Grammy. Ni kan kolla in den fina videon Afrika på Youtube, där hon sjunger omgiven av barnskaror och torghandlare, visar upp kläder i ett slags fashion show samtidigt som hon hyllar Lumumba, Sankara, Makeba och Mandela. Afrika, je t’aime... "Afrika" is a tribute to Africa, the mother of all living, the sumptuous and courageous women who inhabit it, läser jag på webben. Den nya låten Miziki med sin mera ”västerländskt” inriktade hiphopdans är kanske lite för slipad och cool för min smak.

Efter festivalen, och efter att ha vinkat av yngre sonen som steg på bussen som förde honom tillbaka till garnisonen i Vekaranjärvi, satt jag på en uteterrass i kvällssolen tillsammans med min vän Nina. Vem vandrar förbi om inte kvällens största stjärna Dobet Gnahoré! Påpaltad i den för henne svala finska sommarkvällen, leende och vänlig växlade hon några ord med sina fans och ställde upp för fotografering. Jag knäppte ett foto av henne och Nina, en fin avslutning på en fin kväll.

Vem sitter i Story Sharing-caféet?

Religionerna i byn...

Ortodoxa kristna och bangradansare

Europas kyrkor stöder invandrarna

Mor och dotter...

Fäder och söner...

Mammor...

Unga familjer...

Afrolatinos...

Fina Sunniva samlar in namn...

Berättelser på bl.a. arabiska, dari, pashto, farsi...

Finland-Syrien vänförening

Dobet och Nina

Familjer möts...

Så fina "outfits"...

Krishna vegetarisk mat, fina hattar och tyger...

Girls in their summer clothes... 

Kunde vara i en medina i Marocko...

Sommarvarmt veckoslut...

Dags att packa ihop... Ugandan Community in
Finland. See you next year!

Den vackra tibetanska flaggan...

Må alla varelser bli lyckliga... 

O hur härligt majsol ler...

Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ned och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne.

Musik: Otto Lindblad
Text: Herman Sätherberg


De vita studentmössornas terror?


I min barndom gick vi ibland på första maj till Kajsaniemiparken för att lyssna på Akademiska sångföreningen, mina föräldrar tog på sig sina poplinrockar, hur kallt det än var. I dag går jag just aldrig till Kajsaniemi, men jag lyssnar ofta på morgonens direkta radiosändning.

I dag skulle jag kanske skippa dryckesvisan Heppeneppetepp och i dagens metoo-tider och krav på jämställdhet låter serenaden Ljuva flicka med sin refräng Hulda mö, hulda mö, hulda mö, vår hyllning tag som ett ensidigt dyrkande med vissa baktankar... I år fanns en irländsk sång på repertoaren, ett nytt och fräscht inslag, som kanske öppnade fönstret till Europa på glänt.

I år gick jag med min yngre son och hans flickvän på valborgsmässoaftonen till Salutorget för att följa med när Havis Amanda fick sin vita mössa, en ceremoni som jag aldrig riktigt tagit till mig. Och visst kände jag mig till åren kommen, mitt bland de glada, festande ungdomarna.  En och annan gamyl med gulnad studentmössa syntes i trängseln. På Senatstorget spelade ett jazzband från Sibeliusakademin, en stor mängd människor satt på kyrktrapporna i kvällssolen.

I dag tittar jag på gamla fotografier av första maj-firande och försöker undvika att bli olidligt nostalgisk. Barndomens första maj var den roligaste, likaså åren då mina egna barn var små. Första maj på Skeppsbron i Lovisa var lite annorlunda, kanske vi innerst inne saknade de bekanta ställena i Helsingfors... Och jag minns året när min äldre son, just som vi var på väg ut med lillebror i vagnen, konstaterade att han kände sig väldigt trött och sjuk: vattkopporna hade brutit ut...

Som ensamstående mamma fasade jag inför de dyra ballongerna, speciellt om jag inte hade fått biblioteksersättningsstipendiet på mitt konto eller kunnat spara av april månads arbets- eller konstnärsstipendium... I mina ögon var barnens ballonger ganska fula, ofta med Disneymotiv, från Nalle Puh till Mulan, eller Pokémon, Hello Kitty och Spiderman. En burk ”vappuspray”, som ett år hette ”kakkaspray”, inhandlades också, trots den förorenande effekten på miljön (tror den inte säljs numera).

Årets succéballong var den uniformklädda hunden från Paw Patrol, en tecknad serie som jag aldrig sett, inte ens vetat om. Mitt barnbarn fick en sådan och blev överlycklig.

I min barndom var ballongerna runda och granna – inga röda I Love You-hjärtan, champagneflaskor eller bruna Poop-emojin... I början av 1960-talet fick min syster och jag stora röda ballonger, som studenterna vid Tekniska högskolan sålde. Vår ängsliga mormor (hennes överdrivna ängslighet var nog ett arv från kriget) var rädd för att de skulle explodera och förorsaka eldsvåda i hennes stora, vackra rum, så vi fick lämna dem i hennes tambur när vi besökte henne.

Folkhälsans majblommor, hembryggt mjöd i ett ämbar på balkongen. Min syster och jag fick nya bruna vårkappor av fuskmocka, vi knöt våra välstrukna sjaletter under hakan à la Brigitte Bardot... De röda banderollerna och fanorna i den långa första maj-marschen/paraden, som vi såg på Esplanaden. 

De noggrant författade texterna på banderollerna fångade mycket av tidsandan: SKDL, yhteistoimintajärjestö rauhan, edistyksen, kansanvallan ja hyvinvoinin puolesta. Eller: Svetogorsk, ystävyyttä, yhteistyötä.  En banderoll från 1970-talet: Nuoriso vaatii riittävästi kunnollisia asuntoja. Bostadensbristen är minst lika akut i dag. I år var det ganska våldsamma demonstrationer i Paris, fackföreningsaktiva som protesterade mot Macrons ekonomiska reformer.

Som tonåring tyckte jag att valborgsmässoaftonen var ganska jobbig. Ett slags tvång att festa och fira. Jag hade sällan riktigt roligt, man hamnade på konstiga fester, eller väntade på vänner som aldrig kom (inga sms på den tiden!). Man traskade hem ensam, lite moloken, en gång i nya vårskor som skavde så att min häl blödde ymnigt.

Senare, som vuxen, innan jag fick mina egna barn, firade jag oftast tillsammans med min mamma, men vi gjorde aldrig någonting speciellt, det behövdes inte. Drack lite mjöd (skumpa var inte så vanligt på den tiden), åt struvor och gick sedan ut på stan.

Några gånger hade min mamma köpt biljetter till Finlandiahusets första maj-matiné. Konserten börjar alltid med Wagner, de inledande tonerna till Lohengrins tredje akt, ett dunder och brak med en arsenal av blåsinstrument och frenetiskt filande stråkar som kan sätta skräck i små barn (i min systerson när han var kring åtta!). Visserligen övergick Wagner ofta i Strauss ljuva men något tjatiga Frühlingsstimmen-vals... Några gånger gick vi på en första maj-lunch med min systers familj, på någon fullsatt, ganska formell restaurang, bara för att konstatera att det inte var nödvändigt varje år...

Sjung om studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår... Sången fortsätter: Hoppet är vår vän, vilket säkert alla kan instämma i. Men i den andra versen övergår sången till ett fosterländskt patos: Liv och blod för vårt fädernesland. På 1970-talet kolliderade de traditionella svenska sångerna med Kom-teaterns och sånggruppen Agit-Props kampsånger. Kenen joukossa seisot, kenen lippua kannat? Porvari nukkuu huonosti... Brechts Lärandets lov och Dialektikens lov. Sånger komponerade av Kaj Chydenius till Marja-Leena Mikkolas och Aulikki Oksanens fina texter.

Själv sjöng jag på 1970-talet japanska buddhistsånger på möten i Berghäll och på Drumsö. Ningen kakumei och Doshi no uta. Min favoritsång var Morigasaki... Det japanska språket lät melodiskt, intensivt i sin intonation, men förblev ett mysterium. Forever Sensei, en hyllning till Daisaku Ikeda. Gongyo fills our hearts with joy…

Ett hav av vita mössor vid Havis Amanda, studentmössor, men just inga examensmössor, trots att Första maj är ”det finländska arbetets dag”. Den vita mössan som man får när man blir utexaminerad från en yrkesskola lär inte ha samma status som studentmössan. Jag har hört om ungdomar som vägrar att ha den på sig, jag läser kommentarer för och emot examensmössan i en nätdiskussion under rubriken Lähihoitajien tupsu-wanna-be-yo-lakit on noloja.... Så trist, som om den var mindre attraktiv jämfört med studentmössan. En studentexamen leder ju inte automatiskt till akademiska studier, medan examensmössan står för en fullbordad yrkesutbildning, ofta med bra jobbmöjligheter.

I dag, när så många unga, speciellt pojkar, löper risk att bli utstötta och marginaliserade, borde varje yrkesutbildning ses som en merit, någonting att vara stolt över. Men det finns unga som inte lyckas förverkliga sina drömmar (eller sina välbärgade föräldrarnas drömmar?) om en högre utbildning, som upprepade gånger söker till medicinska eller juridiska fakulteten, till Aalto-universitetet, till en populär yrkeshögskola. Kanske svårt att utbilda sig till sjukvårdare om man drömmer om att bli läkare, till kulturproducent om man drömmer om att själv stå på scen, till datanom i stället för ingenjör...

Första maj-firandet har fortfarande sina mindre trevliga sidor, som om klassgränserna aldrig riktigt suddats ut, som om förlegade 1800-tals herrskapstraditioner levde vidare med elitistiska luncher, flödande champagne och dumma snapsvisor. Fast jag tror att ungdomar med invandrarbakgrund struntar i våra traditioner och firar första maj på sitt eget sätt, utan all denna rekvisita – eller låter helt enkelt bli att fira... I never go out on vappu, sade en jamaicansk kompis till min exman i Chris Zittings tv-program Rastafaris barn från 1993.

Jag vet inte var man kunde ha firat en mångkulturell Valborg och första maj i Helsingfors, nu när stadens Caisa-center inte ännu öppnat i nya utrymmen i Elantos kvarter på Tavastvägen/Ekogatan Jag ser verkligen fram emot att besöka det nya stället när det invigs på hösten. Speciellt på 90-talet, när barnen var små, var Caisa en viktig mötesplats för mig, jag träffar fortfarande familjer som jag lärde känna där, speciellt i den allra första lokalen, som var mysigare än den som öppnades i Kinopalatsets kvarter.

På första maj gjorde jag en runda i Brunnsparken, vilket jag inte gör varje år. Sången O hur härligt majsol ler lät som ett skämt den dagen... Fast jag tycker om sångens enkla, neutrala ord:

I de blåa höjder
sjungas vårens fröjder
och sin doft var blomma ger.

Dagen var mulen och kall, inga blåa höjder, inga doftande blommor... Trots det en fröjdefull stämning i parken. Ett lätt duggregn krävde småningom ett paraply, vindpustarna drog igenom de otaliga picknickpaviljongerna. En stor hund hade placerats i en kärra, den såg ganska bortkommen ut, barn hade varma yllemössor på huvudet. Kanske inte helt lätt att hantera en skumpaflaska med yllevantar på, en ung man i rosa overall gjorde det med framgång...

Romska tiggare med mindre glad uppsyn samlade tomflaskor och burkar i sina säckar, precis som på Pride och andra parkevenemang. Hoppas de gjorde ett bra kap! En större flaskinsamling lovade en gratis biobiljett för 20 skumpaflaskor, vilket lockade en skara ivriga småpojkar. En gul ros hade stuckits in i en Moët & Chandon-flaska...

En enformig men skönt ljudande EDM hördes på olika ställen i parken och på stranden, den fick mig att tänka på den nyligen avlidne Avicii. Hey brother, there’s an endless road to rediscover...

Jag tittade in på ett antal strandkaféer, men vände varje gång om: stora, högljudda bordssällskap, inte en enda ledig plats, lång kö till disken... Ett hav av vita mössor - de vita mössornas terror? På 90-talet var jag en gång den enda i mitt första maj-sällskap som bar studentmössa och plötsligt skämdes jag för att ha lagt den på huvudet. Att ha den på sig ansågs borgerligt, osolidariskt mot dem som inte hade tagit studenten.  I dag är speciellt ungdomar med invandrarbakgrund stolta över sina vita mössor, vare sig studentmössa eller examensmössa.

Jag fortsatte min vandring på stranden, en väldig motoryacht gled ut i sundet mellan Ugnsholmen och Stora Räntan. Sovande skutor i hamnviken stå, heter det i Jonatan Reuters Morgonvisa, som Akademen brukar sjunga i Kajsaniemi. Två rödbrusiga män satt i ett ångande bubbelbad i närheten av det lilla mutterkaféet. En man steg ut ur den mobila minibastun i bara mässingen medan vi som diskret tittade på stod och huttrade i regnet som nu strilade ner.

Innan jag gick hem drack jag en kopp kaffe på mutterkafeets terrass, i skydd för regnet. Framför mig vid kajen låg några lyxiga segel- och motorbåtar förtöjda, det var uppenbart att de hade olovligt, om än tillfälligt, övertagit andra båtägares platser i den fortfarande ödsliga marinan. Skor av olika storlekar var placerade i en prydlig rad på en låg akterplattform. Ett mindre sällskap satt i en sittbrunn och avnjöt en sen lunch, i en större båt satt det festande sällskapet någonstans inne i däcksalongen...

Himlen ler i vårens ljusa kvällar...

Tidigt på morgonen, strax före gryningen, vaknar jag ibland och hör några fåglar kvittra ute på gården. Morgonen ljusnar så rosig och fager, stjärnorna blekna och himlen blir blå... De kvittrar en stund, de låter som sparvar, ibland visslar en koltrast, några måsar skriar ovanför hustaken, plötsligt blir det alldeles tyst. Grann stiger solen ur böljorna upp...  Fåglarna flyger sin väg, upptagna av dagens alla andra bestyr. Följande morgon hör jag dem igen, i gryningen, en kort fågelsång som plötsligt tystnar.

I staden spritter det inte precis i buskar och grenar, av liv och dans. Men jag tror jag ska ta mig ut till Mellungsbacka för att se om Skattparkens bäck har blivit silvrad och om den verkligen hoppar och slår – i den härliga vårsolens glans...
   
    Glad så som fågeln i morgonstunden,
    hälsar jag våren i friska natur'n.
    Lärkan mig ropar och trasten i lunden,
    ärlan på åkern och orren i fur'n.
    Se, hur de silvrade bäckarna små
    hoppa och slå, hoppa och slå.
    Vänliga armar kring tuvor och stenar!
    Se, hur det spritter i buskar och grenar
    av liv och av dans, av liv och av dans
    i den härliga vårsolens glans!

     

     Herman Sätherberg

Fick kärt besök av dotter och barnbarn

På läktarplats i närheten av Havis Amanda

Med yngre sonen på Senatstorget

Paw Patrol-ballongen var antagligen slutsåld... 

Picknick i det gröna...

Skumpaflaska och yllevantar...

Alla såg inte...

... lika glada ut... 

Taiteiden ja suunnittelun ylioppilaat...

Stadens flaskinsamling... 

Jag antar att rosen placerats i vatten...

Sjung om studentens lyckliga dag... 

Mina barn på Första maj 1997, dagen ser ut att ha
varit solig men kall... 

Min syster och jag i våra nya vårkappor
på Observatorieberget, 1962...

Schjerfbecks Flicka i sandgrop, cirka 1912

På mutterkaféet, dagen före Valborg...

Lugna och gråa vårdagar, före grönskan...