Ryoanji i Kyoto

Sitting quietly, doing nothing
Spring comes and the grass
grows by itself

Basho

Feel Finland i Tokyo

Om koto och kantele, och att klä sig i Marimekko...


I år har det gått hundra år sedan de diplomatiska kontakterna mellan Finland och Japan skapades. Detta firades förra veckan med en fin fest/festival som ordnades av Finlands institut i Japan. Här en kort presentation av institutet på deras webbsida:

Finlands institut i Japan fungerar som en länk mellan Finland och Japan inom vetenskapens och kulturens områden. Institutet möjliggör dialog och främjar samarbete mellan aktörer inom kultur, vetenskap, högre utbildning, teknik och ekonomi.

Feel Finland-festen gick av stapeln ute på ambassadens gård, inne hölls bl.a. en Knitting Club, en workshop i Nordic ikebana och tillverkning av himmeli (på engelska kanske straw mobile).

På utescenen kunde man titta på både folkdans och Tokyo Street Ballet, lyssna på både dragspelsmusik och tango framförd på elektrisk violin och ukulele. Själv tyckte jag kanske allra bäst om Eva Alkulas och Tomya Nakais finstämda musik på kantele och koto, instrument som passar väldigt bra ihop, trots att klangen är ganska olika. 

Själv medverkade jag i ett Artist Talk med Pasi Järvinen från institutet och Sayaka Iwai som tolk. Det kändes kanske inte så tacksamt att uppträda strax efter en fartfylld luftgitarr show och strax före Isac Elliot, men vi hade en mångsidig och givande diskussion, bland annat om författaryrket i Finland, teman som är viktiga för mig och mina intryck av Japan och vistelsen på Youkobo-residenset. 

Ja, det blev ett slags fix idé för mig att ha en Marimekkoklänning med i bagaget när jag reste till Japan. Jag köpte den på rea i Forums Marimekko, Pienet kivet heter designen. Men är jag riktigt ärlig så trivs jag inte riktigt i den här klänningen, som kanske kräver någonting enfärgat omkring sig, t.ex. en svart lång tröja... Ja, det finns ju diskretare, enfärgade Marimekkokänningar, ljusa eller mörka, men jag ville ha en klänning som ser ut som en riktig Marimekko... How about it?

Med Sayaka Iwai (foto: Kai Rennes)

Med Isac Elliot (foto: Kai Rennes)

Novita Muumit Knitting Club...

I ikebana workshopen

Nordic ikebana

Himmeli workshop

Bekanta blåvita företag...

Både förmiddagens och eftermiddagens program avslutades med letkajenkka till tonerna av en sång av Katri Helena i bakgrunden - evigheter sedan jag senast dansat letkis. Väldigt trevligt att ambassaden öppnade sina dörrar och ordnade en så här fin fest. Ja, och ambassadens wifi hade namnet på en muminfigur som lösenord... Men det var inte Lilla My eller Snusmumriken... Ett stort tack till Anna-Maria och Pasi!

Institutets verksamhetsledare i mitten,
Anna-Maria Wiljanen

Affisch på institutets vägg 

“The Hemulen, moaning piteously, thrust his nose into the sand. "This has gone too far!" he said. "Why can't a poor innocent botanist live his life in peace and quiet?"
"Life is not peaceful," said Snufkin, contentedly.” 
― Tove Jansson, Finn Family Moomintroll

I Zempukuji-parken

Det blir inte av att blogga så ofta och skriva längre inlägg... Dagarna här i Tokyo går så snabbt, lika snabbt som körsbärsblomningen som snart är förbi.

Metrosträckorna är så långa, lite trist att sitta inne i en fullsatt vagn och inte se stadsvyerna ovanför jorden. Under den korta sträckan med lokaltåg mellan Nishi Ogikubo (Nishi betyder förresten väst, dvs västra Ogikubo) och Ogikubo (där jag fortsätter med metro) ser man bara hustak, otroligt tätt byggda kvarter. De tysta medresenärerna med sina mobiler, någon halvsover, skolbarn i sina uniformer, trendigt klädda unga människor, män i otroligt snygga kostymer och skor, kvinnor i märkeskläder, ofta i halvlånga, utsvängda kjolar (köpte en grå sådan för cirka 30 euro, kanske åt min dotter...). Men också helt "vanligt" klädda människor, många ser trötta ut, äldre personer som kanske läser i en tidning...

I går "vågade " jag mig till Shinjuku i skymningen, en annan dag var jag på Tokyos Nationalmuseum i den redan bekanta Ueno-parken och till Sensoji-templet. En liten glimt av Ginza tillsammans med Kai Rennes som köpte tunt washi-papper för sin kommande utställning.

Vid Sensoji-templet, på marknaden i närheten
kan man hyra en kimono...

En kort bussresa till Kichijoji, älskar de här bussarna som glider fram på smala gator med konstanta meddelanden i högtalaren, lite pling plong musik, chaufförens enformiga röst. Zempukuji, och jag stiger av...

Ett vackert litet buddhisttempel i grannkvarteret, vinden spelar på de smala sotoba minnesplankorna på den lilla begravningsplatsen. En dag var det storm och bara fyra grader på natten, tunga regndroppar föll i den lilla dammen i trädgården. Jag försökte fota fågeln som drillade i trädet, kanske Murakamis fågel som vrider upp världen...

Omöjligt att hinna se allt som man skulle vilja se, futuristiska byggnader och museer, floden, små gator i östra Shinjuku med anor från det gamla Tokyo... Ofta är jag här på det lugna residenset hela dagen, har korrläst en text för Nya Argus, om en helt annan miljö... Har också följt med vissa valdebatter på Yle Arenan, har inte kunnat låta bli, och tittat på nyheter... Lite hemlandstoner...

Nästan dagligen går jag till Zempukuji-parken för att följa med hur våren framskrider med nya blommor och blommande träd. Man ser många äldre personer vandra kring sjön, män som joggar, många gymnastiserar med armarna medan de går, men kanske ändå inte riktigt som Stormtruppen i Murakamis roman...

Stora karpar (koi) som glider i vattnet, vid vattenytan öppnar de sina munnar och ser ut att titta vädjande på mig. De lär hålla vattnet rent. En gyllene fisk bland de mörka... Vattnet porlar i det lilla vattenfallet, sakta singlar körsbärsblommornas blekt rosa små kronblad ner, eller virvlar i luften när en vindpust ruskar på trädet.


Sällsamma fiskar glida i djupen, 
okända blommor lysa på stranden;
jag har sett rött och gult och alla andra färger, 
men det granna, granna havet är farligast att se, 

det gör en törstig och vaken för väntande äventyr: 
vad som har hänt i sagan, skall hända även mig! 

Det underliga havet, Edith Södergran

Min yukata bomullskimono,
cultural appreciation... 

På Nationalmuseet

På Youkobo Art Space i Tokyo

Ja, här är jag nu, i stadsdelen Suginami sydväst om Tokyos centrum.  Har haft problem med att ladda datorn, men fick nu rätt adapter för eluttaget här i Japan, en helt liten manick. Ack, så komplicerat allt har blivit, för många electronic devices som måste laddas...

Har redan hunnit beundra körsbärsblommorna i den stora Uenoparken och rösta i riksdagsvalet på finska ambassaden, se nutidskonst uppe i Mori-skyskrapan, åka både buss, lokaltåg och metro....

Körsbärsblomning i Uenoparken

Traditionellt...

Och modernt...

Om att flyga:

Det är åratal sedan jag flugit med ett så stort plan, transkontinentalt... Ja, jag lider nog av flygskam och skulle egentligen mycket hellre ha åkt till Japan ombord på ett tåg på den transsibiriska järnvägen... Borde ha gjort den resan i min ungdom, för länge sedan... Minns Artur Lundkvists fina skildring av en tågresa i Sibirien och Kina. Ja, och Rosa Liksoms Hytti nro 6.

Sov inte en blund på planet, en ung japan som satt bredvid mig var också förkyld, så vi hostade, nös och snöt oss, nästan i kapp, så diskret som möjligt... Jag tittade på filmen om den unga Astrid Lindgren och på den finska filmen Pieniä suuria valheita med Mikko Nousiainen, båda helt bra, och läste i Haruki Murakamis Norwegian Wood, i svensk översättning. Jag började på Kafka on the Shore för några år sedan, men kom aldrig riktigt in i den, tror jag ändå borde läsa den på svenska. Henrika Ringbom, som var på Youkobo Art Space i fjol, rekommenderade Murakami, speciellt Fågeln som vrider upp världen. Jag började läsa den också, men den fanns bara i pocket på biblioteket (och inte i bokhandeln), med 28 dagars lånetid.

På Narita flygfältet slussades man igenom ändlösa korridorer och hallar, ens fingeravtryck togs två gånger och för mig är det ett nytt system att man fotograferas, höll på att göra bort mig...

Tokyo från flygbussens fönster...

Är lite trött och ofokuserad just nu, jag citerar ungefär vad jag skrev på Facebook: Från Narita till Tokyo dök bussen in i ett landskap som i mina trötta ögon påminde om ett slags scifi film eller dröm. Skyskrapor och kompakta bostadshus, ett virrvarr av broar, Tokyo Disneyland, kanaler, ett ensamt blommande träd. Var det Yokohamas hamn som skymtade långt borta? (Nej, det var det nog inte...) Så stillsamt bussassistenterna bugar sig när bussen avgår, så lugnt en medresenär koncentrerar sig på att äta sitt mellanmål.

Jag tog en kaffe vid Kichijoji stationen, mitt första intryck av en levande neighbourhood i Tokyo, i den omtyckta västliga stadsdelen Mitaka City. De unga kvinnorna som arbetade på kafeet kallade på kunder och bad dem smaka på olika kaffesorter genom ett slags ceremoniell dialog, enformiga rop, som man hör överallt på gator och i butiker. Jag försökte fånga ropen på en videosnutt.

Vid Kichijoji stationen

Även bussarna har sin egen estetik...

Från Kichijoji blev det enklast att åka taxi till residenset, där jag blev varmt mottagen och instruerad gällande boende, avfallshantering, tvättmaskin, varmvatten, gasvärmare... En smal spiraltrappa ledde upp till min fina lilla bostad med balkong som vetter mot den lilla trädgården med ett blommande körsbärsträd.

Mitt arbetsbord, ute lyser körsbärsträdet

Presentation på Youkobo

Välkomstfest

Innan det skymde och jag blev för trött gjorde jag en liten promenad, men jag gick åt fel håll (vilket jag egentligen inte alls gjorde!) och hittade aldrig till supermarketen. I stället dök den helt överraskande upp framför mig, den röda toriin, porten till en shinto helgedom, Ichikishima.  Jag gjorde en liten runda i parken, innan mörkret föll. Jag hittade en liten kvartersbutik, grönsakshandlare, snett mittemot Youkobo, och köpte tomat, banan, ägg och soba... What else do you need?

Torii porten

I Uenoparken

Min första vecka, långt borta i öst... i soluppgångens land... De första dagarna var ganska kyliga, nätterna kalla, men nu är vädret varmt, nästan sommarvarmt. På morgnen lyssnar jag på radio Vegas nattklassiskt och sänder bilder åt mina barn på Whatsapp. Ja, min separationsångest är stark och ibland känns hela den här resan som en dröm....

På Mori-museet för nutidskonst. The God of
Small Things?

Utsiktsplatsen i 52. våningen

Många bär munskydd... En kort sträcka ovanför
jorden, så man hann se trädet...

I Tokyometrons korridorer...

I Zempukuji-parken i närheten av Youkobo, mitt
favoritställe... 

Buddhisttempel i Ueno

How many many things
They call to mind
These cherry-blossoms

Basho (översättning R.H. Blyth)