I Barbizon och Milly-la-Fôret

För några veckor sedan gjorde jag en utfärd till Barbizon tillsammans med de svenska stipendiaterna här på Hôtel Chevillon.

Jag måste genast konstatera att det är väldigt trevligt och också språkligt "hälsosamt" för mig att umgås med svenskar. Hemma i Finland träffar jag egentligen förvånansvärt lite folk från Sverige. Författarkontakterna var livligare på 1970- och -80-talen, åtminstone för mig, fast då var man ju ung och hade mera energi. Dessutom utkom några av mina böcker på 1980-talet hos Alba.

Jag märker att jag ibland har svårt att förstå rikssvenskans alla varianter, speciellt skånskan. Språk förändras, lever sitt eget liv, så som den amerikanska engelskan vs den brittiska engelskan, patois-dialekten på Jamaica (som jag faktiskt talar ganska bra - seen?), franskan som talas i Maghreb, Kanada eller Antillerna (Guadeloupe, Martinique).

För att göra mig förstådd av rikssvenskar måste jag ibland upprepa vad jag har sagt, kanske i andra ordalag, tala långsamt och tydligt, samt undvika finlandismer typ kiva, råddig, dynvar, stöpsel, roskis, plättar, skorpmjöl... Verben hämta och paja används på ett lite annat sätt i Finland, vilket kan resultera i komiska situationer. När jag hör uttrycket tre mil måste jag fundera hur lång sträcka det egentligen handlar om.

Jajamensan!

Här kan ni läsa min kolumn Tjuge kroner som publicerades i tidskriften Språkbruk 2015:

https://www.sprakbruk.fi/-/tjuge-kroner

Vi fick bilskjuts till Barbizon med Anders och susade förbi höstvackra skogar, i trafkrondeller, mot Noisy-sur-École. Eller var det Saint-Martin-en-Bière? Dessa långa och suggestiva franska ortnamn! Någonstans pågick en höstmarknad med mycket folk vid vägkanten.

Så fint att få åka bil, det blir inte alltid av att ta reda på buss- och tågförbindelser, jag missar nog mycket av närmiljön här i departementet Seine-sur-Marne. Å andra sidan har jag inget emot att "uggla" i mitt arbetsrum på Hôtel Chevillon...

Så väldig Fontainebleau-skogen är, ett naturskyddsområde, Frankrikes gröna lungor... I utkanten av skogen fält så långt ögat når och sedan dyker ett kyrktorn upp, en ny liten by.

Franska konstnärer, bland dem Jean-Baptiste Camille Corot, Theodore Rousseau och Jean-Francois Millet, kom till Barbizon för att måla ute i det fria. De vistades där mellan 1830 och 1870, alltså några decennier före de nordiska konstnärerna som slog sig ner i Grez-sur-Loing.

På sommaren lär det vimla av turister i Barbizon, i oktober var det fridfullt att vandra i det lätta duggregnet på den mysiga huvudgatan med restauranger, gallerier och presentaffärer. Här står vi framför en delikatessaffär:

Mina nya vänner från Sverige: Bror Borgström,
Anders Högberg och Mia Frankedal 

En bok som presenterar Mias fina konst, hon arbetar ofta
med emaljfärg och kombinerar foto med screentryck

Vi tittade in på gallerimuseet Besharat, som visade sig vara väldigt "trendigt", från inredningsprylar till Jean-Paul Gaultiers ganska anskrämliga Ben Hur-fåtöljer (à mon avis)... Att göra konst av återvinningsmaterial och gamla prylar är populärt, likaså att skapa nya versioner av klassiska verk. 

Jag gillade nog Dario Tironis robotskepnader (ja, det är vi!), fullproppade med plastprylar och skrot, bl.a "gamla" 1990-tals mobiltelefoner, och Lluis Barbas L´ Enseigne de Gersaint, ett modernt bildcollage efter Watteaus målning från 1720. Visserligen ganska förutsägbart, trendigt...

Och överallt mötte man blickarna i Steve McCurrys fotografier. Den berömdaste av alla, afghanflickan, som var omslagsbild i National Geographic i juni 1985, tittade på oss i det snygga köket med vita ytor och vackra stora fönster som vette mot skulpturträdgården. 

Dario Tironi

I galleriets kök

Lluis Barba

Detalj i Barbas L'Enseignement de Gersaint

Steve McCurry, Geisha in Subway, 2008

Kulturtant med Samuel Salcedos Mort de
fatigue (Dödstrött)

Toadörren på galleriet

Ben Hur-stolar - anybody? Charlton Heston tävlade
i en sådan vagn i filmen Ben Hur från 1959...

I skulpturträdgården

Efter Besharat-galleriet gjorde vi en liten promenad i Fontainebleau-skogen som började alldeles "bakom hörnet". Hit brukade Barbizon-konstnärerna komma för att måla och här såg vi de berömda stenformationerna, stora stenbumlingar, som såg ut som skulpturer och låg spridda överallt i terrängen. 

Dagens konstnärer utforskar naturen...
Foto: Anders Högberg

Lunch på den lilla och mysiga L'Art de la Table

Från Barbizon åkte vi till Milly-sur-Fôret (vi körde förbi Jean Cocteaus hemmuseum) för att titta på Cyklopen, ett över 20 meter högt verk av Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle. Cyklopens gyllene öga betraktar omgivningen. Stål och betong, spegelytor märkta av tidens tand, en monoton röst från en undangömd högtalare. Lite spooky. Vi gick inte in i cyklopen, guidningen tog 45 minuter och var enbart på franska,  ibland hördes hårda smällar inifrån cyklopens buk. En hel tågvagn hängde bredvid cyklopens dystra öra på andra sidan. 

Tillbaka i Grez-sur-Loing njöt vi av de sista soliga oktoberdagarna. En dag fick jag syn på en plein air-målare vid bron, det var amerikanen Reid Masselink, bosatt i Bourron-Marlotte. Vi växlade några ord och talade av någon anledning om Leonard Cohens sånger. Jag tänker ibland på Suzanne när jag sitter vid floden... 

Den sista lavendeln

Höstlov i Frankrike

Förra veckan gick så otroligt snabbt: jag fick besök av barn och barnbarnet. Det var höstlov i Finland, Cindy och Michael kunde unna sig en resa till Frankrike och lösgöra sig från arbetspraktik och studier. 

De bodde en natt på ett litet hotell vid Rue de Saint-Antoine, en livligt trafikerad gata mellan Place de la Bastille och Place des Vosges. Jag mötte dem följande morgon på hotellet, fem trappor upp i en otroligt smal trappa utan hiss... Alla var ganska trötta efter föregående dags resa med omdirigerat flyg, då deras egentliga flyg var överbokat, vilket ledde till att deras incheckade bagage i misstag sattes på fel plan, på det överbokade planet. Först sju på kvällen levererades resväskorna till hotellet. 

Vi åt frukost på ett kafé i närheten av hotellet med en lite rolig text om vindrickandets förtjänster (fast jag vet inte i vilken betydelse ordet moral användes)... Men den franska frukosten började kännas lite trist - behövs det verkligen så där mycket smör på det vita brödet?

Mor och son...

Un verre de vin c'est bon pour la santé, et
le reste de la bouteille pour le moral! 

Vi funderade redan på sommaren om det var "fiffigt" att Olivia, Cindys 4-åriga dotter, följde med. Att resa är ansträngande för både småbarn och deras föräldrar, inte så lätt att röra sig med ett litet barn på fullsatta metrotåg, att ta sig fram i trängsel och trafik. Barn tröttnar på museer och kaféer, kyrkor, parker, butiker... 

Sommarcaféerna på "Paris Plages" har stängt...

Plein air-målare vid Seine

Men allt gick bra, till och med den lite för långa promenaden vid stranden av Seine i kyligt höstväder.  I ett skede steg vi på fel tåg och hamnade på Gare Austerlitz i stället för Luxembourg... Inte mycket man hinner se på en halv dag och när Cindy och jag skulle göra en dagsutfärd till Paris från Grez-sur-Loing var det tågstrejk.

Höst i Jardin de Luxembourg, Panthéon i bakgrunden

Trötta resenärer i ett kylslaget Paris...

Paris blev ingen höjdare denna gång. Vi tänkte åka buss till Champ de Mars från Luxemburgparken för att titta på Eiffeltornet, men klockan började bli mycket, ett lätt regn föll, så vi återvände med buss 87 till hotellet efter bagaget och tog oss sedan till Gare de Lyon. 

Paris blir ofta bara järnvägsstationer, ett irrande i metrostationerna, café crème på ganska förutsägbara kaféer (har lärt mig att att inte beställa cappuccino och tycker inte om espresso)... Glöm museibesök, en konsertafton, en balettföreställning på L'Opéra Garnier (biljetterna är i allmänhet slutsålda eller bara svindyra). 

Morgonrusning på Gare de Lyon

Tåget till Melun var försenat, en väldig massa människor rusade sedan till vagnarna när tåget äntligen kom och vi fick stå hela vägen med bagaget, Olivia satt på trappstegen som ledde upp till vagnens övre våning. Lyckligtvis tar resan bara 26 minuter. Folk knuffas ganska mycket i Paris, står i vägen fast man artigt säger pardon... Inte världens vänligaste stad... 

Fullsatt morgontåg till Paris...

Det var redan mörkt när vi var framme i Grez-sur-Loing. Alltid lika skönt att komma hem till Hôtel Chevillon, ja, det har faktiskt blivit mitt nya hem... Vi hann till byns matbutik en kvart innan den stängdes och köpte en imponerande mängd förnödenheter, så som det ålderdomliga ordet lyder. 

Floden blänkte i mörkret, Michael fick sova i ett gästrum med utsikt mot Carl-Larsson-gatan. Spännande för Olivia att röra sig i Hôtel Chevillons långa korridor.

Följande dag fick Cindy lite oväntat veta att det fortfarande fattades texter i ett gemensamt studieprojekt på Metropolia-yrkeshögskolan, där hon är på slutrakan med sina studier på akutvårdlinjen. Många andra i gruppen hade slarvat med uppgifterna, så Cindy satte sig ner för att skriva det som fattades samtidigt som hon kommunicerade med de andra i gruppen. Lyckades helt bra härifrån Frankrike.... 

Medan hon jobbade gick jag ut med Olivia i det gråmulna vädret. Vi hittade en något nedsliten lekpark på campingområdet som fortfarande höll öppet. Att mata änderna vid stenbron kan aldrig gå fel... 

Här lite bilder från Grez:

Vi visste inte riktigt hur man skulle leka/spela med den
här attiraljen... 

De här filurerna dök upp i köket... 

Det regnade nästan varje dag och medan jag skriver det här rör sig ett verkligt superregn från Spanien till sydvästra Frankrike. 

På torsdagen tog vi bussen till Fontainebleau, jag såg faktiskt slottet för fjärde gången, de bekanta salarna började kännas ganska utmattande, men roligt att se dem tillsammans med nya familjemedlemmar som är på besök. Nu glömde jag att visa Napoleons lilla säng och kopparbadkaret med de förgyllda svankranarna för lilla Olivia... 

Vi drack kaffe med dopp på ett litet bageri som hade ett enda bord med stolar, kostade mycket mindre än på ett kafé. 

Bageriets vänliga unga biträde tog det här fotot

Marcel Proust i serieform samsas med manga... 

Fontainebleau i Halloween-tider...

Ja, nästsista dagen vandrade vi till grannbyn Montcourt-Fromonville för att äta på den lokala restaurangen, vilket jag aldrig själv lyckats göra, den har alltid varit stängd. Det var lördag och restaurangen skulle öppna klockan sex på kvällen, det hade jag kollat, men hör och häpna: den kvällen öppnade det rara etablissemanget först klockan sju... 

Det började bli mörkt, vi vandrade lite vid kanalen i duggregnet, men beslöt sedan att återvända till Hôtel Chevillon. Där pågick en liten fest för de nyanlända konstnärerna, Ruben Lartigue från Argentina som målar med "gay sensibilitet" som utgångspunkt och Mayumi Infinity från Japan (bosatt i Aachen), som har kommit till Grez för att måla ett porträtt av Chopin. Hon spelade en av Chopins Nocturnes för oss på pianot i salen, en klassiskt utbildad fin pianist, varpå Michael berättade om beatboxing och gav ett litet smakprov på det... En väldigt fin kväll!

Alltid vemodigt när det blir dags för familjemedlemmarna att resa hem. Jag följde med till Melun och såg till att barn och barnbarn kom iväg med tåget, som lyckligtvis anlände, trots att strejken fortfarande pågick, åtminstone delvis. 

Olivias sista frukost i Carl Larsson-huset (det fanns nog annat också på menyn...)

Att återvända ensam till Grez-sur-Loing kändes ganska trist, men också lite skönt: att återvända till vardagen, skrivarbetet, tillvaron i den tysta och lugna miljön vid floden... 

På söndagen går bussen från Melun bara en gång i timmen, så jag vandrade lite omkring i Melun, en stad som inte är så värst attraktiv och inte kan stoltsera med turistattraktioner som kungliga slott och museer, kyrkor, konstgallerier, trevliga kaféer, veganrestauranger, bokhandlar, chica klädbutiker, boutique hotell, concept stores...

Frankrike är inte bara historiska monument och vackra hus, god mat på trendiga restauranger, mode och lajfstajl... Har kollat på mode- och lifestyle-bloggar och på den ensidiga bild som de ofta ger av Paris, The City of Light. Visserligen förstår man att man som turist och trendig bloggare inte vill se och visa upp skuggsidan av de ställen som man besöker... 

Många människor med invandrarbakgrund lever knapert överallt i Europa, det finns arbetslöshet och marginalisering, trötta mammor med många barn, det finns trista förorter, banlieues, och livlösa små städer, som välutbildade fransmän och andra med en bra utbildning flyr, kanske tredje generationens unga invandrare som är helt "förfranskade". 

Inte ett enda kafé/matställe höll öppet i Melun på en söndag, men med Cindy satt jag några dagar tidigare på Gousty Food & Coffee nära järnvägsstationen, med lite cool EDM i bakgrunden... 

Igenbommat i Melun på en söndag...

Betongbrutalism i Melun... 

Vackra tyger, bra att ha en varm filt på axlarna... 

Tillbaka i fridfulla Grez-sur-Loing

Nu känns det tyst och tomt i "stugan", men skrivarbetet fortsätter och i går sände jag ett första textutdrag till mitt förlag... trots att det är bokmässvecka i Helsingfors.... Och under en scarf i Carl Larsson-husets tambur/hall hittade jag en par ljusröda barnvantar, under soffan en liten dockborste... 

Bara fyra grader varmt vid den dimmiga floden... 

Carl och Karin Larsson