Luften är nästan alltid disig, med teinter i violett... Så beskrev August Strindberg atmosfären i Grez-sur-Loing, där han i början av 1880-talet vistades i den nordiska konstnärskolonin med Carl Larsson i spetsen. En ung Bruno Liljefors för sin del konstaterade under sin första vistelse i Grez: Här är så in i helvete pittoreskt att man känner sig rent av illamående...
Här har jag samlat bilder från min sex månader långa vistelse på Hôtel Chevillon i fjol, från juli till slutet av året, sponsrad av Svenska kulturfonden i Finland. Stilla och nästan obemärkt övergick den varma och torra sommaren i en lång höst. Att det var tiden strax före coronapandemin hade man ingen aning om...
Jag satt i mitt fridfulla arbetsrum i Carl Larsson-huset och arbetade på romanen som jag påbörjat för ett par år sedan. Romanen har diamanten som ett slags metafor, från oslipade rådiamanter och konfliktdiamanter till Tiffanys prinsesslipade diamanter i förlovningsringarna, till tibetanernas Vajrayana, diamantvägen...
Diamonds are for ever, sjöng Shirley Bassey i en James Bond-film från 1971, en sång som Kanye West hänvisar till i låten Diamonds from Sierra Leone från 2005.
Jag bifogar ett avsnitt ur min roman i slutet av det här inlägget, med fokus på miljön i Grez-sur-Loing, den slutgiltiga versionen kommer antagligen att se lite annorlunda ut... Jag inspirerades av floden Loing och den vackra gamla stenbron, kyrkklockornas enformiga klang, gränderna med de gamla stenhusen, kanalen i Montcourt-Fromonville, fåglarna och fladdermössen, Sylvie Vartans sång Maritza... Ja, idag har den klipska lilla fladdermusen fått någonting nytt och kusligt över sig, med tanke på vilddjursmarknaden i Wuhan...
Våren 2020 blev inte som planerat på Hôtel Chevillon, jag antar att hela den stora byggnaden med sina gästbostäder, ateljéer, sal och kök stått tom sedan mitten av mars, då lockdown infördes i Frankrike på grund av coronapandemin.
Here you can see a selection of the pictures I took during my residency in Grez-sur-Loing, from July to December last year, the time before the corona crisis, which now seems like a lost world...
I regret not having pictures of everyone I shared the residency with. People come and go, the constant goodbyes are the sad part of a residency...
We can only hope that the residency program can continue as the corona pandemic hopefully will be defeated, and that Hôtel Chevillon will be filled with new creative people during the years to come.
During my time in Grez I continued to work on a novel, which I hope to finish in a few months.
In the end of this post, I include a passage from my novel in a "raw" English translation, with Jessica, an eleven year old girl, as the protagonist, during her visit to Grez with her mother sometimes around 2002...
 |
| Den gamla stenbron vid floden Loing |
 |
| Hôtel Chevillon i november |
 |
Innergården med ateljéer och arbetsrum, jag
bor i det sandfärgade Carl Larsson-huset |
 |
| Carl och Karin Larsson, de möttes i Grez 1883 |
 |
Fest med Carl Larssons barnbarn och barnbarnsbarn
i augusti. Framme t.h.Teo Lotman, längre fram
t.v. Linda Cracknell och Bengt Frank |
 |
| Work in progress, Bo Haglund från Helsingfors |
 |
| Sommar i Grez-sur-Loing |
 |
| Violett skymning i Carl Larsson-ateljén |
 |
| Säden har mognat, motorvägen finns bakom fältet |
 |
| Slottsruinen Tour de Ganne från 1127 |
 |
Stenbron är från 1200-talet, bron med sina tio
valv restaurerades 1980 |
 |
| Lavoarens kranar är från Carl Larssons tid |
 |
Work in progress, Inger Lise Belsevik från
Norge illustrerar en barnbok |
 |
| I grannstaden Fontainebleau |
 |
Danskonstnären Lucie Baudon improviserar på
slottsgården i Fontainebleau |
 |
| Min yngre son kung David i tronsalen... |
 |
Kompositören Frederick Delius bodde i Grez
från 1892 till 1934 |
 |
| Vintage Renault 4 i Grez |
 |
Dessa två C.E.S (Collèges d'Enseignement
Secondaire) i grannstaden Nemours har fina
författarnamn |
 |
Work in progress, mitt fridfulla arbetsrum i
Carl Larsson-husets bottenvåning |
 |
| Jag läser en text - eller kollar på Facebook... |
 |
| Barnbarnet Olivia, 4 år, på besök i oktober |
 |
| Man graviterar alltid mot floden och stenbron... |
 |
| Cindy och Olivia i Larsson-husets kök |
 |
Min äldre son Michael i huvudbyggnadens sal
med Ruben Lartigue från Argentina och
Mayumi Infinity, född i Japan, bosatt i
Tyskland |
 |
Hotell Chevillons intendent Marie Nicolas-Cook,
på en fest för Ruben Lartigue |
 |
Ruben Lartigues collage, inspirerat av Andy
Warhols fotografi av en boxande
Jean-Michel Basquiat |
 |
Bo Haglund t.h. med franska gäster från trakten
kring Grez |
 |
Hösten närmar sig mot slutet av september,
fortfarande grönt i naturen och
varmt i solen |
 |
Kastanjen faller ner med hårda dunsar - kan
träffa ditt huvud... |
 |
Den korta Carl Larsson-gatan leder till stenbron
och löper förbi Larsson-huset |
 |
| Hôtel Chevillons ljusblåa fasad vid Rue Wilson |
 |
| Plaketten vid ytterdörren |
 |
| Loing-floden i november |
 |
Ulla Kopp från Göteborg/Iowa City, professor
emerita i internmedicin, i morgondimman
vid Loing |
 |
Reid Masselink, plein air målare från USA, bosatt i
grannstaden Bourron-Marlotte |
 |
Höstlig berså utanför Kulttuurirahastos
ateljé |
 |
| Sommarens värmerekord... |
 |
Emi och Inger Lise med Christophe Ligère på
stadshusets japanska utställning |
 |
Seiki Kuroda vistades i Grez på 1890-talet,
plaketten finns i gränden som döpts
efter honom |
 |
| Kurodas geishamotiv från 1896 |
 |
| Hôtel Chevillons fina sal/sällskapsrum |
 |
| Den vackra hallen med ursprungligt golv |
 |
Mellanmål med antologi om livet som
utlänning i Paris |
 |
| Mitt sovrum i Carl Larsson-bostaden |
 |
| Utsikt från min balkong mot slottsruinen. |
 |
| Sommarblommorna avlägsnas i oktober |
 |
Vi tittar på Lucie Baudons dansföreställning, i
mitten animationskonstnären Tatu Pohjavirta |
 |
| Projekt presentation: Lucie Baudon |
 |
| Portar i Grez-sur-Loing |
 |
Jag har en port mot alla fyra vindar...
(Edith Södergran) |
 |
Höstgrann mur vid Rue Wilson... All Along
the Watch Tower... |
 |
På utfärd i staden Barbizon: Bror Borgström,
Anders Högnäs och Mia Frankedal |
 |
Steve McCurrys foto med afghanflickans blick
från 1985 på Besharat-galleriet |
 |
Skulptur av Dario Tironi med prylar som
vi konsumerar och slänger |
 |
Millets målning av flickan som stickar medan
hon vallar fåren, Barbizon, 1863,
Musée d'Orsay |
 |
| Cyklopen av Jean Tinguely i Milly-sur-Fôret |
 |
En bok som presenterar Mias fina konst, hon
arbetar ofta med emaljfärg och kombinerar
foto med screentryck |
 |
Med Thomas Ek i Hôtel Chevillons sal.
Thomas bok om Jarl Hemmer, Ljuset
har djup, utkom hos SLS 2013 |
 |
Pastis med bildkonstnären Per-Ivar Lindekrantz
och Masha från Berlin vid floden i augusti |
 |
Frukost med druvor plockade i Hôtel Chevillons
trädgård |
 |
| Affärsskylt i Grez från svunna tider |
 |
| Lyckligtvis finns bageriet kvar... |
 |
En pratstund med bagarmästaren, alltid
lika vänlig |
 |
Hos Sophie och Ian på Early Grez-
pensionatet vid Rue Wilson |
 |
Chloé Leray kollar bokföringen på vintage
loppiset på Early Grez |
 |
Emi Hanjo höll open studio under Patrimoine-
veckoslutet i september |
 |
Bokskåp på torget i Fontainebleau,
La joie de lire... |
 |
| Det nya bokskåpet i Grez |
 |
| Loing flyter silvrig genom grannstaden Nemours |
 |
| Ståtlig vänskapsskylt vid slottet i Nemours |
 |
| Slottet i Nemours med utsikt mot Loing |
 |
| Septemberbröllop i Grez-sur-Loing |
 |
| Projektpresentation: Leena Kangaskoski |
 |
Abdi från stadens matbutik kollar Leenas installation, de sakta gungande
stenarna är från skogen kring Grez. |
 |
Projektpresentation: den unge arkitekten Teo
Losman målade akvareller i juli-augusti |
 |
Projektpresentation: akvarellmålnigar av
Bengt Frank från Luleå |
 |
Författaren Linda Cracknell från Skottland.
Skotska författare sponsras av Robert Louis
Stevenson-stiftelsen. |
 |
Barnbarn och barnbarnsbarn till Carl Larsson
på besök på Hôtel Chevillon. Här i den fina
Larsson-ateljén. |
 |
| Anita, söstra mi, i Grez i september |
 |
| Violett skymning i Grez... |
 |
Vi tänder de första levande ljusen en kväll
i oktober |
 |
Emi Hanjo, Sirja-Liisa Eelma från Estland, Stina
Lindholm från Skulpturfabriken på Gotland |
 |
Besök från ledamöter i Stiftelsen Grez-sur-Loing
i Göteborg. Kronsärtskocka på menyn. |
 |
| Vägen förbi fälten till Bourron-Marlotte |
 |
Det lär ha varit billigare att bo på Pension Laurent,
men maten på Hôtel Chevillon var godare... |
 |
Lärare och elever från japanska skolan i Paris,
på besök i Grez i juli |
 |
| Den ensamma hästen... |
 |
Med Kai Rennes i Fontainebleau. Jag träffade Kai
i april 2019 på Youkobo Art Space i Tokyo. |
 |
Bo Haglund och fotografen Björn Abelin visar
vårt välförsedda kylskåp... |
 |
| Work in progress: Tone Lileng från Norge |
 |
| Carl Larsson-huset, min balkong mot bron |
 |
| Tågmuseet Tacos des Lacs |
 |
| En pråm på kanalen i Montcourt-Fromonville |
 |
En favoritbok från Hôtel Chevillons
fina lilla bibliotek |
 |
| Stilla flyter Loing... |
 |
Klockan fem på eftermiddagen,
i solgasset... |
 |
Vår sista picknick i det gröna, Teo,
Leena och Sophie |
 |
| De första regniga höstdagarna |
 |
Armistice firas den 11 november, då
vapenstilleståndet avslutade första
världskriget 1918 |
 |
Servietter i trikoloren på stadshusets mottagning
i Grez-sur-Loing |
 |
| Samtidigt i Paris vid Triumfbågen... |
 |
Porträtt av franska författare i en bokhandel
i Fontainebleau |
 |
| Kvinnor som läser är farliga... |
 |
| Böcker som jag köpte på antikvariatet i Nemours |
 |
| Text på juicepaket, vi uppmanas att vara snälla |
 |
Vi väntar på tåget till Paris i Melun. I december
inleddes en omfattande strejk som lamslog
trafiken, som protest mot regeringens
pensionsreform. |
 |
| Tidig november på Hôtel Chevillon |
 |
Änder, gäss och enstaka svanar på Loing, har man
tur får man se en blåskimrande kungsfiskare... |
 |
Blå kväll i augusti, fladdermössen flyger av och an
under bron... |
 |
| Notre-Dame-et-Saint-Laurent-kyrkan i Grez |
 |
En av de många marmorplattorna med
tacksägelse-inskriptioner i kyrkan
i Fontainebleau |
 |
| Sommarens sista ros? |
 |
| Den sista lavendeln... |
 |
Lövskogen i Grez är en fortsättning på den
väldiga Fontainebleauskogen. |
 |
| Skogen i november |
 |
| Den första frosten 20.11. |
 |
| Jag bor i Carl och Karin Larsson hus.... |
 |
.... vilket förpliktar mig att klä mig i ett Karin Larsson-
förkläde. Köpte det på Sophies vintage loppis... |
 |
| Rue Wilson i december med ljusslinga |
 |
| Med julgubben i Nemours |
 |
Sophie med vänner förbereder Luciadagens
Fête de la lumière |
 |
| Sainte Lucie i kyrkan i Grez-sur-Loing |
 |
Många deltog i Luciafesten på
Hôtel Chevillons innergård |
 |
| Pumpasoppa med spenat och sesamfrön |
 |
| Julbord på Hôtel Chevillon |
 |
Kaffe med bûche. Med Bo Haglunds familj,
konstnären Anni Laakso och fina ungdomar. |
 |
| Joyeux Noël de Grez-sur-Loing! |
 |
| Au revoir, Grez-sur-Loing! |
Videosnutten ovan: ett sommarminne från Grez-sur-Loing, med smått förskräckta tjut hoppar ynglingar från broräcket...
Här ett avsnitt ur romanen Diamantvägen som jag har under arbete, en tidig version av kapitlet Klockan fem på eftermiddagen. Kapitlet i sin helhet publiceras i juli i Fredsposten 2/2020:
Marianne Backlén
Klockan fem på eftermiddagen
När jag var elva eller tolv flög jag med mamma till Frankrike för
att hälsa på mammas nya vän, Skulptören. Det var tidigt 2000-tal, åren före
smarttelefonerna och de bärbara datorerna, wifi och de sociala medierna. När
mamma kopplade på Internet på sin tunga IBM-bordsdator, slungade de enformigt
knastrande dial up-signalerna mig rakt upp i rymden.
Från Paris åkte vi tåg och buss till en liten by,
grå som i en gammal saga, overklig som i en dröm. I dag, över ett halvt sekel senare,
kan jag fortfarande höra flodens tysta strömmande, duvornas kuttrande i
slottsruinen, kyrkklockornas klang. I dag minns jag Skulptören som en skäggig
man som jag var lite rädd för. Jag minns inte mera hans namn, men jag tror att
det var ett dubbelnamn typ Ari-Pekka, Per-Henrik, Matti Juhani eller Sven-Erik.
Jag sov på en soffa i husets svala bottenvåning och hörde dova dunsar från övre
våningens ateljé där Skulptören flyttade på sina skrotskulpturer. Han svor när
någonting gick sönder: Fredsängelns plåtvingar var svåra att installera och Cyklopen,
inspirerad av den väldiga skulpturen i Milly-la-Forêt, tappade sitt öga, en vit
porslinskupa…
På kvällen satt mamma och Skulptören på
konstnärsresidensets terrass och drack vin med de andra gästerna, de flesta
från Sverige. Det var högsommar, svalorna svirrade i skyn, störtdök och jagade
varandra, deras höga läten gjorde nästan ont i öronen. Mamma bad mig
demonstrera street dance på den torra, gula gräsmattan, men jag vägrade.
Varifrån kommer
Jessicas pappa? undrade någon.
Från Karibien,
svarade mamma.
Hon ser indisk
ut, tyckte Åse, en ung norsk performanskonstnär.
Karin, en
arkitekt från Göteborg ställde inga pinsamma frågor, hon gav mig en ask belgisk
snäckchoklad, av Junko, en äldre japansk kvinna, fick jag en rund solfjäder som
pryddes av grinande yokai-monster.
När sällskapet på terrassen blev allt högljuddare smet
jag därifrån och gick ner till den stilla flytande floden. Det var mycket
varmt, jag satt på en stentrappa med fötterna i vattnet och fläktade mig med
Junkos solfjäder. Svalorna svirrade, vita fjärilar fladdrade förbi. När mörkret
föll blev små fladdermöss synliga, de pilade av och an under den gamla
stenbrons valv.
De väldiga lövträden hade planterats i slutet av 1800-talet på
de nordiska friluftsmålarnas tid. Mamma och jag hade sett bilder av
konstnärerna och vi tyckte att de fortfarande rörde sig där under träden,
vitklädda, nästan genomskinliga, som vålnader. De satt eller stod där framför
sina stafflin och målade akvareller, alla valde stenbron som motiv, precis alla…
På morgonen, när mamma fortfarande sov, tassade jag ut och
gick förbi gårdsbyggnadens små ateljéer. Johan och Åse vinkade åt mig, Leif visade
en akvarell: stenbron i den violetta skymningen…
Vill du ha den,
Jessica?
Javisst, får jag den
verkligen? Tack så mycket...
Jag gömde
akvarellrullen i ett skåp i bottenvåningens hall, uppe i ateljén hördes redan
dunsar och fotsteg. Jag småsprang till stranden på andra sidan bron, satte mig
i gröngräset och lyssnade på musik på min mp3-spelare, Spice Girls ljuvliga Viva
For Ever. Mel B:s röst lät som mjuk sammet när hon sjöng den långsamma
sista versen.
Folk vandrade av och an på bron, bland dem de nordiska
konstnärerna i sina halmhattar, vita sommarkostymer och långa bomullskjolar. Live
for ever, for the moment… Här träffade Carl Larsson sin Karin, här spatserade
en dyster August Strindberg i morgondimman och mumlade: Akta dig, din jävel,
vi ses i min nästa roman… Eller: Att slåss med troll, befria prinsessor
och döda varulvar, det är att leva…
Franska och afrikanska pojkar hoppade våghalsigt från
broräcket, ropen och plasken hördes på långt håll. En mörkhårig pojke satte sig
bredvid mig på gräsmattan och frågade någonting på ett språk som inte lät som
franska. Jag fick veta att han var född i Marocko och att han trodde att jag
kom från samma land.
Jag är Rahim, vad
heter du?
Scary Spice, svarade
jag, men Rahim förstod sig inte på mitt skämt.
Jag fick syn på mamma på andra sidan floden,
hennes vita sommarklänning skymtade mellan de höga träden. Hon spanade efter
mig, hennes röst lät svag när hon ropade:
Jessica, kom, vi
far med svenskarna till Barbizon…
Följande morgon for Skulptören till Paris, jag fick vara
ensam med mamma hela dagen. Vi cyklade förbi fälten och den gamla
vattenkvarnen, in i den täta lövskogen, de franska kungarnas forna jaktmarker. Sedan satte vi oss på stranden av
floden, det kändes fint att äntligen få vara tillsammans med mamma, att få vara
ett barn, innan barndomen tog slut. Jag ville stanna tiden, samtidigt som
kyrkklockorna slog sina enformiga slag och mätte tiden, och floden fortsatte att flyta under
bron, grön och grumlig. Loing forsade inte som floderna i Lappland, som
Lätäseno och Muonioälven, där morfar Hans stod på den steniga stranden och
väntade på att kriget skulle ta slut.
Vi såg Junko komma vandrande över bron, hon satte sig i
gröngräset bredvid oss, tog fram sin lilla gongyo-bok och lärde mamma att recitera Lotus Sutran. Niji seson ju sanmai, anjo ni ko go sharihotsu, sho but chie….
Att recitera är detsamma som att polera juvelen som finns inom oss, förklarade
Junko.
Än i dag, när jag är gammal, minns jag hennes ord. Jag sitter
med Stella på älvens steniga strand. Augustikvällen svalnar, solen sjunker bakom fjällen i väster. Raden av
glasiglor blänker i aftonrodnaden, vinden hämtar med sig en svag lukt av svavel
från nickelgruvan i norr.
Stella, vi har
glömt ringen.
Vilken ring?
Marie-Anges ring,
din farmors diamantring, hon sydde in den i kjolfållen när de flydde till södra
Kivu... Den finns kvar i ödestugan i Saivaara.
Mamma, tänk inte
så mycket på ringen. Det finns andra sätt att hedra Marie-Anges minne…
Eftermiddagssolen gassade när vi vandrade tillbaka över
stenbron. Duvor kuttrade i slottsruinen, kyrkklockorna slog sina enformiga
slag, mamma räknade dem. Klockan var fem och mamma citerade Lorcas dikt:
Det var precis klockan fem
på
eftermiddagen.
En gosse kom med det vita lakanet
klockan fem på eftermiddagen.
En korg med kalk stod redan
klar:
klockan fem på eftermiddagen.
Allt övrigt var död och endast död
klockan fem på eftermiddagen.
