Junikväll

Junikväll, sista dagen i juni... Efter hettan, som fortsatte efter midsommaren, och som blev allt tyngre och kvavare, kom regnet och stormen som döpts till Päivö... 

Junidagar i stan... I år missade jag liljekonvaljen och näktergalens sång. Men jag tar ingen stress: förhoppningsvis får jag uppleva nya vårar och somrar... 

Tidigare år har jag hört näktergalen på stranden av Tölöviken och Lappviken, i Dal i Centralparken, i den lilla blomsterparken i Eira. Ja, och i Lovisa där vi bodde i början av 2000-talet. Näktergalen sjunger ofta sent på kvällen, i år orkade jag inte spana efter den, man vet aldrig var man lyckas höra den sjunga... Ja, man kan ju också höra den på Youtube...

Men visst känns det lite vemodigt att se blommorna blomma och vissna: vitsipporna, körsbärsblommorna, det gula havet av smörblommor, tulpanerna, syrenen, midsommarrosen. De lilafärgade "bollarna" som inte fanns i parkerna i min ungdom. Och nu håller pionen på att blomma ut. Det ihärdiga regnet och den hårda vinden har fått stjälkarna att sloka, kronbladen att falla. 

Tycker pionen är som vackrast när den just håller på att slå ut:

Jag vet inte om jag kommer att gå till Vinterträdgårdens rosengård i år, jag skippade Alprosparken i Haga och har inte varit i Botaniska trädgården på jättelänge. Allt hinner man inte se... Men jag saknar de lila fälten av gräslök på klipporna i Simskäla, sommarveckorna då jag vistades där som stipendiat i Anni Blomqvists hus i "Strömmen".

I breven till Hagar Olsson skrev Edith Södergran ofta om sommarens blommor och hoppades att Hagar skulle besöka henne i Raivola medan de stod i blom. Ska försöka citera någonting, bara jag hittar boken i min hylla... Ja, sommaren känns ibland som en sömn och dröm...

Jag försöker publicera det här inlägget medan det fortfarande är juni... så jag kompletterar an efter.. Träffar min syster och svåger i morgon, har inte sett dem sedan februari. Coronavåren var lång....

Min yngre son fick sommarjobb via Barona på en stor järnhandels lager i Vanda. Han steg upp klockan fem på morgonen, det var lång väg till arbetsplatsen, han åkte både lokaltåg och buss. Det var meningen att han skulle jobba där åtminstone till slutet av juli, men i går fick han överraskande veta att hans sista arbetsdag var i dag... Nu hoppas han hitta något annat jobb, kanske på en restaurang, fast han blev lite trött på kundbetjäning i fjol. 

Även stora firmor, som H&M, måste sanera och stänga butiker. Folk konsumerar inte lika mycket som förr. Jag märker själv att jag inte köper någonting "onödigt", jag försöker spara och jag skjuter upp vissa uppköp, en ny el-tandborste, sandaler, underkläder, sockor.. Har inte ätit på café/restaurang en enda gång sedan pandemin bröt ut, men en kopp kaffe unnar jag mig, då och då... 

Här lite junibilder, den lutande silverpilen i Brunnsparken som barn tycker att klättra på. På det trendiga Mattolaituri (Mattbryggan)-caféet med favoritläsning, de riktiga mattbryggorna finns fortfarande kvar... 

Kära Sverige, vi hoppas att vi ses snart igen! Ja, även Allsång på Skansen sänds utan publik... Stockholm i mitt hjärta... Bland alla "vräkiga" motorbåtar fick jag syn på en liten lackad träbåt som påminde om min barndoms göteborgsekor.

Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, -
månen glider över havet
vit och öm.

Nocturne, Edith Södergran (1916)

https://www.youtube.com/watch?v=V3FjjRhs3LM

 Ja, här kan ni höra näktergalens sång och också SE fågeln när den sjunger sin säregna sång med varierande läten...

Junidagar och Black Lives Matter

I dag, medan jag skriver det här, är det den 24.6. den ursprungliga midsommaraftonen, och för några dagar sedan inföll sommarsolståndet, årets längsta och ljusaste dag, vilket alltid gör mig lite vemodig. Nu går vi alltså mot mörkare dagar, hösten, sakta med säkert...

Igen har tiden skenat iväg, här har jag samlat bilder från mina junidagar, som präglats av tankar kring rasism, slaveriets arv, Black Lives Matter-rörelsen.

Som mamma till barn med rötter i Afrika från deras pappas sida återupplevde jag 1990-talets stämningar, då jag kände mig ganska ensam och villrådig med dessa tankar, speciellt då jag blev ensam med barnen. Tyckte det var jätteledsamt att barnen inte mera hade en närvarande pappa som med sitt deltagande i vardagen skulle ha förstärkt deras identitet och lärt dem lite mera om den jamaicanska kulturen.

Det hjälpte inte så mycket att läsa böcker av författare som Toni Morrison eller Stuart Hall. Inte ens den fina poeten Derek Walcott... Men det hjälpte att träffa andra kvinnor i samma situation som jag: mammor till "bruna" barn i Finland. Fast jag har aldrig tänkt på mina barn som "bruna", ett begrepp som Ruskeat tytöt har lanserat, och jag har svårt att vänja mig vid termen rasifierad. Visserligen är det bara en term, ett sätt att beskriva människor, en ganska otäck process, någonting som jag verkligen hoppas att vi inte behöver använda i framtidens värld. 

Jag skulle gärna skriva lite mera om mina tankar kring Black Lives Matter, som svar på några insändare i Hbl som upprörde mig, kanske också som svar på en diskussion i Eftersnack och en annan diskussion i Slaget efter tolv, men jag har svårt att samla mina tankar, hitta rätt fokus. Så jag fortsätter att koncentrera mig på romanen som jag har under arbete...

Jag fortsätter också att läsa texter gällande BLM, både teoretiskt inriktade och sådana som är mera känslomässigt laddade. Att höra folk berätta om sina egna erfarenheter är speciellt givande tycker jag, till exempel i YLE-podden Lägsta domstolen från 9.6. (två av de medverkande har jag faktiskt känt sedan de var barn). 

Under åren har jag skrivit ganska mycket om vardagsrasismen i Finland, om stereotypier i litteraturen, speciellt i barnlitteraturen. Här en essä som publicerades för två år sedan i Hbl, med fokus på en barnbok som min syster och jag läste som barn, Stina och Lars i Afrika, en bok som vi älskade, samtidigt som vi tyckte det var synd att den afrikanska pojken Sam inte fick mera hjälp och stöd i Sverige, förutom vetebullarna och Lars gamla kläder... En längre text med delvis samma tema publicerades i Ny Tid 2006. 

https://www.hbl.fi/artikel/fran-hulto-till-casablanca-om-rasliga-stereotyper-forr-och-nu-2/

Jag deltog i Black Lives Matter-demonstrationen i Helsingfors i början av juni, ja, kanske lite på distans, eftersom det samlades väldigt mycket folk på Senatstorget, och eftersom jag börjar närma mig "riskåldern". Trängseln blev stor, speciellt när de som satt uppe på kyrktrapporna ombads stiga ner på torget. Jag fick ganska många indignerade kommentarer på fb angående BLM-demonstrationen, som sammanföll med coronaepidemin, visserligen när lockdown redan hade lättat. 

Samtidigt fortsatte den varma sommaren, en natt åskade det riktigt ordentligt, regnet öste ner och det mullrade fortfarande i gryningen, vilket fick mig att minnas hur rädd jag var för åskan som barn när vi hyrde en stuga i Esbo skärgård. 

Midsommaren kom och gick, snart är det juli, högsommarmånaden.  Ingen Pride-parad i år, som brukar ordnas sista veckoslutet i juni. Svalorna svirrar ovanför hustaken och får mig att tänka på svalorna i Grez-sur-Loing. Jag fattar inte att det var för ett år sedan som jag reste till Frankrike...

Just nu har jag svårt att dela mysiga sommarbilder, den blommande pionen, den grönskande parken, midsommarfirandet, så det får bli lite gråare nyanser. En mulen dag cyklade jag till Ärtholmens hamnområde för att returnera en manick som David hyrt hos ett företag, ett filter som hörde till en videokamera. Jag höll nästan på att tappa bort mig på området, där gamla industribyggnader rivs för att ge plats åt ett nytt bostadsområde. Delete, stod det på en lyftkran, ja, man kan delete både hus, bilder och texter, kanske också minnen...

Jag satte mig på det ödsliga Café Birgitta och fick sällskap av en fågel, en kaja, som alldeles orörlig satt på grannbordets stol och liksom vaktade mig...

Segelbåten med det mörka seglet fick mig att tänka på Maria Wines bok från 1953, Född med svarta segel, eller på Brechts sång Sjörövar Jenny, den engelska versionen, som Nina Simone sjöng så fint: 

And the ship, the black freighter

disappears out to sea,

and on it is me...

Här några bilder av Davids videoteam som har filmat hemma hos oss. Möbler skulle flyttas, ett fönster täckas med tunt vitt papper, ansikten sminkas, en vit hörna skulle skapas, en flimrande dimridå ... David har en musikvideo under arbete, mera om det i ett senare inlägg. Han hade fått låna fina Marimekkokläder, klädd i dem skulle han sitta lite stel och orörlig i soffan... Kanske inte riktigt his style... 

Trevligt gäng, nästan alla från olika kulturer, från Hong Kong till Mexico och Italien, plus Davids gamla skolkompisar, födda i Chile, Armenien... De har också filmat scener i en liten teater i Vallgård. Allt görs på frivillig basis, deras budget är noll, men samarbetet desto intensivare. Jag hörde rungande skratt, regissörens kommando. Som morsa stod jag för catering... men ville inte störa så jag gick ut på en lång promenad.... Ska bli fint att se den färdiga videon. Kanske också någonting som jag kan skriva om i en ungdomsroman... 

Jag fick kallelse till mammografiscreening, aldrig har det varit lika jobbigt. Lite spooky i den långa tysta korridoren... Stod alldeles fel och vred på axeln på fel sätt, hittade inte rätt plats för hakan, bröstet ville inte ligga så som det skulle, och sedan klämdes det i apparatens järngrepp. Alltid lika skönt och tacksamt att efter en vecka få ett besked som får en att dra en lättnadens suck... 

Efteråt gick jag till det nya Fazer-kafeet i Kampen, där jag satt och läste i Daniel Gustafssons Odenplan (hans avskalade stil passar mig bra just nu, språkligt så fint och lågmält) och sedan till Muji, bara för att uppleva lite japansk stämning. Men jag kan irriteras av personliga frågor som dyker upp i hyllorna.  Onko hyvä olo? Mår du bra?

Cindys familj har skaffat katt, en smal och grå liten krabat, Pedro heter han och representerar den ryska blåa kattrasen, som jag aldrig hört om förut. Vår Figaro har varit lite krasslig med diarré, så jag har fått lov att tvätta lite mattor och annat som han bajsat på... Han tycker om att sova i stolen med barnens gamla tygdockor, men en dag luktade dynan och dockorna kiss... hoppas Figo börjar må bättre... Tre dockor och tre dalahästar... mina barn som små, i dagisåldern... 

Jag cyklade hem från Gräsviken en sen kväll före midsommar, förbi Länsilinkkis spännande arkitektur, en bro och undergångstunnel, som öppnar stråket Banan och leder till centrum och Medborgarplatsen/Ode, designad av skulptören Martti Aiha.