Vinterdagar

Ett par veckor av vinterköld, så fint det var. Sakta frös havet, tills man kunde gå på isen. Folk skrann och skidade på isen, jag vandrade över isen till Stora Räntan, solskenet bländade. Sprickor i isen, strandstenar täckta av is, som skulpturer. 

Min nya header här på bloggen är en bild från mina isvandringar... 

Jag tittade på skridskoåkare utanför Eirastraden, många med långfärdsskridskor och stavar, och önskade att jag själv varit en av dem, att jag fjäderlätt kunde ha tagit mig till närheten av Rönnskär eller ända bort till Gråhara fyr...  Fast de öppna farlederna sätter alltid stopp på isfärderna och det är farligt att vistas i närheten av dem.

DocPoint-festivalen i början av februari, jag såg några filmer med afrikanskt tema, om musiker och filmproducenter i Demokratiska republiken Kongo, en ung oppositionspolitiker i Kenya, en skola mitt i öknen i Marocko - The School of Hope. Den fina italienska filmen Il mio corpo, om pojken Oscar i Sicilien som tillsammans med sin pappa samlar metallskrot och vars liv tangerar den nigerianska flyktingen Stanleys liv.

Februari är också Black History Month i USA, jag gick på olika evenemang när jag bodde i New York 1985, hörde bl a James Baldwin och Jamaica Kincaid på en reading. I dag gäller det att vara woke, medveten om rasismens arv och att som vit alliera sig med BLM-rörelsen. Men jag har ibland svårt med all denna terminologi som kommer från USA, som vit mamma till "bruna" barn i Finland kan jag inte se mig som en allierad, utan bara som deras mamma, rätt och slätt. Jag har aldrig framhävt att de är "bruna", ja, jag sätter ordet inom citationstecken, däremot har jag framhävt deras jamaicanska arv som de har via sin pappa, på samma sätt som de fått lära sig att det finns pappor som kommer från Etiopien eller Sydsudan, mammor från Tanzania. Men jag har svårt med begrepp som rasifierad eller poc, även om jag förstår vad som avses med det. 

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal på Instagram mellan två finsk-somaliska unga kvinnor, Fatima Verwijnen och Nadi, väldigt fint och uppriktigt, om identitet, tillhörighet, olika traditioner som krockar med varandra, bekant för mig medan jag bodde ihop med barnens pappa... 

Och februari är också min födelsedagsmånad i Fiskarnas tecken, eller stammen Josef enligt Twelve Tribes of Israel... Jag firade min födelsedag i dag med sönerna och Cindys familj, men mera om det i ett annat inlägg... har inte ännu hunnit redigera mina bilder... 

Här mina vinterdagar i februari:

Canal Grande på Ugnsholmen i början av februari:

Äntligen kunde man vandra ute på isen. Här utanför Ugnsholmen:

Det var nästan trängsel på isen utanför Eirastranden, folk satt i snön och tog på sig sina skridskor..

Hockey på naturis, hockey har sin egen koreografi:

Men kan också skrinna ensam. Här syns Rönnskär i bakgrunden och den öppna farleden med en båt:

Här övar barn, kanske scouter, att använda isdubbar, ifall man går genom isen:

En av Stora Räntans roddbåtar låg fastfrusen i isen:

Jag vandrade över isen till Stora Räntan/ Harakka:

I den vintriga dungen
hör jag svaga ekon
från länge, länge sedan

Issa

Stora Räntans massiva byggnad, där det tidigare fanns ett lite hemligt kemilaboratorium. Sedan 1989 har staden hyrt ut arbetsrum åt konstnärer i det stora gamla huset, som blivit lite bekant för mig också under åren. Ytterdörren var stängd, så jag fortsatte upp mot klipporna och den hisnande vyn över havet, nu alldeles vitt och tyst.

När mina barn var små, i dagis- och lågstadieåldern, gjorde de utfärder till Stora Räntans naturcentrum för barn och unga.

Nej, det här är inte min motorbåt i Stora Räntans lilla hamn...

När jag vandrade tillbaka över isen var jag så frusen att jag måsta sätta mig på Café Ursula för att dricka en kopp kaffe med dopp - en fastlagsbulle... 

Februari var inte bara is och snö, sönerna kom på besök, och jag åkte metro till Mellungsbacka. Vi glömde inte munskyddet...

Alla hjärtans dag, Valentine's, röda hjärtan överallt... Februari är också Runebergsdag med tårtor och litterära pris...

Min dotter väntar sitt andra barn och visar här en baby body, storlek 50cm...

Vi väntar alla med stor tacksamhet och förtröstan på det nya lilla livet, Olivias syskon, och hemma hos mig finns den gamla barnstolen som också väntar på babyn och på dagen då hen kan sitta i stolen och matas med gröt, mosad banan och grönsakspyré. Men det räcker ett bra tag innan det lilla barnet är tillräckligt stort för att sitta i stolen, så tillsvidare är det Figaro som får sitta i den... 

I december bytte jag böcker med Tove Appelgren, som skrivit de fina Vesta-Linnéa-barnböckerna, illustrerade av Salla Savolainen. Här den finska versionen av två av böckerna. Olivia blev kanske lite, lite rädd för häxan i brunnen, men nuförtiden sover hon för det mesta i sin egen säng, också hos farmor i Stensböle... Olivia ville länge ha en hund, så boken Vesta-Linnéa och gosnosen (på finska karvakuono) var både lärorik och realistisk. Men nu har Olivia katten Pedro - och senare på våren får hon alltså en liten syster eller bror, så livet är fullt med förändringar,  en ny spjälsäng i mammas och pappas sovrum, nya situationer att se fram emot - också förskolan som börjar på hösten. Och Räven är fortfarande hennes käraste leksak...

Här tillsammans med morbror David, klädd som prinsessan Elsa i Frozen:

Vi köpte hem sushi med mycket avocado, alltid lika vackert, innan den äts upp:

En mulen dag var jag turist i min egen stad och vandrade vid Edesviken. Helsingfors stad vill sälja fina Villa Paulig, som stod igenbommad och ödslig med sin vackra glasveranda... Ja, man borde kanske börja köpa lottokuponger... 

Det var kö till Café Regatta, så jag satte mig på Picnic istället, mittemot Tölo bibliotek. Kvarteren i bortre Tölö blev bekanta för mig när jag mellan 2005-2008 hade Författareföreningens arbetsrum på Rosagatan i hörnet av Mannerheimvägen och Folkpensionsanstalten. Sibeliusparken med Eila Hiltunens monument är fin, speciellt på hösten och på våren - i dag helt utan turister...

En annan dag vandrade jag ut på Tölövikens is, fotade Finlandiahuset ur ett lite ovanligt perspektiv. Det var lördag, men Operan var igenbommad, alla teatrar och konserthus håller stängt på grund av pandemin. Ett sällskap badade bastu vid Villa Kivi i Fågelsången (ja, jag var med på invigningen på hösten 1990, då jag väntade Michael). Jag bongade tåg från övergångsbron som leder mot Hagnäs och Berghäll. Stadsteatern såg också ödslig ut och granarna vid Tokoistranden susade på ett lite kusligt sätt, nästan som om man befann sig långt borta i ödemarken. Ja, Tokoistranden brukar jag i all hemlighet kalla för Tokiostranden... 

Den här vinterdikten av Karin Boye ger mig bokstavligen kalla kårar... Men visst kan vintern vara både bister och bitter, mörk och ensam med hård skare, kyla och is...  Ett mentalt tillstånd?

Ha en fin marsmånad i alla fall, ifall det alls är möjligt med tanke på corona och det nuvarande undantagstillståndet (koronasulku är den nya termen på finska). Dagarna blir åtminstone ljusare och vårdagjämningen infaller den 20.3, palmsöndagen den 28.3.  Stay safe!

Vinternatt

Hoppa till navigeringHoppa till sök

Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.

Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
du starka mörker som
min stjärna gömmer?

Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?

Karin Boye