Marsdagar i Helsingfors, blåsiga, kalla, soliga dagar, blötsnö och regn, nattköld och dimma... Flammande solnedgångar för några veckor sedan, himlens intensivt röda färg lär också ha berott på sandstormarna från Sahara, sandmoln som färdats högt uppe i atmosfären och tagit sig ända upp till norra Europa.
I mitten av mars låg isen fortfarande tjock på de inre fjärdarna, men man kunde inte mera vandra ute på isen. Och plötsligt en dag svallade havet fritt utanför Ugnsholmen. De första svanarna, de första gässen, skriande måsar... De första våghalsiga SUP-paddlarna en solig och vindstilla dag.
Coronaläget har inte alls varit bra, nya restriktioner infördes, distansundervisning för skoleleverna, kaféerna och restaurangerna stängdes (take away är tillåtet). Det blev ett år sedan lockdown infördes i mars 2020. Och sedan gick vi och väntade på begränsningar av rörelsefriheten, men i dag meddelades i nyheterna att regeringens förslag inte gått igenom i riksdagens grundlagsutskott... Så det så...
Ett webinarium om ljudboken, Fredsvännernas styrelsemöte per email, en underskrift kan också göras digitalt... Hinner ännu lyssna på Eduardo Halfon, en författare född i Ecuador med otroligt mångkulturell bakgrund och som medverkade i Passa Porta, en litteraturfestival som streamades från Bryssel...
Ja, jag har börjat känna mig allt mera isolerad. Mökkihöperö, säger man på finska, en ensam stugusittare... Lyckligtvis kan man låna böcker från biblioteket, men man får inte gå till avdelningarna, utan måste på förhand reservera böckerna på webben och sedan gå efter dem i kundservicen som håller öppet. Jag har väntat i över ett halvt år på Åsa Linderborgs Året med 13 månader, men när jag äntligen gick efter den märker jag att jag har svårt att komma in i just den boken.
Jag siktar på att fullborda min roman inom maj, för en eventuell utgivning nästa vår... eventuell... för jag måste vara övertygad om att romanen faktiskt känns "färdig", innan jag sänder in manuset och kan inleda samarbetet och dialogen med förlaget, redigeringsarbetet, "kill your darlings", show, don't tell...
På Eirastranden den 16 mars:
Ja, som ni kan gissa vandrar jag nästan dagligen till Ugnsholmen, eller till "Ursins klippa", köper en take away kaffe från det lilla muttercaféet eller Rams på Jungfrustigen. Islossningen är långsam och nyckfull, en dag samlades folk för att titta på de guppande isflaken vid Eirastranden, två dagar senare hade vinden vänt och isen var borta. Fascinerande att följa med hur isen förvandlas, driver iväg eller packas igen i det smala sundet mellan Ugnsholmen och Stora Räntan.
Våren är en omvälvande tid, psykiskt ganska tung, speciellt nu, den andra coronavåren, kanske också efter en så snörik vinter. Isen knakar och driver omkring, naturen vaknar, man bländas av solskenet och känner sig blottad. Men jag älskar årstidernas växling, ljuset som växer eller krymper, vårdagjämningen och vintersolståndet... Nu tittar jag på de kala körsbärsträden och väntar på blomningen i maj. I Japan pågår den vackraste sakura-tiden, jag ser nästan surrealistiska bilder på Instagram. Fattar inte att det var två år sedan jag var där, på Yukobo Art Space i Tokyos Suginami.
Jag tog metron till Mellungsbacka, har inte varit hos min dotter på länge. En månad kvar till förlossningen, vemodigt att vi inte kan träffas så ofta på grund av förkylningar och rekommenderade karantäner. Cindy var väldigt trött, så jag stannade inte så länge. Jag gjorde lite påskpynt med Olivia och umgicks med hennes farmor ute på gården.
