Decemberdagar i Helsingfors, julen närmar sig. Vintern kom plötsligt med köldgrader till självständighetsdagen, rikligt med snö och dramatisk snöstorm. Tunna snösjok ilade fram som rökslingor på de bara gatorna och trottoarerna, på samma sätt som i Jörn Donners film Nio sätt att närma sig Helsingfors. En snutt ur filmen visades nyligen i Peter von Baghs film Helsinki, ikuisesti (Helsingfors, för evigt, 2008).
I morgon infaller vintersolståndet, så vi går sakta mot ljusare tider, förhoppningsvis på alla sätt, med tanke på alla kriser i världen... Dona nobis pacem...
Här bilder från Klenodparken/Aaarrepuisto i Mellungsbacka den 14 december. Bäcken var nästan igenfrusen, bruset hördes svagt och jag tänkte naturligtvis på Tove Janssons Trollvinter... När Mumintrollet dimper ner i den tysta vita vintervärlden konstaterar han att inga fotspår gick över bron... floden buktade kolsvart... allt kantigt hade blivit runt.... I Snusmumrikens vårbrev stod de tröstande orden: Första varma vårdag har du mig här igen...
Julgranen på vår gård, före och efter snöyran. Den tjocka snön täckte granen och snögubben, som C-trappans barn hade gjort, såg ut som en snöig enbuske. Bara morotsnäsan tittade fram... Too-tickis snölykta fanns kvar under snön och cyklarna på bakgården hade fått roliga toppluvor av snö... I skrivande stund håller allt på att smälta, eftersom "Gumman Tö" plötsligt dök upp med sin kvast...
Några veckor tidigare, på Ugnsholmen, där strandklipporna var pudrade med snö. En lurvig vit hund såg ut som en liten isbjörn, vid horisonten tindrade Gråhara fyr i den tidiga skymningen, i decembers sparsamma ljus. Folk stod orörliga i olika konstellationer och tittade på havet, den sista lilla motorbåten låg kvar vid en brygga. Min nuvarande header-bild är från denna strapats på klipporna, ett stenkast från Helsingfors centrum...
Tidig decemberkväll i Brunnsparkens kälkbacke:
Domkyrkan i den mörka decemberkvällen. Korintiska pelare, det lärde jag mig på historietimmen i "mellanskolan"... Jag minns en dikt av Jukka Vieno, som hör till min generations författare, om änglarna på kyrkans tak, deras långa kjolar. En skara människor stod och tittade ner mot Senatstorget. Vad såg de? Ja, julmarknadens ljus och torgets stora julgran...
Onnellisen sepän paja, Den lyckliga smedens verkstad. Fint för nutidens stadsbarn att följa med traditionellt smide och höra de taktfasta hammarslagen. Så här förklarar Wikipedia: Generellt så läggs metallstycket på ett städ och med hjälp av hammarslag förändrar man materialets inre struktur och därmed uppnår materialet den form smeden vill ha.
Också fint att känna doften av rostade kastanjer. I New York köper de kräsna Upper East Side-borna på Manhattan roasted chestnuts, som säljs ute på gatan och sprider sin fina doft mitt bland gula taxibilar och allmän storstadsstress. Fast i dag romantiserar vi kanske de gamla och försvinnande hantverksyrkena, men det är populärt med artesanbagerier, syateljéer, kafferosterier...
Efter det ymniga snöfallet fick stadsbarnen en egen backe att klättra på vid Senatstorget. Julgubben låter allt mera amerikansk med sitt hå, hå, hå... Jag åt risgrynsgröt med glögg i vinterkylan.
Jag tittade in i den nya Arket-butiken i hörnet av Alexandersgatan och Mikaelsgatan. Skandinaviskt stramt och minimalistiskt, hur många såna här klädaffärer behövs det? Undrar om stolen var en äkta Artek-stol... Jag drack kaffe med ett danskt bakverk i det lilla, helt trevliga kaféet med röda bär i blomvasen.
Butiken finns i f.d. KOP-bankens huvudkontor på paradplats på Alexandersgatan, ett bankkontor där jag som ung student på 70-talet satt och läste Hbl, efter att jag lyft en anspråkslös summa pengar vid disken eller suckande betalat en räkning. Den pampiga banksalens skulpturer, valv och marmordetaljer finns fortfarande kvar.
Mommo i sin 30 euros, lite formlösa Noisy May-kappa från 2020. Min röda Marimekko-tygväska är alltid en bra eye-catcher... Intressant att läsa om detta danska brand, Noisy May, även det en del av en stor koncern som utlovar affordable fashion och har det superkommersiella namnet Bestseller A/S. Inhandlade på Sokos rea en svart tröja av det för mig obekanta märket Object, också det en del av "Bestseller-familjen"...
Vi drunknar i kläder, men kanske lite synd att det inte finns en sammanslutning av finska modebrand, som kunde konkurrera med de här svenska och danska jättarna.
Smoothie på nya Robert's Coffee i Stockmanns bottenvåning. Borden är ganska tätt placerade och jag gillar inte att sitta uppflugen på höga "barstolar". Lånade Claire Keegans bok på biblioteket, en kortroman som Knausgård rekommenderade i sin långa DN-essä Därför är romanen så viktig... Barnvagnen framför mitt bord fick mig att dra en lätt suck: jag längtade nog i smyg efter en lite finare vagn åt mina barn, men alla tre fick i babyåldern sova i en begagnad, skramlande Emmaljunga från 1980-talet... Fattar inte varför barnvagnar har blivit lyxprodukter.
På Espresso House i Brunnshuset, jag försöker tyda mina anteckningar/kråkfötter som finns utspridda på råddiga papperslappar, kvitton och kuvert, i häften, på en dagstidnings vita kant (marginal?)... Men oftast skippar jag anteckningarna när jag läser dem... Nu gäller det att kill your darlings och inte hamna på sidospår i romanen som jag har under arbete...
Det sitter nog många ensamma personer på kaféerna, Espresso Houses No one should feel lonely-kampanj känns helt bra. Jag känner redan igen några som, liksom jag, sitter och jobbar på det nya stora kaféet i Brunnshuset. Men en gång satt ett ungt par vid grannbordet och samtalade på ett sätt som fick mig att undra om de var på en Tinder-dejt... De var dessutom så högljudda att jag fick lust att byta bord. Jag tror nog att de kommer att träffas igen, och jag hoppas att de blir ett par, men samtidigt funderar jag på hela Tinder-konceptet och känner mig tacksam för att inte behöva söka nytt sällskap via en sådan "plattform", att jämt måsta presentera mig för nya, främmande personer, försöka göra ett gott intryck, bli besviken, stämma ny dejt...
Julsäsongens lyxiga reklam (i fjol var det Diors uppmaning Reach for the Moon): Estée Lauders Enchanted gifts of wonder... Tror jag aldrig köpt en enda produkt av detta dyra smink/parfym/hudvårdsmärke. Minns Helena Rubinstein-utställningen som jag såg i Paris, hennes ärkefiende inom skönhetsbranschen var - ja, vem? Elizabeth Arden!
Tanken på att vistas ute i snön iklädd en ärmlös aftonblåsa får mig nog att huttra (men inget fel på representationen i reklamen):
Jag tittade på den ekumeniska mässan från Domkyrkan på självständighetsdagen. Cantores Minores-pojkkören uppträdde. Min äldre son sjöng i kören när han var mellan sju och tio, kanske lite synd att han slutade i och med att vi flyttade till Lovisa (där vi bodde i författargården Villa Biaudet).
Jag skrev någonting om en liknande kör i min roman Karma (2001). Den nigerianska Chike blir rörd när han får syn på en afrikansk pojke i kören, men hans chica finska fru tror att det är den vackra musiken, Bachs juloratorium, som han berörs av.
Slottsbalen, ett obligatoriskt program? Trist att det fokuseras så mycket på klänningarna - vem har den snyggaste? Detsamma frågas på Nobelbanketten i Stockholm, där kreationerna är "ett strå vassare" i och med den kungliga prakten. Här drack jag kvällste med en självständighetsdagsbakelse:
Årets Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux, intervjuas av Jessika Gedin. Mes plus sincères félicitations! Ni kan se på min dator att jag googlat på romanen Åren på bibliotekets Helmet-sida. Jag läser på Ebba von Sydows blogg att Ernaux' sobert eleganta klänning i ullcrepe – från Chanel – var strösslad med stenar upptill.
Antti och Vuokko Nurmesniemi-utställningen på Designmuseet. Nej, jag är definitivt inte klädd i en Vuokko-klänning... Blommönstret i mitt klädesplagg (Vero Moda, som hör till danska Bestseller...) får mig att tänka på traditionella kinesiska klänningar. Min kofta/cardigan är av märket Vila... OMG, också en del av Bestseller-koncernen...
På modebloggar presenterar man noggrant sina outfits... Och den röda väskan (med en obekväm axelrem)? Nej, inte Michael Kors eller Fendi... utan Stockas eget märke A+more. I romanen som jag har under arbete finns en hänvisning till den amerikanska modeskaparen Kate Spade, googlar man på henne blir man nog väldigt sorgsen. Svåra depressioner kan drabba även de mest framgångsrika personer..
Dagen då staden drabbades av snöyran. Julljusen lyser som förr, trots energikrisen. Jag experimenterade en dag och använde just ingen elektricitet alls, lyste upp mitt lilla kök med stearinljus, åt sallad och använde flitigt ficklampan, just in case (ja, och satt på ett café med min dator). Jag kan följa min dagliga elkonsumtion på nätet, och visst var den betydligt lägre just den dagen. En annan dag lagade jag makaronilåda, en timme i ugnen som var på 200 grader - och visst syntes det i den dagens elkonsumtion.
Hans Op de Beecks utställning Den tysta paraden på Amos Rex. Pågår till den 26.2, rekommenderas starkt. En berörande helhet med ett stillsamt elektroniskt ljudlandskap. Förstelnade människofigurer, liksom täckta av en gråvit aska. Vad har hänt? Jag tänker på Pompeij 79 e.Kr. En vietnamesisk by med hus på pålar, en torgförsäljare i sin båt, bågskytten, det stirrande rådjuret, tonåringarna sittande på en bergsklack, den sovande flickan, flickan med fjärilen, garnleken och såpbubblan, växter som ser ut som bambu, den orörliga karusellen...
Och samtidigt: den färggranna, snurrande karusellen på den livliga julmarknaden i Helsingfors...
Kafé på Jungfrustigen. Ja, här i Ulrikasborg finns också dålig karma, i de här till synes lugna kvarteren... Önskar er alla god karma, med fokus på kausalitet, den stränga lagen om orsak och verkan...
En nästan perfekt latte art i min kopp på Roberts kafé, koppen avslöjar en änglafigur som säger Coffee makes me kind. Vet inte om det stämmer...
Blir glad av att se den bekanta julkrubban i Galerie Donners fönster. Jag har kvar min fasters självgjorda krubba från 1960-talet, den ligger någonstans i en skoask och väntar på att bli återupptäckt...
En skärmdump från den koreanska filmen Fem årstider av Ki-duk Kim från 2003, om det lilla flytande templet med en buddhistmunk och hans unga novis, som senare lämnar templet och begår ett mord. Han flyr tillbaka till templet, där han hoppas gömma sig, men får i uppgift att karva texten från Prajnaparamita-sutran på tempelgolvet.
Jag har sett filmen ett par gånger förut, men reagerade nu ännu starkare mot vissa teman i den, djurplågeriet som de unga pojkarna ägnade sig åt, munkens råa straffmetoder, kvinnosynen: en ung kvinna som väcker novisens sexuella lust, en desperat mamma som med täckt ansikte överlåter sitt barn som ny novis i templet och går själv ner i isen på sjön... När den unga munken drar upp hennes kropp ur vaken har hennes huvud förvandlats till ett buddhahuvud... spooky...
Men landskapet är otroligt vackert, roddbåten och porten på stranden som en länk mellan det heliga och det profana, årstidernas växlande, något som jag också uppmärksammar på den här bloggen, ifall ni inte märkt, he he... Också djursymboliken: tuppen, ormen. Och när munken tecknar sutran i bläck med kattens svans som pensel blir man tvungen att le...
Koreanska filmer och koreansk kultur i största allmänhet, eller borde man säga sydkoreansk, genomgår en verklig boom just nu.
Här förs den unge mannen/brottslingen bort av två poliser, men efter att ha tjänat sitt fängelsestraff återvänder han till templet.
Här yr snön på Esplanaden... Ha en Glad och God Jul!
