I dag inföll vårdagjämningen, närmare bestämt kl 11.01, då dagen var lika lång som natten. Solen stod exakt lodrätt över jordens ekvator, läser jag. Nu blir dagarna i genomsnitt fyra minuter längre per dygn, vilket betyder att vi i rasande fart går mot allt ljusare och längre vår- och sommardagar, tills vi når sommarsolståndet. På södra halvklotet sker allt åt annat håll. Så fascinerande det är med de här fenomenen, ljusets och mörkrets växelverkan, årstidernas och årens gång. Astrofysik, astronomi, mytologi... Skimrande dagar, hette den berömda romanen av Han Suyin från 1952.
Chanserna att se norrsken ökar också vid vårdagjämningen: solens och jordens magnetfät "krockar" och det kan uppstå magnetiska stormar. Partiklarna i jordens atmosfär laddas upp, vilket resulterar i norrsken.
Synd att jag alltid missat de starka norrskenen som synts även här i södra Finland, oftast mitt i natten eller på morgonkröken. Jag orkade inte heller stiga upp klockan sex på morgonen den 14.3 för att titta på den granna fullmånen, ett slags blodmåne, förknippad med månförmörkelser på andra håll i världen (men inte detsamma som en "supermåne", som vi lär få se i oktober i år).
Här en bild från den palestinsk-danska konstnären Larissa Sansours fina utställning på Amos Rex. En månförmörkelse syns i fonden. Man drogs in i videoinsttallationer med inslag av dokumentärfilm, science fiction, opera och miljökatastrofer, allt med fokus på palestiniernas utsatta position. Sopranen Nour Darwish framför verket As If No Misfortune Had Occurred That Night, en sång i både palestinsk och europeisk tradition om förlust, sorg och kollektivt trauma.
Jag glömde att fota i dag, vädret var grått och blåsigt, men här lite bilder från ett vintrigt Helsingfors, visserligen fick vi aldrig en ordentlig vinter i år, Isfrun kom aldrig på besök... Header-bilden är från februari.
Dimmiga dagar i mars, än så är det långt till vår... Mina kära körsbärsträd väntar på blomningen, sakura. Lekparkens färgglada soptunnor lyste i dimmorna och sparvarna kvittrade högljutt i de kala buskarna...
Jag firade min födelsedag (som infaller bara vart fjärde år, eftersom jag är född 29.2) i början av mars och tog fram mammas kaffeservis, Arabias Singapore, som så många familjer hade hemma hos sig på 1950- och -60-talen. Unnade mig en enkel kaffestund innan gästerna (mina vuxna barn med familj/svärmor/flickvänner) kom. Ja, assietten hörde till min fasters Ali-servis och jag drack mitt kaffe ur min älskade Koko-mugg. Min syster sänder mig alltid så fina presenter från Keuru i Mellersta Finland, jag nändes nästan inte öppna de vackra paketen. Kortet visar en målning av Helene Schjerfbeck och de torkade gröna kvistarna köpte yngre sonen på St. Valentine's/Alla hjärtans dag.
Min fest blev så fin, har inte haft "gäster" på länge, vi ses oftare hos min dotter. David lagade tacos med antingen kyckling eller tofu, groddar, tomat och avocado hörde också till, smaksatt med chilimajonnäs och hoisinsås.
Lillebror var först väldigt blyg och ville inte lämna mamma, men snart ritade han tillsammans med stora syster och prövade på modelleringsleran som mommo hade köpt.
Efter festen märkte jag att jag fortfarande var väldigt trött och blev lätt andfådd. Sedan fick jag feber och började hosta, en ganska otäck hosta som blev allt värre. Det väste, pep och ven i lungorna. Jag fick en akuttid på Femkantens hälsosation. På väg dit gick jag förbi Tattoo-bänken, men jag satte mig inte på den... Och i ett skyltfönster står det kryptiska Between the Devil and the Deep Blue Sea...
Efter att jag röntgats i det gamla posthuset fick jag diagnosen lunginflammation. Jag blev nog mäkta förvånad, både lättad och lite skärrad. Mitt livs första lunginflammation! I min ålder kan det vara allvarligt, till och med fatalt. Jag är kanske inte i världens bästa kondis, men är oerhört tacksam för att inte ha någon grundsjukdom, typ diabetes eller högt blodtryck. Vem vet, kanske det var koronarelaterat, i dag testar vi oss inte mera. Och även yngre personer insjuknar i det som heter mykoplasma och återhämtningen kan ta länge.
Nu gällde det att ta det lugnt och vila, men hostan höll mig vaken på natten. Har aldrig förut haft en sådan hosta, det liksom mullrade i lungorna. Slemmet lossnade, men i nästa stund fanns där nytt slem som krävde att jag hostade. Efter antibiotikakuren tog jag mig ännu en gång till hälsostationen och gick förbi Tattoo-bänken... Nu fick jag hostmedicinkapslar som såg giftiga ut och så småningom lättade hostan.
Ute var det lika dimmigt och rått, en kall blåst kom farande från havet. Lite snö föll och någon spelade pingpong i parken. En dag vågade jag mig till Ugnsholmen, men det borde jag inte ha gjort, det var iskallt och ovänligt, men lyckligtvis var jag på påpaltad och kunde dra huvan över huvudet. Blir plötsligt väldigt trött när jag är ute och vandrar, men det känns ändå viktigt att röra på sig.
Här gick jag inte vidare, till Skifferholmen:
Önskar er ljusa och hoppfulla vårdagar! Här en dikt om vårens ljus och tidens flow, om att seize the moment, av Lassi Nummi, mångårig ordförande i Finlands PEN:
