Huawei eller Samsung? I minnets labyrinter...

Ibland tänker jag att det börjar nu räcka för mig: all denna nya teknologi, att hänga med i utvecklingen... Jag minns hur jobbigt det kändes på 1990-talet att övergå från skrivmaskin till PC. Mitt första textbehandlingsprogram var Lotus Ami Pro och jag valde det delvis för att jag tyckte namnet lät så fint... Lotus... lite som Lotus Sutran...

Ja, jag har ny mobiltelefon. Jag bytte från Huawei till Samsung. Elisa hade ett bra erbjudande så jag föll för det... Min gamla telefon började visa tecken på "ålderdom", den hade blivit långsammare, vilket vi alla blir med åldern, den avstängdes mitt i allt och verkade överbelastad, trots att jag överförde bilderna på minneskort... Ja, jag behöver en bra telefon, helst med bra kamera, när jag är i Tokyo i april.

Men jag vet inte hur bra den nya telefonens kamera är. Färgen på bilderna blir ibland lite konstig, jag kan inte redigera bilderna lika behändigt som på den gamla. Det tar tid att vänja sig, inställningarna känns främmande... Jag sveper åt fel håll - och vad i allsindar är detta Bixby som alltid dyker upp? Jag behöver inte alla dessa funktioner... 

Man borde kanske hålla sig till ett bekant fabrikat - och detta gäller också datorn. Jag har inte ännu heller vant mig vid min nya MacBookAir, jag hittar inte de nedladdade bilderna lika behändigt som på min gamla hp... Kanske borde jag fråga Siri?

Jag lyckas inte ladda ner bilder direkt från telefonen till bloggen, vilket är enormt frustrerande. Tror jag måste byta från Blogger till någon annan portal...

Ja, och sedan uppdaterade jag den nya telefonen, vilket betydde att många funktioner nu ser lite annorlunda ut, kamera "knappen" har bytt färg, så det gäller att igen vänja sig vid allt det nya... 

Här några random bilder. Lite roligt att manipulera dem med färg och texter, men också helt onödigt och ganska fånigt...

Originalbild: isen smälter i Ugnsholmens kanal...

För Violetta skymningar? 

Den här färgen heter Stjärnstoft...

Vi har ett muskelminne, vi vänjer oss vid en apparats funktioner och blir konfysa när vi inte genast hittar dem på den nya manicken... 

Den nya telefonens ljudvolymknapp finns på fel sida, till vänster, vilket gör att telefonfodralets kant skaver mot min vänstra tumme som nu känns öm... Ja, den nya telefonen kan faktiskt göra mig galen. Man borde antagligen aldrig byta märke, bäst vore att hålla sig till det bekanta, det som redan finns "lagrat och programmerat" i våra stackars hjärnor...

Alla mina vänners telefonnummer hade försvunnit på den nya telefonen, WhatsApp konversationerna likaså. Lyckligtvis finns de kvar på den gamla telefonen, jag som trodde att precis allt skulle försvinna därifrån när sim-kortet avlägsnades. Jag saknar mina gamla bakgrundsbilder... Men de finns på ett minneskort, tycker bara att det är för jävligt att byta det minimala minneskortet, av och an... 

Telefonens minne är väl lite som vårt eget: allt finns kvar, bara vi lite gräver i det... Jag tycker om att bläddra i WhatsApp konversationerna som jag fört med mina barn, de fungerar lite som dagböcker... Och jag vet att en viktig adress finns kvar i ett meddelande från min syster för ett par år sedan...

Min kära gamla telefon...

Min äldre son Michael...

Vilken sorts power bank behöver jag?

Samtidigt sorterar jag gamla brev, postkort som min mamma hade sparat, barnens skolpapirer, tidningar, urklipp som en gång varit viktiga... Min pappas papper, fina skisser och planritningar, anteckningar, tyska kamera- och alptidningar... Allt kan inte sparas, minnen från ett helt liv i pappersform. Mina råddiga anteckningshäften, en hel bunt... Skönt att slänga, kasta bort, tömma, ge plats för nytt.

På min födelsedag, som visserligen infallar bara vart fjärde år, eftersom jag är född den 29 februari, firades jag med både blommor, teaterkväll och restaurangbesök. Min syster hade bokat biljetter till Bröderna Karamazov på Nationalteatern, men den kvällens föreställning var tyvärr inhiberad, så vi såg Kaasua, komisario Palmu! på Stadsteatern i stället. Helt rolig föreställning med bl a Kari Väänänen och Vuokko Hovatta, fint live jazzband, roterande scen... Waltaris språk är alltid njutbart, Palmu-böckerna och filmerna hör till det finska kulturarvet.

Helsingfors stadsteater, en vinterkväll...

Fin utsikt över Narinken på Sandro i Kampen...

Jag firade med Cindy och David...

Även Figaro gillade födelsedagsblommorna... 

Fotogalleriet i min nya telefon har börjat producera videoberättelser, i och för sig lite roliga, men ofta med ganska erbarmlig musik, smileys, pilar hit och dit, och andra helt onödiga tecknade effekter. Jippii, I like it, när bilden visar ett mindre roligt motiv från en begravningsplats eller ett förintelsemonument.  Vet inte från vilket bildarkiv bilderna är samlade, Google Foto? Med finns jättedåliga bilder som jag aldrig har lagt ut någonstans. Har nu stängt av funktionen, men har sparat några berättelser från Berlin på våren 2016. Lyckligtvis kan man redigera dem.

Rekommenderar Thomas Brunells diktsamling Li Berlin (Ellips, 2017) och Ralf Andtbackas nyligen utkomna Potzdamer Platz (Förlaget M, 2019).

Jag skrev själv om Berlin i ett kapitel i romanen Den sista sommaren från 1982, inte världens bästa bok, men i dag kanske lite intressant som tidsdokument. Någon hette fru von Schlippenbach, en annan Helmut Schrammel, kanske lite orättvist att välja just sådana namn... Även tyska menyer kan låta komiska: Kalbsbraten und Semmelknödeln, ein knuspriges Roggenbrötchen, Kaffee mit Gebäck, dazu Äpfel... Brandenburger Tor fanns bakom muren, i den ryska zonen. Den unga finlandssvenska Petra besökte en släkting på ett sjukhus i dåvarande Västberlin, bodde på ett ungdomshärbärge, satt i gröngräset i Tiergarten, träffade en konstig grek och en trevlig japan.... I transitvisumet stod det: zur einmaligen Reise durch das Hochgebiet der Deutschen Demokratische Republik auf der kurzesten Fahrstrecke mit der Eisenbahn...

Här en videoberättesle från Berlin, bl a Andy Warhols konst på Hamburger Bahnhof-museet, murens minnesplats vid Bernauer Strasse, Kaiserkorso, min farmors hemadress i närheten av den numera nedlagda Tempelhof-flygplatsen. Undrar om hon någonsin vande sig vid det konstanta dånet från flygplanen, eller vid tanken att leva i en delad stad, med Luftbrücke och spökstationer, två skilda världar..

P.S. Ja, i den här videoberättelsen syns inte smileyna och pilarna, bara lite vitt skimmer som regnar ner...

Från skrivmaskin till Mac

Tidigare i år såg jag utställningen California – Designing Freedom på Designmuseet. Jag är ingen datanörd och teknologifreak, utan museikort skulle jag antagligen inte ha gått på just den här utställningen, en ”vandringsutställning”, som startade i London. 

Hur har datorn förändrat vårt sätt att skriva och arbeta, vår vokabulär? Här några bilder tagna med Nikonkameran, tyvärr i dag ur bruk. Bilden från 1994 var en pappersbild som jag fotade... 

I finrummet på Konestiftelsens residens

Michael på Lavaklubi

Cindy på våren 2014

David läser läxorna

Michael på bokmässans musikavdelning, 2012

Min första PC, 1994. Iskus kontorsmöbel... 

Allt på California-utställningen var inte lika intressant, men nog sevärt. Mycket var förutsägbart och ganska självklart: motkulturens uppkomst på 1960-talet, Silicon Valley, surfbrädor och skejtbrädor, en Easy Rider chopper (en ombyggd motorcykel)... Los Angeles ändlösa nätverk av motorvägar, tidskriften Wired, den första regnbågsflaggan (som hade två färger som inte mera används i flaggan: rosa och indigo). De första PC-modellerna, otympliga och lite komiska. Ja, varför tycker vi att bara tjugo år gamla prylar, som tjock-tv-apparater och mobiltelefoner i snäckmodell, är komiska, för att inte tala om trådtelefoner och mormors gamla rörradio? Och alla vägar ledde till Steve Jobs och Apple Macintosh, I Phone...

En viss jargong i de långa texterna som presenterade utställningen, det kunde man också vänta sig. Men lever denna frihet och dess utveckling upp till dess skapares utopiska retorik? Ömsom livgivande, ömsom beroendeframkallande och oroväckande formar Kaliforniens design 2000-talets natur...

Min äldre son Michael borde ha sett California-utställningen, jag tror han skulle ha uppskattat den. Han drogs tidigt in i dator- och spelvärlden. Minns när han kånkade vår bordsdator till en ”LAN”-session, på finska ”lanit”, (Local Area Network), där ett antal datorspelare, från en handfull till många tusen, kopplar samman sina datorer och spelar mot varandra. Han är också en skicklig skejtare och beatboxare, bra på att mixa elektronisk dansmusik... I 20-årsåldern sponsrades han av Roland-firman och demonstrerade deras Loop-station och sampler på bokmässans musikavdelning.

Jag gick nyligen igenom en skolåda med gamla fotografier och hittade ett foto av mig på International Writing Program i Iowa City på hösten 1983, klädd i en amerikansk ljusblå skjortblus med spetskrage och ryschpysch ärmar, som jag diskret försökt kavla upp. Vår internationella författargrupp gjorde ett besök till ett företag i Des Moines, en framgångsrik firma som var en av programmets sponsorer. Jag tror det var en fastighetsbyrå eller en reklambyrå. På väggarna fanns modern amerikansk konst, från Rauschenberg till Warhol...

I deras kontor fick jag för första gången se datorer som användes som arbetsredskap. Visserligen hade jag sett hålkortsläsare i Keskos ADB-rum, ett kontor som jag städade på våren 1979... Jag vet inte vilken typ av dator det var frågan om på kontoret i Des Moines, har försökt hitta en bild av en likadan apparat på nätet. Xerox Star 8010, världens första nätverkskopplade arbetsstation med det ”rastergrafiska användargränssnittet WYSIWYG (What You See Is What You Get) fanns utställd på California-utställningen.

Jag fick min första PC på vintern 1994, då jag arbetade på barnboken Donovan från Jamaica. Jag hade ansökt om ett stipendium för att köpa datorn, på den tiden jättedyr för de flesta författare. Det kändes både jobbigt och fascinerande att övergå till datorn som arbetsredskap, att skapa filer och lagra texten på diskett, att hitta på lösenord, använda alt- och ctrl-tangenterna, lära sig termer som hårddisk och mjukvara, engelska verb som reboot, login... Bekanta ord med ny innebörd: virus, click, browser, cookie, hacker, bit, error, trojan... Cyberspace? Mystiska akronymer kom krypande in i vårt språkbruk: MS-DOS, WWW, HTML, URL, RAM, ASCII, PDF, RTF... Mitt första textbehandlingsprogram hette Lotus AmiPro, vilket var ett dåligt val, borde ha valt det vanligare Word Perfect (som småningom blev Microsoft Word).

Pentium var ett magiskt ord – den mest avancerade, dyraste processorn någonsin, helt oöverträffbar, ja, slutgiltig... I min roman På andra sidan Finska viken (1997) drömmer den 15-åriga estniska Marju om ”ett vackert gammalt trähus där jag skulle bo helt ensam med min fantastiska IBM Aptiva multimediadator”...

Jag minns inte vilket år jag fick internetanslutning eller när jag började använda Windows. Hur som helst så var det både irriterande och fascinerande att ständigt höra de pipande och rasslande dial up-ljudsignalerna när Internet kopplades på via modemet, alltid i samma intervaller (ljudet kan avlyssnas på Youtube). Det samma gäller de olika Windows startljuden: elektroniska ackord som färdas i cyberrymden. Man använde Windows Explorer som sökmaskin, Yahoo eller Firefox... Altavista? När kom Google? Jag googlar på Google: 1998... Windows Millenium? Windows Vista?

Åren gick, med cirka fem års mellanrum kraschade mina datorer, en efter en, jag minns när jag släpade en bordsdators tunga ”torn” till Kottby på service. Datorborden har också varierat, från Iskus skrymmande kontorsmöbel till Ikeas fasliga lilla datorbord av metall, med bakåt sluttande yta för monitorn. Barnens röda skrivbord hade en utdragsskiva för tangentbordet. I dag står min nästan tio år gamla HP-laptop på mormors gamla sekretär, min skrivhörna i vardagsrummet.

När fick vi bredband? När skaffade jag min första laptop? En dag kraschade även den och skärmen blev bländande vit. Jag förde den till en firma i Rödbergen för service. Hyllorna, golvet, ja, alla tänkbara ytor på kontoret var proppfulla med trasiga laptops och bordsmodeller. Det lönade sig att ”reparera” laptopen två gånger, sedan gav jag upp (det blev billigare att köpa en ny).

Jag skaffade mig aldrig en tablett. Nya ord: pekskärm. I dag talar ingen om yuppie-nallen... Vem minns finskans sylimikro?  Allt mera avancerade elektroniska prylar i ett allt kompaktare format. Mina söner använde en bordsmodell som speldator i närmare tio år. I dag står den kraschad på golvet i ett hörn...

Elektroniskt skrot från Europa slussas illegalt till Ghana och Nigeria, där de bildar miljöfarliga soptippar och begravningsplatser för uttjänta tv-apparater och datorer. Även barn andas in de giftiga gaserna som uppstår när apparaterna bränns för att utvinna värdefulla metaller, koppartrådar, aluminium och guld. Greenpeace hoppas att de västerländska elektronikföretagen börjar ta ett större ansvar för en giftfri tillverkning och återvinning av produkterna.

Jag kan sakna den enkla, ”analoga” skrivmaskinens jämna smattrande när man tryckte på tangenterna,  plingandet som hördes när det blev dags att byta rad.  Att vrida in ett nytt vitt papper, att byta färgband... Jag minns det roliga musikstycket The Typewriter från min tidiga barndom, komikern Jerry Lewis gjorde en pantomim till det – kan ses på Youtube! Jag minns våra skrivmaskiner från olika decennier, pappas östtyska Erika med en huv av glänsande grön metall, den lilla japanska reseskrivmaskinen Brother från början av 70-talet, min första elektriska skrivmaskin som lät som ett hårt knattrande maskingevär och som hade korrigeringsband...

Men själva texten föds på samma sätt som alltid, oavsett arbetsredskap, i ett långsamt flöde, ur fantasin, ur färska eller halvt undanträngda minnen och erfarenheter, genom associationer och intertextualitet. Språket och tankeprocessen som redskap. Jag gör alltid anteckningar för hand i rutiga häften, men jag använder mig sällan av dem. Att skriva för hand gör minnet gott och förbättrar inlärningsförmågan, läser jag på webben. Det kan finnas kognitiva fördelar med att skriva för hand, jämfört med ett tangentbord.

I år fick jag en ny laptop: min första Mac. MacBook Air... Jag fick ett stipendium för att köpa den, jag gick till Gigantti, Verkkokauppa och Power för att jämföra priserna. Jag har inte riktigt ännu tagit den i bruk, min dotter visar hur den fungerar. Jag förvånas över hur liten och lätt den är, så fint tangenterna och den avbitna äppellogon på det silverfärgade locket är upplysta. Web browsern heter Safari, inte ens det visste jag...

En ny dator skapar alltid ett visst mått av stress. Verktyg för rörelse och flykt? Jag minns hur hemskt det var att förlora en nyskriven text, då när jag skrev på min allra första dator, 1994. Jag rekommenderar diktsviten The Tao of Error Haiku från slutet av 1990-talet. Är inte helt säker på vem som författat dem - kanske Silicon Buddha – så jag citerar dem inte här... Men vill gärna avsluta med Steve Jobs goda råd till unga studenter (och oss äldre för den delen): 

Stay hungry. Stay Foolish. 

På kontoret i Des Moines, de första datorerna

Xerox Star 8010 från 1983

Utställningen California - Designing Freedom

Los Angeles nätverk av motorvägar

Skejtbrädans utveckling

Cindy på dagis, cirka 1996

Mitt barnbarn bläddrar i en bok. Min skrivhörna... 

Med Erika-skrivmaskinen

Mitt flickrum i Södra Haga, LP-skivorna, Bob Dylan
och Angela Davis. Reseskrivmaskinen...

I afghanpälsen i början av 1970-talet. Hippiemode
från Kalifornien och London... 

Min första elektriska skrivmaskin, på
Skatudden cirka 1976...

Michael deltar i Twitch Game Jam Live Stream... 

Michael fixar Acer-laptopen

Laptopens hemliga liv... 

Sönernas LAN

Michael och Cindy spelar Afrikas stjärna, 1996

Min första Mac. Kalifornisk flanellskjorta...
Stay Hungry, Stay Foolish... 

Den nya och den gamla telefonen...

Visst kändes mina gamla lilla Nokia, svart "snäckmodell", mycket bekvämare i handen. Vår katt Figaro nosar på manickerna som upptar så mycket av de konstiga människornas tid och koncentration...

Vår i luften...min första smarttelefon...

Har ny telefon, har sagt adjö till "mommomodellen". Inser att jag har väldigt mycket att lära. Min yngre son instruerar mig, visste inte ens hur man svarar när någon ringer. Alla dessa svep, har alltid tyckt att det ser så coolt och på något sätt nonchalant ut när folk sitter och gör sina "tumsvep" över skärmen. Och nu sitter jag i spåran och gör precis samma sak... 

  Och jag inser att jag är tio år efter i tiden när det gäller mobilteknologi. Har helt enkelt undvikit att skaffa en smarttelefon, har klarat mig bra med min nästan sex år gamla Nokia, en "snäckmodell", liten och behändig. Och barnens smarttelefoner kom alltid i första hand, ända tills de började förtjäna lite pengar själva. Dessutom tyckte jag, och tycker fortfarande, att jag behöver telefonen enbart för att ringa och ta emot samtal, att sända och ta emot textmeddelanden. Allt annat tycker jag är onödigt. Visserligen hade det varit bra att snabbt ha kunnat kolla busstidtabeller i vissa situationer (när man missat en buss) eller att ha läst ett extra viktigt mejl när man satt på ett kafé.

  Jag försöker nu skriva mitt första inlägg från min nya telefon - trodde jag!  Obs: det här är en redigerad version som jag nu skriver på datorn! Så otroligt långsamt det gick att knappa in texten, bara några rader, mina fingrar kändes otympliga som knackkorvar. Så otroligt snabbt telefonen reagerar på varje tryck. Mamma, du behöver inte trycka så där hårt, säger sonen. Är fortfarande programmerad att använda Nokias "mommomodell" genom att trycka en, två eller tre gånger på samma knapp för att åstadkomma den rätta bokstaven... (Varför ska annars allt lite äldre klassas som "mommo", det började visst med "mummonmarkka".)

  Det var vår i luften igår, solen sken och en massa folk trängdes på stränderna. Men varför klär sig nästan alla i mörka, dystra färger? Hur många svarta plagg har jag inte själv? Sneglade på en svart klänning hos Esprit... Gillar de färggranna tunikorna! För ett par år sedan köpte jag en ljusblå vårkappa för tio euro - jag har inte haft den på mig en enda gång!
  När jag var fjorton köpte jag en granngredelin (vi sa gredelin, inte violett) vårkappa av "vakosametti" (corduroy, eller manchester) hos Teinitalo i Kajsaniemi. Min bästa väninna hade en orangefärgad kappa, hennes syster en illgrön... Synd att jag inte har några foton på oss i det här 60-talsmodet.
Ibland längtar jag efter pastellfärger, granna färger, "karkkifärger"... Men köper nästan alltid någonting mörkt och diskret... Är det bara sommarkläder, sportkläder och scarfar som får oss att leka med färger?

  Oj nej, de här bilderna som jag sände via mobilen blev inte alls så bra... Borde rama in dem så att de inte ser så avlånga och konstiga ut. Jag har mycket att lära... Tror att min Nikon-kamera tar bättre bilder. Men det känns fint att kunna helt diskret knäppa ett foto i en affär, på ett kafé. Fast ni kan se att de flesta personer som jag fotar har ryggen vänd mot kameran. 

Vår i luften.

Inte en enda färgklick på den här uteterrassen...

Jag försökte "bonga" hunden som sprang i vattnet, men visste inte
hur man ska "zooma" med mobilen... 

Skejttare och en fin färgklick...

People in black, nästan som ett sorgefölje, hela stranden lång... 

Fina färger, fast det var inte alls meningen att göra reklam för märket i fråga...