Huawei eller Samsung? I minnets labyrinter...

Ibland tänker jag att det börjar nu räcka för mig: all denna nya teknologi, att hänga med i utvecklingen... Jag minns hur jobbigt det kändes på 1990-talet att övergå från skrivmaskin till PC. Mitt första textbehandlingsprogram var Lotus Ami Pro och jag valde det delvis för att jag tyckte namnet lät så fint... Lotus... lite som Lotus Sutran...

Ja, jag har ny mobiltelefon. Jag bytte från Huawei till Samsung. Elisa hade ett bra erbjudande så jag föll för det... Min gamla telefon började visa tecken på "ålderdom", den hade blivit långsammare, vilket vi alla blir med åldern, den avstängdes mitt i allt och verkade överbelastad, trots att jag överförde bilderna på minneskort... Ja, jag behöver en bra telefon, helst med bra kamera, när jag är i Tokyo i april.

Men jag vet inte hur bra den nya telefonens kamera är. Färgen på bilderna blir ibland lite konstig, jag kan inte redigera bilderna lika behändigt som på den gamla. Det tar tid att vänja sig, inställningarna känns främmande... Jag sveper åt fel håll - och vad i allsindar är detta Bixby som alltid dyker upp? Jag behöver inte alla dessa funktioner... 

Man borde kanske hålla sig till ett bekant fabrikat - och detta gäller också datorn. Jag har inte ännu heller vant mig vid min nya MacBookAir, jag hittar inte de nedladdade bilderna lika behändigt som på min gamla hp... Kanske borde jag fråga Siri?

Jag lyckas inte ladda ner bilder direkt från telefonen till bloggen, vilket är enormt frustrerande. Tror jag måste byta från Blogger till någon annan portal...

Ja, och sedan uppdaterade jag den nya telefonen, vilket betydde att många funktioner nu ser lite annorlunda ut, kamera "knappen" har bytt färg, så det gäller att igen vänja sig vid allt det nya... 

Här några random bilder. Lite roligt att manipulera dem med färg och texter, men också helt onödigt och ganska fånigt...

Originalbild: isen smälter i Ugnsholmens kanal...

För Violetta skymningar? 

Den här färgen heter Stjärnstoft...

Vi har ett muskelminne, vi vänjer oss vid en apparats funktioner och blir konfysa när vi inte genast hittar dem på den nya manicken... 

Den nya telefonens ljudvolymknapp finns på fel sida, till vänster, vilket gör att telefonfodralets kant skaver mot min vänstra tumme som nu känns öm... Ja, den nya telefonen kan faktiskt göra mig galen. Man borde antagligen aldrig byta märke, bäst vore att hålla sig till det bekanta, det som redan finns "lagrat och programmerat" i våra stackars hjärnor...

Alla mina vänners telefonnummer hade försvunnit på den nya telefonen, WhatsApp konversationerna likaså. Lyckligtvis finns de kvar på den gamla telefonen, jag som trodde att precis allt skulle försvinna därifrån när sim-kortet avlägsnades. Jag saknar mina gamla bakgrundsbilder... Men de finns på ett minneskort, tycker bara att det är för jävligt att byta det minimala minneskortet, av och an... 

Telefonens minne är väl lite som vårt eget: allt finns kvar, bara vi lite gräver i det... Jag tycker om att bläddra i WhatsApp konversationerna som jag fört med mina barn, de fungerar lite som dagböcker... Och jag vet att en viktig adress finns kvar i ett meddelande från min syster för ett par år sedan...

Min kära gamla telefon...

Min äldre son Michael...

Vilken sorts power bank behöver jag?

Samtidigt sorterar jag gamla brev, postkort som min mamma hade sparat, barnens skolpapirer, tidningar, urklipp som en gång varit viktiga... Min pappas papper, fina skisser och planritningar, anteckningar, tyska kamera- och alptidningar... Allt kan inte sparas, minnen från ett helt liv i pappersform. Mina råddiga anteckningshäften, en hel bunt... Skönt att slänga, kasta bort, tömma, ge plats för nytt.

På min födelsedag, som visserligen infallar bara vart fjärde år, eftersom jag är född den 29 februari, firades jag med både blommor, teaterkväll och restaurangbesök. Min syster hade bokat biljetter till Bröderna Karamazov på Nationalteatern, men den kvällens föreställning var tyvärr inhiberad, så vi såg Kaasua, komisario Palmu! på Stadsteatern i stället. Helt rolig föreställning med bl a Kari Väänänen och Vuokko Hovatta, fint live jazzband, roterande scen... Waltaris språk är alltid njutbart, Palmu-böckerna och filmerna hör till det finska kulturarvet.

Helsingfors stadsteater, en vinterkväll...

Fin utsikt över Narinken på Sandro i Kampen...

Jag firade med Cindy och David...

Även Figaro gillade födelsedagsblommorna... 

Fotogalleriet i min nya telefon har börjat producera videoberättelser, i och för sig lite roliga, men ofta med ganska erbarmlig musik, smileys, pilar hit och dit, och andra helt onödiga tecknade effekter. Jippii, I like it, när bilden visar ett mindre roligt motiv från en begravningsplats eller ett förintelsemonument.  Vet inte från vilket bildarkiv bilderna är samlade, Google Foto? Med finns jättedåliga bilder som jag aldrig har lagt ut någonstans. Har nu stängt av funktionen, men har sparat några berättelser från Berlin på våren 2016. Lyckligtvis kan man redigera dem.

Rekommenderar Thomas Brunells diktsamling Li Berlin (Ellips, 2017) och Ralf Andtbackas nyligen utkomna Potzdamer Platz (Förlaget M, 2019).

Jag skrev själv om Berlin i ett kapitel i romanen Den sista sommaren från 1982, inte världens bästa bok, men i dag kanske lite intressant som tidsdokument. Någon hette fru von Schlippenbach, en annan Helmut Schrammel, kanske lite orättvist att välja just sådana namn... Även tyska menyer kan låta komiska: Kalbsbraten und Semmelknödeln, ein knuspriges Roggenbrötchen, Kaffee mit Gebäck, dazu Äpfel... Brandenburger Tor fanns bakom muren, i den ryska zonen. Den unga finlandssvenska Petra besökte en släkting på ett sjukhus i dåvarande Västberlin, bodde på ett ungdomshärbärge, satt i gröngräset i Tiergarten, träffade en konstig grek och en trevlig japan.... I transitvisumet stod det: zur einmaligen Reise durch das Hochgebiet der Deutschen Demokratische Republik auf der kurzesten Fahrstrecke mit der Eisenbahn...

Här en videoberättesle från Berlin, bl a Andy Warhols konst på Hamburger Bahnhof-museet, murens minnesplats vid Bernauer Strasse, Kaiserkorso, min farmors hemadress i närheten av den numera nedlagda Tempelhof-flygplatsen. Undrar om hon någonsin vande sig vid det konstanta dånet från flygplanen, eller vid tanken att leva i en delad stad, med Luftbrücke och spökstationer, två skilda världar..

P.S. Ja, i den här videoberättelsen syns inte smileyna och pilarna, bara lite vitt skimmer som regnar ner...