Om julpynt, bokhandlar och böcker... Varför är de finlandssvenska böckerna ofta så osynliga? En bok om Jean-Michel Basquiat, Antti Nyléns Häviö. En lite gullig bokgran på Vallgårds bibliotek, jag går på nytt på Ode och Kiasma och minns Maria Tobolas Amber Kebab när jag äter meze på Fafa's. Have yourself a merry little Christmas, make the Yuletide gay...
Andra och tredje
advent, dagarna går så snabbt. Ibland är det soligt på morgonen, men sedan mulnar
det och en iskall blåst kommer farande från havet. I går pudrades marken och de
kala lönnarna på vår bakgård av ett tunt lager nyfallen snö.
Jag tar fram lite
julpynt, min mormors röda löpare från 1950-talet, den metande snögubben,
halmbocken. Jag vill inte att mysfaktorn blir alltför hög, ja, i dag talas det
om att downshifta när det gäller julprylar och pynt, julklappar, julmat som
slängs. Själv förstår jag mig inte på lillajulsgranar eller röda julgardiner... Hur som helst, Nisse-tomten, som var
försvunnen i fjol, får nu sitta på fönsterbrädet mellan den lilla julstjärnan
och orkidén som snart blommar igen. Ingen amaryllis i år...
Det är populärt att göra To-do-listor, och andra slags listor, på bloggar, jag är inte så
värst bra på sånt, att planera min vardag och min vecka in i minsta detalj och
dessutom offentligt. Jag inser också att jag ”i den här åldern” inte behöver
vara så himla duktig och effektiv...
Jag skrev nog en
julkortslista och lyckades få iväg tio julkort med det billigare
julfrimärket... Det kan vara svårt att hitta kort med svensk text och de som
finns pryds ibland av pinsamt fula julgubbar eller underligt trista motiv,
gammaldags på fel sätt, typ julblommor i korg, julgransklockor på grön grankvist...
Finska julkort kan vara försedda med föga originella, men lite rörande små diktramsor om
tomtar som smyger bakom husknuten, kaneldoft och yllestrumpor, glada leenden
och röda mössor, vita snödrivor... Men om någon av ens vänner nyligen mist sin
pappa eller mamma vill man nog inte sända ett kort med texten Iloista joulumieltä (Glad julstämning)
eller Leppoisaa joulua (Trevlig jul).
God Jul passar i alla sammanhang.
Jag tittade in i den nya bokhandeln på Alexandersgatan, som är Suomalainen kirjakauppa-kedjans nya
”flaggskepp”. Butikens design är skapad av Kuudes, en trendig Insight, Strategy and Design Agency. Är
jag riktigt ärlig så tyckte jag inte att den nya bokhandeln var speciellt
trivsam, fast den, liksom Ode-biblioteket, vill vara ett slags vardagsrum för
alla med trevligt café och olika myshörnor. Och jag vet ju att fullproppade och
lite kaotiska bokhandlar à la Gotham Book Mart på Manhattan är passé i dagens
värld.
Diskarna fylldes av höga och mycket prydliga travar av bästsäljande finska böcker, några hyllor med
engelskspråkiga bästsäljare. Mycket utrymme för spel och kontorsmaterial, pyssel
och en mysig liten barnboksavdelning. En hylla med sytillbehör! Och en hylla
med svensk skönlitteratur, en enda hylla i hela den stora affären. Kepler fanns
på fyra olika ställen i hyllan, Marklund och Zlatan på två. Ett begränsat antal
aktuella finlandssvenska romaner, Sabine Forsblom och Lars Sund bredvid Dan
Brown, nå, bra att ens några av ”oss” fick finnas med.
Detsamma gäller Rosebud-kedjan, som inte alls har svenska böcker i sitt sortiment, inte en enda hylla. Trots
det tycker jag om att gå till Rosebuds stora butik i City Centers nedre plan,
man gör alltid fynd och kan botanisera i hyllorna, man hittar specialerbjudanden,
ett brett sortiment av böcker publicerade av mindre finska förlag (bokhandeln
grundades ursprungligen av Like-förlaget). Många böcker om samhälle och
historia, böcker i New Age anda, om religion och filosofi, biografier, poesi, även
på engelska, böcker om bildkonst, teater och film, många DVD-filmer – ja, var
inte rosebud den omdiskuterade sista
repliken i Orson Welles Citizen Kane?
Jag bläddrade i en
tunn pocketbok, Widow Basquiat, om konstnären Jean-Michel Basquiat och hans flickvän Suzanne Mallouk,
skriven av Jennifer Clement (som i år gästade Helsingfors bokmässa). Jag
kollade på Helmet om boken fanns i svensk översättning, vilket den gjorde. Men
på väg till Musikhusets julsångsafton ångrade jag att jag ändå inte hade köpt
boken på engelska, det enda exemplaret som fanns i bokhandeln. Nästa dag skyndade
jag med andan i halsen tillbaka till Rosebud, men nu hittade jag inte boken... Hade
någon hunnit köpa den? Vilken besvikelse, äh, vilken otur... Men sedan hittade
jag boken, köpte den och kände mig överlycklig...
Kandidaterna för
Runebergspriset offentliggjordes, bland dem Tua Forsström med diktsamlingen
Anteckningar och Fredrik Lång med brevromanen
Basim, mina kära. Jag blev lite
nyfiken på Antti Nyléns essäbok Häviö
som tar upp författaryrkets ekonomiska villkor i dagens Finland. Jag bläddrade
och läste i boken sittande i en Aaltostol på Akademen (fortfarande den bästa
bokhandeln i Helsingfors med det största urvalet svenskspråkiga böcker). Boken
är tryckt som ett slags anteckningsblock, inte helt lätt att hantera och läsa i...
Nylén inleder med att konstatera hur mycket han figurerat i offentligheten, varit flitig
som författare och översättare, gett massor med intervjuer och deltagit i
debatter, fått skrivuppdrag, priser, sett sin bild på pärmen av den trendiga
Image-tidningen - en offentlighet som de flesta finlandssvenska författare bara
kan drömma om. Och ändå kan han i slutet av månaden ha bara sex euro på sitt
konto...
Jag köpte inte Häviö, men beställer den
kanske från biblioteket. Jag kan sakna den här sortens essäer/pamfletter inom
den finlandssvenska litteraturen, mångfalden som finns på finskt håll, ja inom majoritetskulturen, när det gäller
författare och förlag. En större variation när det gäller ämnesval och litterär
stil. Ja, styrkan i mångfalden. Synligheten som många författare på finskt håll
får. Osynligheten som så många finlandssvenska författare drabbas av, både på
finskt håll och i Sverige. Eller kan det också vara så att less is more?
Min biblioteksrunda
fortsatte: mitt första besök på Vallgårds bibliotek, en vit liten byggnad, som jag
sett genom spårvagnsfönstret otaliga gånger. Ett helt trevligt närbibliotek, bokgranen
vid ytterdörren var egentligen ganska ful, men på något sätt både rörande och lite gullig.
Inga gulliga bokgranar
på Ode... Jag besökte Ode på nytt, tillsammans med min dotter och en långväga
släkting till hennes sambo. Vi gick också till Kiasma och nu blev jag plåtad
bredvid ett av mina favoritverk på Östersjökonstnärernas utställning: Maria
Tobolas Amber Kebab.
Kebab, falafel, pitabröd,
hummus, mathubasås, tahinipasta och tabbouleh, helt obekant mat i min ungdom. I
dag jobbar min yngre son ett par gånger i veckan på Fafa’s. Personalen talar
mest engelska, en arbetskamrat kommer från Kazakstan, en annan från Slovenien...
Jag åt en fantastiskt god meze platter för några dagar sedan, med portugisiska
ungdomar sittande i grannbordet. Knaprig blomkål och rostad aubergine... Och
jag tänkte på den glödande orangegula bärnstenskebaben i Tobolas verk...
Presentation på Kiasmas webbsida:
I Maria Tobolas verk roterar ett stort stycke
bärnsten eller rättare sagt färgad harts i en kebabgrill. Verket för samman
Mellanösterns matkultur och naturens skatter från Östersjöns stränder. Bärnsten
från Östersjön och Nordsjön har genom århundraden fraktats till
Medelhavsregionen och ända till Kina för att säljas där. Kebaben härstammar i
sin tur från kökskulturen i Mellanöstern och Mellersta Asien, men har idag
blivit allmäneuropeisk snabbmat.
Konstnären berättar att hon fick
idén till verket under en semesterresa på den polska kusten, där det i
fiskebyarna serverades mera kebab än östersjöfisk. Verket är också en referens
till den politiska situationen i konstnärens hemland. Nationalismen är på frammarsch
i Polen, och en del högerextremister frågar sig om en polack kan äta kebab
tillredd av araber. Bärnstenen är å sin sida en gammal källa till nationell
stolthet i Polen.
Maria
Toboła
F. 1987 i Polen. Bor i
Warszawa.
Maria Toboła är utexaminerad från
bildkonstakademin i Poznań, en av de kändaste konstskolorna i Polen. Tobołas
skapande arbete sträcker sig från skulptur till videoverk, installationer,
performancer och poesi samt sång. I sina verk leker konstnären på ett
humoristiskt sätt med ord, betydelser och ironi.
 |
| Snöiga granar på Centralgatan |
 |
| Less is more... |
 |
| Stolen på vår mattbalkong... |
 |
| De små välvilliga ramsorna på julkorten... |
 |
| Den nya bokhandeln på Alexandersgatan |
 |
| Hyllan med svenska böcker... |
 |
| Akademiska bokhandeln i december |
 |
| På Ode... |
 |
Utsikt mot Riksdagshuset och
Musikhuset |
 |
| Kulturtant på Ode... |
 |
| Bokgranen på Vallgårds bibliotek |
 |
På Kiasma, Ann Veronica Janssens ljusverk
Orange Sky Blue |
 |
| Maria Tobolas Amber Kebab |
 |
Musikhusets entrée, Kirsi Kaulanens
konstverk Kaiku (Eko) |
 |
De vackraste julsångerna i Musikhuset, fullsatt
salong med många tomteluvor... |
 |
Ljusverk av elever i Mellungsbackas skola,
Hästar och kompisar är viktiga |
 |
| De första julgranarna i spårvagnen... |
 |
God Jul från Nisse-tomten (med den fina gula
postkärran nere på gatan) |
