Violetta skymningar: Decemberdagar

Om julpynt, bokhandlar och böcker... Varför är de finlandssvenska böckerna ofta så osynliga? En bok om Jean-Michel Basquiat, Antti Nyléns Häviö. En lite gullig bokgran på Vallgårds bibliotek, jag går på nytt på Ode och Kiasma och minns Maria Tobolas Amber Kebab när jag äter meze på Fafa's. Have yourself a merry little Christmas, make the Yuletide gay...

Andra och tredje advent, dagarna går så snabbt. Ibland är det soligt på morgonen, men sedan mulnar det och en iskall blåst kommer farande från havet. I går pudrades marken och de kala lönnarna på vår bakgård av ett tunt lager nyfallen snö.

Jag tar fram lite julpynt, min mormors röda löpare från 1950-talet, den metande snögubben, halmbocken. Jag vill inte att mysfaktorn blir alltför hög, ja, i dag talas det om att downshifta när det gäller julprylar och pynt, julklappar, julmat som slängs. Själv förstår jag mig inte på lillajulsgranar eller röda julgardiner... Hur som helst, Nisse-tomten, som var försvunnen i fjol, får nu sitta på fönsterbrädet mellan den lilla julstjärnan och orkidén som snart blommar igen. Ingen amaryllis i år...

Det är populärt att göra To-do-listor, och andra slags listor, på bloggar, jag är inte så värst bra på sånt, att planera min vardag och min vecka in i minsta detalj och dessutom offentligt. Jag inser också att jag ”i den här åldern” inte behöver vara så himla duktig och effektiv...

Jag skrev nog en julkortslista och lyckades få iväg tio julkort med det billigare julfrimärket... Det kan vara svårt att hitta kort med svensk text och de som finns pryds ibland av pinsamt fula julgubbar eller underligt trista motiv, gammaldags på fel sätt, typ julblommor i korg, julgransklockor på grön grankvist...

Finska julkort kan vara försedda med föga originella, men lite rörande små diktramsor om tomtar som smyger bakom husknuten, kaneldoft och yllestrumpor, glada leenden och röda mössor, vita snödrivor... Men om någon av ens vänner nyligen mist sin pappa eller mamma vill man nog inte sända ett kort med texten Iloista joulumieltä (Glad julstämning) eller Leppoisaa joulua (Trevlig jul). God Jul passar i alla sammanhang.

Jag tittade in i den nya bokhandeln på Alexandersgatan, som är Suomalainen kirjakauppa-kedjans nya ”flaggskepp”. Butikens design är skapad av Kuudes, en trendig Insight, Strategy and Design Agency. Är jag riktigt ärlig så tyckte jag inte att den nya bokhandeln var speciellt trivsam, fast den, liksom Ode-biblioteket, vill vara ett slags vardagsrum för alla med trevligt café och olika myshörnor. Och jag vet ju att fullproppade och lite kaotiska bokhandlar à la Gotham Book Mart på Manhattan är passé i dagens värld.

Diskarna fylldes av höga och mycket prydliga travar av bästsäljande finska böcker, några hyllor med engelskspråkiga bästsäljare. Mycket utrymme för spel och kontorsmaterial, pyssel och en mysig liten barnboksavdelning. En hylla med sytillbehör! Och en hylla med svensk skönlitteratur, en enda hylla i hela den stora affären. Kepler fanns på fyra olika ställen i hyllan, Marklund och Zlatan på två. Ett begränsat antal aktuella finlandssvenska romaner, Sabine Forsblom och Lars Sund bredvid Dan Brown, nå, bra att ens några av ”oss” fick finnas med.

Detsamma gäller Rosebud-kedjan, som inte alls har svenska böcker i sitt sortiment, inte en enda hylla. Trots det tycker jag om att gå till Rosebuds stora butik i City Centers nedre plan, man gör alltid fynd och kan botanisera i hyllorna, man hittar specialerbjudanden, ett brett sortiment av böcker publicerade av mindre finska förlag (bokhandeln grundades ursprungligen av Like-förlaget). Många böcker om samhälle och historia, böcker i New Age anda, om religion och filosofi, biografier, poesi, även på engelska, böcker om bildkonst, teater och film, många DVD-filmer – ja, var inte rosebud den omdiskuterade sista repliken i Orson Welles Citizen Kane?

Jag bläddrade i en tunn pocketbok, Widow Basquiat, om konstnären Jean-Michel Basquiat och hans flickvän Suzanne Mallouk, skriven av Jennifer Clement (som i år gästade Helsingfors bokmässa). Jag kollade på Helmet om boken fanns i svensk översättning, vilket den gjorde. Men på väg till Musikhusets julsångsafton ångrade jag att jag ändå inte hade köpt boken på engelska, det enda exemplaret som fanns i bokhandeln. Nästa dag skyndade jag med andan i halsen tillbaka till Rosebud, men nu hittade jag inte boken... Hade någon hunnit köpa den? Vilken besvikelse, äh, vilken otur... Men sedan hittade jag boken, köpte den och kände mig överlycklig...

Kandidaterna för Runebergspriset offentliggjordes, bland dem Tua Forsström med diktsamlingen Anteckningar och Fredrik Lång med brevromanen Basim, mina kära. Jag blev lite nyfiken på Antti Nyléns essäbok Häviö som tar upp författaryrkets ekonomiska villkor i dagens Finland. Jag bläddrade och läste i boken sittande i en Aaltostol på Akademen (fortfarande den bästa bokhandeln i Helsingfors med det största urvalet svenskspråkiga böcker). Boken är tryckt som ett slags anteckningsblock, inte helt lätt att hantera och läsa i...

Nylén inleder med att konstatera hur mycket han figurerat i offentligheten, varit flitig som författare och översättare, gett massor med intervjuer och deltagit i debatter, fått skrivuppdrag, priser, sett sin bild på pärmen av den trendiga Image-tidningen - en offentlighet som de flesta finlandssvenska författare bara kan drömma om. Och ändå kan han i slutet av månaden ha bara sex euro på sitt konto...

Jag köpte inte Häviö, men beställer den kanske från biblioteket. Jag kan sakna den här sortens essäer/pamfletter inom den finlandssvenska litteraturen, mångfalden som finns på finskt håll, ja inom majoritetskulturen, när det gäller författare och förlag. En större variation när det gäller ämnesval och litterär stil. Ja, styrkan i mångfalden. Synligheten som många författare på finskt håll får. Osynligheten som så många finlandssvenska författare drabbas av, både på finskt håll och i Sverige. Eller kan det också vara så att less is more?

Min biblioteksrunda fortsatte: mitt första besök på Vallgårds bibliotek, en vit liten byggnad, som jag sett genom spårvagnsfönstret otaliga gånger. Ett helt trevligt närbibliotek, bokgranen vid ytterdörren var egentligen ganska ful, men på något sätt både rörande och lite gullig.

Inga gulliga bokgranar på Ode... Jag besökte Ode på nytt, tillsammans med min dotter och en långväga släkting till hennes sambo. Vi gick också till Kiasma och nu blev jag plåtad bredvid ett av mina favoritverk på Östersjökonstnärernas utställning: Maria Tobolas Amber Kebab.

Kebab, falafel, pitabröd, hummus, mathubasås, tahinipasta och tabbouleh, helt obekant mat i min ungdom. I dag jobbar min yngre son ett par gånger i veckan på Fafa’s. Personalen talar mest engelska, en arbetskamrat kommer från Kazakstan, en annan från Slovenien... Jag åt en fantastiskt god meze platter för några dagar sedan, med portugisiska ungdomar sittande i grannbordet. Knaprig blomkål och rostad aubergine... Och jag tänkte på den glödande orangegula bärnstenskebaben i Tobolas verk...

Presentation på Kiasmas webbsida:

I Maria Tobolas verk roterar ett stort stycke bärnsten eller rättare sagt färgad harts i en kebabgrill. Verket för samman Mellanösterns matkultur och naturens skatter från Östersjöns stränder. Bärnsten från Östersjön och Nordsjön har genom århundraden fraktats till Medelhavsregionen och ända till Kina för att säljas där. Kebaben härstammar i sin tur från kökskulturen i Mellanöstern och Mellersta Asien, men har idag blivit allmäneuropeisk snabbmat.

Konstnären berättar att hon fick idén till verket under en semesterresa på den polska kusten, där det i fiskebyarna serverades mera kebab än östersjöfisk. Verket är också en referens till den politiska situationen i konstnärens hemland. Nationalismen är på frammarsch i Polen, och en del högerextremister frågar sig om en polack kan äta kebab tillredd av araber. Bärnstenen är å sin sida en gammal källa till nationell stolthet i Polen.

Maria Toboła

F. 1987 i Polen. Bor i Warszawa.

Maria Toboła är utexaminerad från bildkonstakademin i Poznań, en av de kändaste konstskolorna i Polen. Tobołas skapande arbete sträcker sig från skulptur till videoverk, installationer, performancer och poesi samt sång. I sina verk leker konstnären på ett humoristiskt sätt med ord, betydelser och ironi.