torsdag 31 januari 2019

Januaridagar, viskningar och rop i Hale County...






Den sista januari... Dagarna blir långsamt ljusare, solen tittar in i vardagsrummet mitt på dagen, innan den igen försvinner bakom hustaken. Det snöar nästan varje dag, en dag var det närmare -20 grader, följande dag igen närmare noll.

Jag missade månförmörkelsen, den röda supermånen, som på engelska har det ganska kusliga namnet Super Blood Wolf Moon. Vargmånen, blodmånen. Jag ångrar fortfarande att jag inte orkade stiga upp tidigt på måndagsmorgonen den 20.1. för att traska ner till stranden. Det var molnfritt, jag såg helt fantastiska bilder av månen på olika webbsidor. Föregående dag, på söndagen, var jag i kälkbacken med dotter och barnbarn. Det var mycket kallt, fullmånen var redan då mycket stor och klar, men omöjlig att fånga med mobiltelefonens lilla kamera.

Ja, jag lyckas inte ladda ner bilder från min mobil, så ni får nöja er med en enda bild, tagen strax innan havet frös... 

Jag såg några tankeväckande filmer i januari. En av dem var Bergmans Viskningar och rop som ingick i Bergmanserien på Yle Teema, hundraårsminnet till ära. Jag tror inte att jag har sett den sedan 1974 då jag såg den på en biograf tillsammans med min syster och mamma. Vi såg inte många filmer tillsammans på den tiden, men det här var en av den (en annan var Mollbergs Maa on syntinen laulu).

Jag minns att vi inte riktigt tyckte om filmen och att jag tyckte den röda interiören var jättejobbig. Harriet Anderssons roll som den döende systern var gripande, men det fanns nånting lite onaturligt, eller konstlat, över hela filmen (hittar inte rätta ord). Kanske blev den för "stiliserad"? I dag undrar jag vad vi, och speciellt min mamma, egentligen tänkte om ”självskadescenen” när Karin skär sig i underlivet med en glasskärva. My goodness.... så ångestfyllt och obehagligt, symbolmättat. I dag talar vi ju mycket öppnare om självskadebeteende och ätstörningar. 

En annan tankeväckande film var Nick Cave-dokumentären One More Time With Feeling, som man kan se på Yle Arenan. Av någon oförklarlig orsak har jag aldrig riktigt bekantat mig med Nick Caves musik och jag visste ingenting om tragedin som hans familj drabbades av då hans 15-åriga son förolyckades. Jag minns Nick Cave som den bleka och smala ”punksångaren” i Wenders Himmel över Berlin. Vilka fina, poetiska texter och tankar han framförde i dokumentären. Här en trailer:


Ja, och igår kväll såg jag Hale County This Morning, This Evening på Doc Point-festivalen, regisserad av RaMell Ross. Filmen följde afrikansk-amerikanska familjer och ungdomar i en liten stad i Alabama under fem års tid. Fina ljudmattor, utmattande upprepningar, basketbollens rytmiska studsande, det oroliga sorlet i omklädningsrummet, ett litet barn som nästan maniskt sprang av och an i ett rum tills man som åskådare ville göra allt för att stoppa det. Bilfärder i hög hastighet (alltså så som man kan förvränga den riktiga hastigheten på film), surrealistiska solnedgångar, annalkande stormar, stjärnhimlen bakom träden som fick mig att tänka på Nick Caves Skeleton Tree.

Filmen var experimentell på ett intressant sätt, splittrad, ofta ordlös, berättelser och situationer som först kändes osammanhängande men som ändå bildade en stark, poetisk helhet. Ett bord bars med stort besvär in i den barackliknande bostadsbyggnaden. Plötslig spädbarnsdöd. En gospelsångerska i kyrkan, minst lika fin som Aretha Franklyn.

Lite samma stämning som i filmen Moonlight, men det kändes tacksamt att se att droger och vapen inte var en del av vardagen, vilket de är i storstädernas inner city kvarter. Den unge Daniel drömde om en bättre framtid genom utbildning och ett korgbollsstipendium.

Det finns intressanta intervjuer med RaMell Ross på webben och man kan också läsa om Hale Countys vita sharecroppers som Walker Evans fotograferade på 1930-talet utan att ha med en enda svart amerikan, och om Martin Luther Kings besök i Hale County två veckor innan han blev mördad.

Här filmens trailer:




Sunday morning, skeleton tree
Oh, nothing is for free
In the window, a candle
Well, maybe you can see
Fallen leaves thrown across the sky
A jittery TV
Glowing white like fire
Nothing is for free
I called out, I called out
Right across the sea
But the echo comes back empty
And nothing is for free

Nick Cave


torsdag 10 januari 2019

Trollvinter i stan

En grå halvdager låg tät över dalen. Men dalen var inte grön längre, den var vit. Allt som rörde sig hade blivit orörligt. Alla levande ljud var borta. Allt kantigt hade blivit runt.
 
Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö.

Tove Jansson, Trollvinter, 1957


Julgranarna på bakgården kläs för sista gången,
i mjuk vit snö, innan de förs bort... 
Tykkylumi heter den på finska, den tunga
fuktiga snön som böjer trädtopparna.
Vanligare i Kuusamo...
Lyckligtvis förde vi våra cyklar till källaren
i november.... 
Mitt sommarkafé...
Vacker grafik i Brunnsparken

Tog av mig mössan för den här selfien...
På spårvagnshållplatsen...

söndag 6 januari 2019

Operan Is

God trettondedag jul! Loppiainen, Epifania... Dags att bära ut julgranen...

Jag hörde musik från Stockmanns skyltfönster som vetter mot Alexandersgatan och blev nyfiken. Alla julprylar och röda Ale-Rea-dukar var borta, nu fylldes skyltfönstren av bilder och lyriska citat (på finska) ur Jaakko Kuusistos nya opera Jää/Is. Librettot baserar sig på Ulla-Lena Lundbergs succéroman Is som vann Finlandiapriset 2012. 

Operan har premiär den 25. 1. Jag antar att librettot är enbart på finska, vilket känns lite trist, då det ändå gäller en finlandssvensk/åländsk roman, på samma sätt som den planerade filmen om Helene Schjerfbeck kommer att produceras enbart på finska, med finska skådespelare. 

But what’s in a language? Försöker nu lära mig visa fraser – på japanska... Ha ha, skrev visa, fast jag egentligen menade vissa...


O Time, thou must untangle this, not I. 
It is too hard a knot for me t'untie.


(Viola, Act 2 Scene 2)

Twelfth Night, William Shakespeare (1601)


tisdag 1 januari 2019

Mitt år 2018 i tolv bilder

Gott Nytt År 2019! Här har jag valt bilder från 2018, från olika årstider, tolv olika månader. Jag kunde ha valt helt andra bilder, kanske från Prideparaden, från min resa till Stockholm i maj när körsbärsträden blommade i Kungsan, från Barnens stad i stadsmuseet tillsammans med mitt barnbarn, från ett inspirerande buddhistmöte i Vallgård, från Finlands svenska författareförenings julfest på restaurang Malaga på Busholmen. Eller tolv ganska trista bilder av mig själv framför datorn, hemma eller kanske på ett bibliotek, ifärd med att skriva och omarbeta en roman som jag hållit på med sedan 2016, min vardag nästan varje dag...

Årets höjdpunkt var resan till Lappland i min pappas fotspår tillsammans med min syster och svåger, den korta helikopterfärden till ödemarken kring Porojärvi, roadtripen från Kilpisjärvi till Kuusamo. En annan höjdpunkt var när den unga sameaktvisten Petra Laiti tilldelades Svenska fredsvänner i Helsingfors r.f:s första fredsstipendium.

Ja, och min bästa och mest spännande "julklapp" var att jag beviljats en månads residensvistelse på Yukobo Art Space i Tokyo. Min första resa till Japan... Residensmånaden är i april, jag har redan nu resfeber och ser mig gå vilse någonstans i Shinjuku, stiga på fel tåg, beställa helt omöjlig mat... Sångerskan Joan Baez beställde en efterrätt i Paris som visade sig vara en skål jordgubbssylt, som hon snällt åt upp... Men mera om min Tokyoresa senare, min dröm om Japan. Jag läser på nytt Henrika Ringboms poetiska bok Elden leende, också Pirkko Lindbergs tankeväckande Fukushima för evigt

I går var det nyårsafton. Vi firade samtidigt min äldre sons födelsedag, han föddes på nyårsdagen 1991. Efter fem på kvällen gick vi till Senatstorget för att titta på fyrverkeriet som var avsett för de yngsta stadsborna. Mitt barnbarn blev nog lite rädd för de dova knallarna, speciellt den sista knallen gick genom märg och ben. Lyckligtvis skingrades röken ganska snabbt i den hårda blåsten. Senare på kvällen åt vi jamaicansk rice and peas som mitt ex hade lagat och sedan drog ungdomarna vidare till Tavastia (där jag på 1980-talet lyssnade på jazz).

Lite snö skulle inte skada, jag saknar min barndoms fyra olika årstider. Ett gott och lyckligt år 2019 önskar jag alla. Jag håller kanske nu en liten paus i bloggandet, försöker nämligen hålla en deadline, plus att man mår bra av att ta lite timeout från de sociala medierna och i stället umgås med släkt och vänner i den riktiga världen... Men jag kommer nog att "titta in" här då och då, för jag trivs väldigt bra i ert sällskap, ni som troget läser min blogg, på en ständig jakt efter en violett skymning... Tack ska ni ha, domo arigato gozaimasu...

Himlen var nästan svart med snön var klarblå i månskenet. Havet låg och sov under isen och långt nere mellan jordens rötter drömde alla småkryp om vår. Men till den var det ganska långt för året hade inte hunnit längre än en bit efter nyår.

Tove Jansson, Trollvinter


Med mina fina barn, Cindy, David och Michael.
Här firar vi Michaels födelsedag, 1.1.2018
.
Vid Kitkaälven i Kuusamo i februari
David återvänder till garnisonen i Vekaranjärvi
efter en permission i mars
Snöig påsk i början av april
Första maj på spårvagnshållplatsen vid
Havis Amanda...
Sommar i stan, med Olivia på vår bakgård
Pikku Malla vid Kilpisjärvi i juli
Hiroshimas minnesdag 6.8. vid Tölöviken
En septemberdag i Mellungsbacka med Cindy
Klimatmarschen i oktober
En kall dag i november på Ugnsholmen
David med sitt käraste mjukisdjur från
barndomen på juldagen 2018