Violetta skymningar: november 2017

lördag 18 november 2017

Sorgliga novemberdagar

I dag går solen upp klockan 8.27, ner går den 15.42. Så det gäller att ta vara på dagens få ljusa timmar...

Ugnsholmens övergångsbro är nu på sin plats, jag var där i förrgår, jättekallt var det och blåsigt, men alltid lika fint att titta på det öppna havet, höra på vågsvallet, se en Tallinnfärjas skorsten skymta bakom Rönnskär, min sommarholme. Vågbrytaren/bron som förenar Ugnsholmen med Skifferholmen är förnyad, ett nytt snyggt räcke har installerats och själva gångbron har täckts med en jämn, ljus betongyta.

En rosig solnedgång på Eirastranden, i närheten av sommarkaféet där min yngre son jobbade. Nu är David på Interrail-resa med sin flickvän, det senaste meddelandet kom från Salzburg... Som mamma känner jag separationsångest, konstigt att vara ensam hemma, men jag vet att jag måste vänja mig...

Ganska många dödsfall under de senaste veckorna, de som gått bort är alla mycket olika: en bekant kvinnas 36-åriga dotter, min svågers äldre syster. Man blir alltid lika berörd av de ledsamma nyheterna. Tillsammans med några väninnor, som alla har barn med män som kommer från andra, ganska avlägsna kulturer, har jag delat tankar om det ofattbara som hände i Borgå: en 38-årig man knivhögg sin treåriga dotter till döds. En pågående vårdnadstvist fanns i bakgrunden. Det är kanske oväsentligt varifrån gärningsmannen kommer, men det här fallet har chockat mina väninnor och mig, vi känner oss upprörda, ja, närapå traumatiserade, för vi har nästan alla gått igenom uppslitande skilsmässor och upplevt kulturkrockar i vårt vardagsliv, vårdnadstvister, ibland till och med våld och hot.

Det är farligt att generalisera, man ska aldrig stämpla vissa kulturer eller religioner, det finns galningar i alla kulturer, också i vår. När jag bodde i Jamaica i slutet av 80-talet pågick där en "Krama ditt barn varje dag"-kampanj. Karibiens historia med arvet från slaveriet är grym, den påverkar kanske fortfarande familjestrukturen och har skapat djupt rotade klasskillnader.

Få skilsmässor är lätta (mina föräldrars var det inte), men det kan bli extra svårt om ens partner kommer från en kultur med väldigt olika traditioner när det gäller barnuppfostran, kvinnans ställning, religion, sätt att tänka... Det kräver mycket kompromisser och flexibilitet. Min skilsmässa på 90-talet var extra jobbig och när det var som värst önskade jag att min man och jag kunde ha kontaktat en socialarbetare eller en familjeterapeut som hade varit inkommen i mångkulturella familjers problem, någon som skulle ha känt till både den karibiska och den skandinaviska kulturen.

Jag skrev om kulturkrockar i romanen Karma, som kom ut 2001, och fick både positiv och negativ feedback för den. Så här avslutade Petra Ljung sin recension i Lysmasken:

För att verklig tolerans ska kunna uppstå i ett mångkulturellt samhälle, krävs antagligen att man inte tabulägger kulturkrockar. Marianne Backlén ställer i Karma viktiga frågor om toleransens gränser och värjer inte för de problematiska sidor som både vår egen och invandrarnas kulturer innehåller. (15.11.2001)

I går dog den svenska artisten och skådespelaren Rikard Wolff, en färgstark personlighet med patosfylld sångröst. Någon skriver att han var intelligent, nonchig och cool. Och att han nu är saknad som FAAN...

En doft av höst här
Och träden susar
I dag var stranden
Nästan tom

Vem hjälper oss
Att glömma tiden
Som rusar
Och tar med sig allt
Som stod i blom

Rikard Wolff: En förlorad sommar

Den renoverade vågbrytaren/bron till Skifferholmen

Skärgårdsidyll mitt i stan, till vänster
Agricolakyrkans spira...

Ugnsholmens och Stora Räntans klippor...

Rosig kväll vid Eirastranden. Tuonelas svan?

Roligt att se folk meta på strandstenarna...

We are grains of sand...

Skifferholmen och HSS syns mittemot...

Höstens sista segelbåt, en vintagebåt? Till höger
finns bron till Ugnsholmen...

Stora Räntans roddbåtar...

måndag 6 november 2017

I själens korridorer: från Rockland till Lappviken

För en vecka sedan var det alla helgons dag, allhelgona. Dagen var mulen och blåsig, det duggregnade men var fortfarande ljust när jag tog bussen till Sandudd för att tända ett ljus på mina föräldrars familjegravar, mammas i närheten det nya kapellet, pappas på ortodoxa begravningsplatsen.

Skymningen föll när jag gick vidare till området kring Lappvikens forna mentalsjukhus, där det pågick olika slags evenemang, konserter, en guidad rundtur. Min väninna Nina kom cyklande från Gräsviken.

Vi bekantade oss med Venedig-huset nere på stranden, en röd tegelbyggnad från 1895, nu öppnat för allmänheten, med utställningsutrymmen, Mental Museum och bageri i nedre våningen, arbetsrum, verkstäder och "mysrum" (för kurser i mindfulness?) i övre våningarnas forna personalbostäder, separat bastu ute på gården. Huset har varit igenbommat i många år, ibland ockuperat av ungdomar, vilket kanske märks av graffitin som pryder trapphusets väggar. Jag har cyklat förbi Venedig otaliga gånger om somrarna, fotograferat det, och ibland suttit på klippan vid den lilla badstranden med utsikt över viken, mot Svartholmen och Fölisöfjärden. Trafiken dånar på bron, på väg till Drumsö och Västerleden...

I Venedig-husets lilla museum, i den forna tvättstugans utrymmen med runda cementkar där lakanen kokades i, finns föremål och möbler som användes i Radioteaterns fina ljudinstallation, Röster ur själarnas rum, framförd i samband med Konstens natt i augusti 2016. En smal järnsäng, en tvångströja, en emaljerad mugg, fotografier från sjukhustiden...

Det var redan mörkt när vi gick tillbaka till kaféet i den stora sjukhusbyggnaden från 1841 (ritad av Engel). Vi drack en kopp te och åt en bit paj vid ett bord placerat i bottenvåningens Passage-korridor... Här höll Johanna Holmström tidigare på hösten utgivningsfesten för sin roman Själarnas ö, förlagd till mentalsjukhuset för kvinnor på Själö i Åbolands skärgård.

Nina och jag tog oss en titt i de övre våningarnas långa, tysta korridorer. Här pågick Radioteaterns ljudinstallation, men då var det sommar och den höga balkongdörren stod öppen, ljus flödade in genom de tunna röda och gula gardinerna som fladdrade i luftdraget i ”terapirummet”. Apparaten, som gav elchocker, såg ut som ett slags harmlös magnetofon eller digibox. Ett halvätet äppel på det långa matbordet med tenntallrikar hade redan börjat ruttna... Kuulkaa rouva, hör ni frun, hördes bakom en dörr uppe på den mörka vinden med violetta lakan, jag spratt till eftersom jag trodde att den genomträngande rösten kallade på mig...

När vi nu, i novemberkvällen, stod nere i bottenvåningens aula och läste om Aleksis Kivis vistelse på sjukhuset 1871-72, hörde vi någon ropa någonting i dörröppningen, med hög röst. Ett dämpat skrik, ett tjut... Det var en ung person som ropade, men jag vet inte varför, om hen kanske kallade på en vän, men jag såg ingen komma. Kanske var det ett skämt, eller ett slags performans? Hen lade sig tyst skrattande på en träsoffa. Jag kände mig omtumlad, lite uppskärrad, plötsligt tyckte jag att hela den historiska sjukhusmiljön verkade klaustrofobisk, lite kuslig, trots den öppna porten, trots att all verksamhet handhas av Pro Lappviken, en förening för mental hälsa. Det var med en känsla av lättnad som jag vandrade hemåt, till spårvagnshållplatsen.

Allen Ginsbergs diktsvit Howl är tillägnad poeten Carl Solomon, som han träffade på Columbia Presbyterian Psychiatric Institute (som i dag heter någonting annat, men som alltid har varit beläget på Manhattan, i närheten av Columbia-universitetet), där Ginsberg själv var intagen i åtta månader 1949 när han var endast 23. Solomon vårdades för depression och behandlades med elchocker. Det solidariska utropet I'm with you in Rockland! i diktsvitens tredje del är riktat till Carl Solomon, men associerar kanske också till ett mentalsjukhus i Rockland, New York, i så fall till det väldiga sjukhuset i Orangeburg, där Ginsbergs mamma Naomi vistades. Hon dog 1956, två dagar efter att ha blivit utsatt för ingreppet lobotomi. Ginsbergs dikt Kaddish är tillägnad henne.

I dag är många monstruösa, amerikanska sjukhusbyggnader övergivna, vandaliserade, farliga att vistas i. En ytterdörr går inte att öppna efter att den glidit fast bakom en, läser jag på en sajt... Förebilden till det illaberyktade mentalsjukhuset med karikatyren Big Nurse, som Ken Kesay skildrade i One Flew Over the Cuckoo's Nest, fanns i delstaten Oregon. Romanen utkom 1962, strax innan det blev vanligare med öppenvård.
I min barndom och ungdom hade blotta namnet Hesperia i Helsingfors (det forna psykiatriska sjukhuset) en olycklig klang. Jag minns skämt och varningar typ "du kan hamna på Hesperia". I dag är Hesperias tornhus omvandlade till bostadshus, vilket också gäller avdelningar på det väldiga Beckomberga i Stockholm.

http://desertedplaces.blogspot.com/2016/01/the-abandoned-rockland-psychiatric.html

http://www.forbidden-places.net/urban-exploration-New-Jersey-State-Hospital-for-the-insane#23

Via ovanstående länkar kan man se ohyggligt deprimerande bilder från ett övergivet mentalsjukhus med flagnande väggar, trasiga möbler och läkarinstrument, järnsängar staplade på varandra, tandläkarstolar, hårtorkar, en biosalong, en hel övergiven bowlinghall... Sjukhusområdet var lika stort som en hel stad. Det finns otaliga webbsidor om detta monstruösa mentalsjukhus på den amerikanska östkusten. Ett ovärdigt slut på en vårdanstalt, vars ursprungliga funktion var att hjälpa och bota patienterna, men där många blev behandlade på ett ovärdigt sätt. Varför inte bara riva hela rasket, jämna det med marken, och bygga någonting helt nytt i stället?

Jag skrev om den ryska ballerinan Olga Spessivsteva i romanen Eldfågelns dans (2011). Liksom många andra ryska danskonstnärer flydde hon från S:t Petersburg under ryska revolutionen. På 1920-talet turnerade hon med Diaghilevs Ballets Russes, men led redan då av dålig hälsa, kanske av en lungsjukdom. På 1940-talet i USA var hon så illa däran att hon togs in på just detta mentalsjukhus med det kusliga namnet New Jersey State Hospital for the Insane... På vissa sajter kallas det Hudson River Asylum for the Insane (eller Lunatic Asylum), Pilgrim State Hospital. Ballerinans fjäderlätta rörlighet med snabba piruetter och graciösa arabesker, i bjärt kontrast till det psykiatriska sjukhusets statiska, förstelnade tillvaro... Ett hårt och disciplinerat liv, både som ballerina och som patient på ett mentalsjukhus? Det är så hjärtskärande, så oändligt sorgligt. Man undrar också vilken slags diagnos Olga fick, och om det verkligen var nödvändigt för henne att vistas så länge på sjukhuset, i över tjugo år.

Sina sista år tillbringade Olga på Tolstojfarmen, ett ryskt ålderdomshem i Valley Cottage i Rockland County i delstaten New York. Rockland County med sina flammande röda och gula lövträd på hösten, sina iskalla vindar på vintern, en bekant miljö för mig, eftersom jag besökte min amerikanska pojkvän i Rockland County i början av 1970-talet. En miljö som jag fortfarande återvänder till och skriver om i fiktionen, en miljö som kanske spökar i minnets labyrinter, i själens långa korridorer... I'm with you in Rockland!

Olga Spessivsteva, Valley Cottage, 1985. Ensam på mitt rum sätter jag mig framför det lilla spegelbordet. Med långsamma tag borstar jag mitt gråa hår. Vart försvann dansen? Vad händer med våra kroppar? Vem av oss finns kvar, är det bara jag? Balanchine och Dolin dog för två år sedan, Pavlova, Fokin och Mordkin oändligt mycket tidigare. Många ballerinor är välsignade med ett långt liv: Preo blev nittioen, Karsavina nittiotre.

Jag gör min kvällsgymnastik, radion spelar en bekant pianokonsert. Det är inte Tjajkovskij, men det kan vara Brahms... Andra positionen på halvtå, sedan ett plié på ostadiga knän... Jag minns precis alla steg och koreografier, den naiva dansen tillsammans med Nijinsky i Rosendrömmen. Så trist han var utanför scenen och utan smink: en liten och butter man, högst ordinär...

Tjugo långa år av mitt liv kastades bort när jag blev intagen på det förskräckliga sjukhuset i New Jersey. Ingen besökte mig där, ingen! På ett märkvärdigt sätt blev det ändå mitt hem: jag hade tak över huvudet, mat på bordet. Andra patienter fick sina anfall av ångest och raseri, de behandlades med insulininjektioner, elchocker och det värsta av allt: lobotomi... Jag levde i min egen inre värld där jag fortfarande dansade. Jag var stum och hoppfull, jag väntade på bättre tider, vilket vi alltid gjorde i Petersburg, vi som var fattiga.

Marianne Backlén, Eldfågelns dans, Schildts, 2011