Författare i Tanger; på museer och riader

Väggbassäng i Tanger

I Tangers medina

If you see her, say hello, she might be in Tangier...
Bob Dylan, Blood on the Tracks, 1975

Det var inte helt lätt att hitta fram till American Legation i Tanger. Hela namnet lyder Tangier American Legation Institute for Moroccan Studies, eller TALIM; ordet talim betyder utbildning på arabiska. Jag vandrade i en uppförsbacke på Rue du Portugal strax nedanom medinans mur med utsikt mot hamnen och spanade efter en trappa som ledde upp till Rue d’Amerique.

Den smala gränden utanför ingången till museet låg i skuggan av låga valv, väggarna pryddes av grant målade träpaneler med blommor och uppe på husets terrass lyste grannröda pelargoner i blomlådor.

Man kan läsa om TALIMs historia och olika skeden på webben. Själva museet är ganska traditionellt, ett 1700-tals palats med stora vackra rum, mattor och speglar, ett tungt matsalsmöblemang, kristallkronor, dekorativa dörrar, den soliga terrassen med de lysande röda blommorna... En miniatyr av slaget vid Songhai i västra Sahel 1590, James McBeys porträtt av den femtonåriga Zohra, ”Marockos Mona Lisa” från 1952.

I andra delar av byggnaden finns ett bibliotek och utrymmen för seminarier, workshops och andra evenemang, avsedda för allmänheten och lokalbor, speciellt kvinnor och skolungdomar i medinan, med fokus på utbildning, hälsovård och kultur. I ett samarbete med Tangier Al Madina Foundation ordnas språkkurser, kurser i broderi och sömnad för arbetslösa kvinnor, arabisk literacy-undervisning och familjerådgivning, vilket för tankarna till ett slags medborgarinstitut.

Jag blev kanske en aning besviken på avdelningen som är tillägnad Paul Bowles, amerikansk författare och kompositör (1910-1999), bosatt i Tanger i över femtio år. Han besökte staden för första gången redan 1931, när han var endast 21, tillsammans med kompositören Aaron Copland. Det var Gertrude Stein i Paris som uppmanade Bowles att resa till Marocko. För Copland framstod Tanger som ett verkligt ”dårhus”, men Bowles blev urförtjust och fascinerades speciellt av den marockanska musiken. Han köpte genast en mängd ”stenkakor” och sände även några till Béla Bartók. Bowles bosatte sig i Tanger för gott1947.

Författarmuseum

Författarens skrivbord med pennor och böcker, gamla kappsäckar staplade på varandra, precis som i Anna Achmatovas hemmuseum i S:t Petersburg. Vad annat kan man vänta sig av ett författarmuseum? Och visst är det intressant att se pennorna (Strindbergs bläckhorn och pennskaft), den gamla skrivmaskinen, kanske ett par glasögon, ett armbandsur som stannat, det känns viktigt, men samtidigt blir man nostalgisk och kanske lite ledsen, för man anar en frånvaro, den levande författarens frånvaro. Och i stället för att stå i det museala rummet längtar man efter att få återvända till böckerna, läsa en dikt som man aldrig läst förut, kanske en biografi, en korrespondens...

Jag har sett fotografier av Paul Bowles i hans avskalade hem i Tanger: en soffa prydd med kuddar, en låg bädd, en berbermatta på väggen, ett prydligt arbetsbord (dock översållat med papper i dokumentären Paul Bowles, An American in Tangier, som man kan se på YouTube) ... Spolmagnetofonerna som han använde när han bandade traditionell marockansk musik (berber, arabisk, judisk, andalusisk) för Library of Congress, ett omfattande projekt som finansierades av Rockefeller Foundation. Att ha hans hem i Tangers kasbah som författarmuseum skulle naturligtvis kännas mera autentiskt och intimare än en utställningshörna med fotografier och vitriner, inhyst på ett större museum.

På sommaren 2016 letade jag förgäves efter Joseph Brodskys hemmuseum i S:t Petersburg vid Liteynijgatan, A Room and a Half, i furst Muzuris hus i morisk stil från 1870-talet, innan jag insåg att man måste boka tid för att besöka det. I samband med Achmatovas museum i Fontänhuset, även det vid Liteynijgatan (med ingång från en lummig innergård), finns ett särskilt Brodsky-rum med skrivbord, fåtölj, bokhyllor, fotografier och annan parafernalia från hans hem i New York.

J.L.Runebergs hem i Borgå? Spegeln i fönstret, som förmedlade gatans liv åt den förlamade skalden... I Strindbergsmuseet i Stockholm hör man plötsligt pianospel, telefonen ringer och någon bankar på ytterdörren, fotsteg närmar sig, vilket låter spooky och gör frånvaron ännu påtagligare... 

En starkt närvarande frånvaro? Det upplevde jag också som stipendiat i Anni Blomqvists hus, numera hemmuseum, i Simskäla på Åland. Jag satt vid köksbordet och skrev på min laptop, att sitta vid Annis arbetsbord i den nyare delen av huset, skrivarstugan, var helt uteslutet... Nästa vecka åker jag dit igen, så vi ses där, vid Annis köksbord i Strömmen!

Författare i Tanger

Paul Bowles-rummets fotografi av en ung och pojkaktig Jane Bowles var fint, likaså fotografierna av författarkollegerna i Tanger: Truman Capote, William Burroughs, Allen Ginsberg, Gregory Corso... Inget foto av Jack Kerouac, som vistades i Tanger 1957. Han hjälpte William Burroughs att renskriva romanen The Naked Lunch – eller var det Ginsberg som gjorde det? På en blogg skriver någon om beatpoeten William Ginsberg, typiskt för hastigt ihoprafsade bloggtexter, eller så är det ett exempel på alternative facts... Tennessee Williams, Gore Vidal, James Baldwin (som bodde i Istanbul i olika repriser), Kurt Vonnegut, Ian Fleming, Christopher Isherwood, listan på manliga författare i Tanger är lång. På YouTube-klippet Stones in Morocco kan man se Mick Jagger engagerad i ett kort samtal med Paul Bowles.

Sally Bowles, Christopher Isherwoods romangestalt i Goodbye to Berlin (1939), som Liza Minelli gjorde världsberömd i filmen Cabaret, fick sitt namn efter Paul Bowles. Men besökte inga kvinnliga författare honom i staden bakom Sundet? Anais Nin (som vistades i Fez på 1930-talet)?  Diane di Prima eller Anne Waldman? Alice Walker, Susan Sontag, Kathy Acker, Erica Jong,  Angela Carter... Suzanne Brögger?

Patti Smith träffade Paul Bowles i Tanger 1997. I ett YouTube-klipp, Three Stones for Jean Genet från 2013, hedrar hon Jean Genets minne vid hans vitkalkade gravsten på den spanska kyrkogården i Larache väster om Tanger. Hon har med sig tre små stenar som hon tagit med sig från det illaberyktade S:t Laurent-fängelset i Franska Guyana, som hon besökte trettio år tidigare. Som ung hade Patti Smith läst om Genets höga önskan om att en dag få besöka S:t Laurent-du-Maroni, till och med blir begraven i dess jordmån. Medan en fyraårig marockansk pojke plockar blommor på kyrkogården gräver Patti Smith ner stenarna från S:t Laurent, stenarna åt Jean Genet. Hon tänker att Genet skulle ha uppskattat både stenarna – och pojkens blommor...

Det finns otaliga anekdoter och myter om de amerikanska beatpoeterna i Tanger. Liksom andra expats i olika städer, Berlin eller Paris, umgicks de mest med varandra, på hotellrum och barer. Man undrar hur mycket de egentligen såg och upplevde i Marocko. Ändå får beatpoeterna en framträdande roll i mytbildningen kring Tanger. Dagens västerlänningar, bland dem jag själv, vallfärdar till Tanger för att gå i andra västerlänningars fotspår. Det känns inte riktigt comme il faut... Vi söker upp Paul Bowles-rummet på American Legation, vi vill se fotografiet av William Burroughs på hotell El Muniria, rummet på hotell Villa de France där Matisse1913 målade det fauvistiska blå verket Fönster i Tanger. Ett hus som jag definitivt bojkottade var Sidi Hosni-palatset som Barbara Hutton, en gång världens rikaste kvinna, invaderade i slutet av 1940-talet. Hennes extremt påkostade fester bidrog till myten om Tanger som en tummelplats för rika västerlänningar.

Chic Marrakesh, filmen Casablanca

Mot slutet av1960-talet vägledde folkrockgruppen Crosby Stills & Nash oss till Marrakesh i sången Marrakesh Express, i och för sig en hyllning till den forna karavanstaden med ormtjusare, djurhudar, randiga djellabadräkter, kacklande gäss och grymtande grisar (grisar - i ett muslimskt land?)...  Graham Nash, som skrev sången, har berättat att han på väg från Casablanca till Marrakesh förflyttade sig från första klassens tågkupé till en lägre klass för att komma i kontakt med vanliga marockaner, kanske lite som Kit ombord på tåget i Bowles roman The Sheltering Sky. Kits erfarenhet fyllde henne visserligen med fasa, inte med ro. Sångens resenär flyr ett grått och trist England för att upptäcka Marockos klara himmel, kanske också för att reparera ett havererat parförhållande, vilket är precis vad Kit och Port gör i Bowles roman.

I Marrakesh kan man sitta på Churchill-baren på lyxhotellet Mamouni, eller beundra Majorelle-trädgården, en oas skapad på 1920-talet av den franska konstnären Jacques Majorelle. Han målade sitt hus, trädgårdsmurarna och springbrunnen i en intensiv ultramarin, koboltblå färg, en nyans som han fick patent på: majorelleblå... Tjugo år efter Majorelles död togs trädgården över av modeskaparen Yves Saint Laurent (som växte upp i Algeriet) och hans partner Pierre Bergé. De bosatte sig i en närbelägen villa, som de inredde i en minst sagt överdådig orientalisk art déco-stil. De samlade flitigt på islamiska antikviteter, som sedan placerades på ett berbermuseum i trädgården. Det är också här som ett museum tillägnat YSL öppnas på hösten 2017.

En mängd andra kändisar, bland dem Bernard-Henri Lévy (även han född i Algeriet), äger palats i Marrakech, traditionella riader, som renoverats och inretts med tanke på dagens alla komfortkrav. Men när jag tittar på bilder av dessa lyxhem undrar jag om det inte vilar någonting lite ledsamt och förutsägbart över dem, isolerade från resten av samhället, avskurna från sina ursprungliga funktioner, traditioner och sociala sammanhang, inredda och nästan ihjälsanerade av någon trendig västerländsk arkitekt. 

Bill Willis, född i Tennessee, blev den mest anlitade inredningsarkitekten. Han fick ett slags monopol på renoveringarna och väckte intresse för chic marockansk design. Han återupplivade traditionella marockanska hantverk, till exempel tillverkningen av kaklen zellij och tadelakt. Men har man anlag för depression kan riadens slutna innergård med sitt sparsamt silande ljus, ljuddämpade salonger som påminner om små tempel med gallerförsedda fönster och marmorgolv, mosaikytor med regelbundna, geometriska mönster, välvda dörröppningar i ”nyckelhål”-design, speglar och massiva öppna spisar, förstärka känslan av tomhet och ensamhet. Bonjour Tristesse... På Dar-hotellen i Tanger och Fez gick jag från rum till rum, alla med kuddprydda divaner och vackra mattor - utan att kunna bestämma mig var jag ville sitta... Det fanns för många sittgrupper, en enslig tältpaviljong uppe på takterrassen.

Jag tänker på de orenoverade, trånga bostäderna i Sefrous medina, kvinnorna som tvättade familjens kläder i de nedslitna, rostiga väggbassängerna vars kakel en gång i tiden lyste i klara färger, kanske i en blå nyans som påminde om majorelle... Barnskarorna i gränderna, den aldrig sinande strömmen av människor på souk-marknaden, liv och rörelse. Jag tänker på gamlingen i hans fuktangripna hus i Tahar Ben Jellouns roman Stilla dagar i Tanger. Och då framstår de renoverade riaderna och de chica boutiquehotellen som absurda i sitt överflöd, i sina nya funktioner som semesterparadis, tillflyktsorter för ”främlingar” från övriga delar av världen, de flesta från Europa och USA. Å andra sidan kan man fråga sig om medinans traditionella, stora riader blivit opraktiska och oändamålsenliga för moderna marockanska familjer, som inte har lika starka släktband som förut och som kanske därför föredrar att bo i höghus i Rabat eller Casablanca.

När jag googlar på Casablanca erbjuds jag i första hand webbsidor om filmen från 1942, namnen Humphrey Bogart och Ingrid Bergman dyker upp i stället för Hassan II-moskén, Beth-El-synagogan och Quartier Habous...  I kapitlet om Casablanca i reseboken European Tribe (1987), sitter en ung och kritisk Caryl Phillips i Hyatt Regencys bar, där man lätt glömmer bort att man befinner sig i Marocko. Hotellbarens väggar pryds av affischer från den berömda filmen, som för Phillips representerar en ytlig och vinklad Hollywoodversion av tidsandan under andra världskriget, iscensatt i ett kolonialt Marocko. 

Filmens Rick´s Café Americain med alla sina suspekta typer av olika nationaliteter kunde annars ha varit ett café i den tidens Tanger med spioner, politiska dissidenter, småskurkar, äventyrare och andra lurendrejare, kanske med Paul Bowles sittande i ett hörn som ett fundersamt, allseende vittne...

Phillips, född i S:t Kitts, vandrar omkring i Casablancas medina, i de skinande nya förorterna och i bedrövliga shanty towns, som påminner honom om kåkstäderna i Karibien. Liksom Mark Twain i 1860-talets Tanger och Anaïs Nin i 1930-talets Fez, registrerar han allt som han ser och upplever: tiggarna, flugorna, lukterna och trafikbullret, dammet och hettan, de hemlösa hundarna och katterna, knarklangarna, de vilsegångna unga europeiska turisterna, guiden Mohammed i sin illasittande västerländska kostym. Han noterar att landet under Hassan II präglas av interna oroligheter, en utbredd fattigdom med barnarbetskraft och analfabetism, en enorm statsskuld. Kvällens genomträngande böneutrop får honom att tänka på en ensam varg som ylar mot den mörka natthimlen. Man önskar att den unga Phillips hade sett och upplevt ens någonting positivt och hoppingivande under sin korta vistelse i landet, en konsert, en konstutställning, kanske blivit bjuden hem till en marockansk familj på fredagscouscous...

I dag har de värsta kåkstäderna rivits, åtminstone i Sefrou, och livet i dagens Marocko ser ganska annorlunda ut än för trettio sedan. Sedan januari i år är Marocko åter medlem i OAU (efter en paus på över trettio år på grund av konflikten i Västra Sahara). I dag ser man allt flere kvinnliga tjänstemän i Marocko och landets nuvarande parlament består till 21 procent av kvinnliga riksdagsledamöter, vilket är en stigande trend.

Orientalism och exotism

Paul och Jane Bowles levde i ett öppet äktenskap, sexuellt drogs de båda till sitt eget kön. Paul hade sina unga marockanska protegés, bland dem Mohamed Mrabet, som var skriv- och läsokunnig och vars muntliga berättelser Bowles transkriberade, översatte och fick publicerade. Detsamma gällde författaren Mohamed Choukri, som senare skrev om sina möten med Genet, Bowles och Tennessee Williams. Bowles främjade också den begåvade Ahmed Yacoubis karriär som bildkonstnär. Yacoubi hade ett kortvarigt förhållande med den brittiska konstnären Francis Bacon i Tanger, vilket får mig att leka med tanken att en författare som Edmund White eller Alan Hollinghurst skulle intressera sig för denna osymmetriska relation och gestalta den i en roman. Myten om de vackra nordafrikanska pojkarna och unga männen män består. I L’Immoraliste från 1902 skrev André Gide om en desillusionerad fransman, besatt av unga pojkar i Algeriet. André Gide och Oscar Wilde i Algiers 1895, ett annat fantasieggande uppslag till en roman – anybody?

I dag minns den ålderstigna Mohamed Mrabet med bitterhet de amerikanska författarna i Tanger, i ett känslosamt uttalande säger han sig till och med vara glad över att de alla nu är döda... Tennessee Williams var ett undantag, honom tyckte Mrabet uppriktigt om, och han minns deras gemensamma fisketurer i Tangerbukten.

Nordafrikas exotism och orientalism har länge attraherat västerländska författare, konstnärer och kändisar, gay eller straighta, från Delacroix och Matisse till Pierre Loti och Edith Wharton. Mark Twain ville uppleva någonting riktigt främmande, och det fick han i Tanger. I The Innocents Abroad (1869) finns detaljerade skildringar av allt han såg omkring sig: människorna, hantverken, kläderna, salutorgen, arkitekturen. Han intresserar sig för landets historia, han kallar Marockos kejsare för ”den själlösa despoten” och är speciellt intresserad av pengaväxlingen, sättet på vilket undersåtarna undvek att betala skatt, allt skrivet med en marktwainsk glimt i ögat:

There are stalwart Bedouins of the desert here, and stately Moors proud of a history that goes back to the night of time; and Jews whose fathers fled hither centuries upon centuries ago; and swarthy Riffians from the mountains — born cut-throats — and original, genuine Negroes as black as Moses; and howling dervishes and a hundred breeds of Arabs — all sorts and descriptions of people that are foreign and curious to look upon.

Edith Wharton gav 1920 ut reseskildringen In Morocco, ett slags beställningsarbete vars avsikt var att gynna turismen i det franska protektoratet. Hon vistades enbart hos sultaner, vilket gav henne en inskränkt bild av landet. Rachid Agliz, forskare vid Ibnou Zohr-universitet i Agadir, har skrivit en studie om boken, The Exotic as Repulsive: Edith Wharton in Morocco, som man kan läsa på webbsidan Arab World English Journal, October, 2014. Och i dag kan man kanske läsa den finlandssvenska sociologen och moralfilosofen Edvard Westermarcks fältstudier i marockanska riter, seder och bruk, samt reseskildringen över hans sex år i Marocko, genom en postkolonial och ”queer” blick...

Jane och Paul, Kit och Port

Jane Bowles var en ängslig resenär, antagligen trivdes hon aldrig i Tanger. Hennes liv slutade tragiskt, präglat av alkoholmissbruk, depression och sjukdom. Hennes enda roman, Two Serious Ladies, samlade verk och biografi finns utställda i Paul Bowles-rummets vitrin. Fotografiet av Jane, välfriserad och späd i vit sommarklänning i tidig 1960-talsstil, tillsammans med den robusta Charifa i niqab, den marockanska kvinnan som Jane var besatt av, och som Paul och alla hennes vänner avskydde, fanns inte med bland de utställda bilderna på TALIM. För utställningen handlade ju mest om Paul.

Jag satt länge på en stol i rummet med den burgundiröda tapeten, tänkte på Kit och Port i Paul Bowles roman, numera ett slags kultroman, som fortfarande fascinerar och väcker frågor. Var Port och Kit alter egon till Paul och Jane? Det återstår för mig att se filmen från 1990, regisserad av Bernardo Bertolucci, med Debra Winger och John Malkovich i huvudrollerna. Filmens casting känns emellertid helt fel, förutom valet av Malkovich som Port.

På YouTube kan man se en dubbad tysk version av filmen där hela bunten låter som tyska soldater. Saharas sanddyner är sagolika och mystiska, men de anonyma nordafrikanska statisterna rör sig som endimensionella pappfigurer i sin hemmiljö. Paul Bowles gör en cameoroll som sig själv och som ett slags vittne på caféet som förekommer i början och i slutet av filmen. Han läser upp några lyriska och mångbottnade avsnitt ur sin roman, men detta har strukits i den fasliga tyska versionen av filmen.

Hemma i Helsingfors läser jag på nytt The Sheltering Sky från 1949, bara för att konstatera att den skrevs i ett annat, fortfarande kolonialt tidevarv, decennier före den postkoloniala diskursen, femton år före Frantz Fanons Les damnés de la terre, trettio år före Edward Saids Orientalism, femtio år före Caryl Phillips böcker om rasism, identitet och utanförskap.

I dag läser jag Abdellah Taïa, Marockos första öppet gay författare, numera bosatt i Paris, men blir beklämd av det upprepade temat som gäller sexuella övergrepp och prostitution. Laila Lalami skriver sina böcker på engelska, vilket får mig att sakna en viss språklig dimension och underfundighet i skildringarna och dialogen, som jag antar skulle finnas där, även i en svensk översättning från arabiskan.

Men mera om The Sheltering Sky i ett kommande inlägg.

For further reading, här några tips på läsvärda artiklar om Jane och Paul Bowles, om Mohamed Mrabet, samt Geoff Dyers rapport från en resa till Algiers i Camus fotspår på Open City nättidningen (som tyvärr inte mera utkommer):

The Oddest Couple: Paul and Jane Bowles, by Jeffrey Meyers,

Michigan Quarterly Review, Spring 2011

The Madness of Queen Jane, by Negar Azimi, The New Yorker, June 12, 2014

The Illiterate Poet of the Beatnik Mafia, by Pierre Boisson, International Boulevard, March 26, 2014

Albert Camus, by Geoff Dyer, Open City

 

Obs: det här var inte Paul Bowles skrivbord...

Paul Bowles i Tanger, 1987

Öknen är som vackrast i skymningen... 

Bowles fina text om qsbah-flöjten

Författargänget i Tanger, då det begav sig,
Jane i mitten mellan Truman Capote och Paul 

Janes böcker i vitrinen. Three Serious Ladies finns i
svensk översättning, Tre allvarligt.sinnade damer.  

Inte världens mest ergonomiska sittställning när man
skriver på maskin (har prövat den någon gång)... 

Uppe till höger: Paul Bowles, Gregory Corso,
Allen Ginsberg, William Burroughs

Paul Bowles med musikforskaren Irene Herrmann

Hollywoodversion av Paul Bowles
roman från 1949

Museets matsal

Vart leder dörren?

Takterrassen med de röda blommorna

Ingången till TALIM nere i gränden

På ett annat håll i världen: Anna Achmatovas museum
i S:t Petersburg, köket i kommunalkan

Annas arbetsrum

Joseph Brodskys arbetsbord

Brodsky-rummet i  samband med Achmatova-museet

Fontänhusets lummiga innergård

Muzurihuset, där Brodsky bodde i en kommunalka
med sina föräldrar, A Room and a Half.... 

Joseph Brodskys minnesplakett

Strindbergs arbetsbord i bostaden
i Blå Tornet på Drottninggatan

Marockanska författare

James McBey, Zohra

Riad i Fez

Den slutna innergården, utsikten från mitt rum

Dar Naciria i Tanger

Takterrass i Fez

Bonne nuit, mes amis!

Stilla dagar i Tanger

Mot slutet av april, innan jag tog färjan över Gibraltarsundet, tillbaka till Spanien, tillbaka till Fästning Europa, tillbringade jag igen några dagar i Tanger. Nu upplevde jag att jag äntligen blev lite mera bekant med staden, också med den nyare delen, Ville Nouvelle, och lärde mig att röra mig på egen hand i den gamla stadsdelen, medinan, utan att gå vilse.

Författaren Tahar Ben Jelloun skriver i sin kortroman Jour de Silence à Tanger (1990), på svenska Stilla dagar i Tanger, om Tanger som ”Staden vid sundet, där vinden, lättjan och otacksamheten härskar”. Jag läste romanen för många år sedan i Annikki Sunis fina finska översättning, Tyyntä Tangerissa. Pärmbilden till den finska upplagan är dock helt missvisande: en man i blekt turkosrandig djellaba och vitt tyg virat som en turban kring huvudet sitter i ett ökenlandskap, omgiven av sanddyner... Den här bilden hade etsat sig i min hjärna, för innan jag anlände till Marocko i mars trodde jag faktiskt att Tanger var omgivet av sanddyner, att Sahara sträckte sig så långt norrut att jag skulle få se kameler och blåklädda tuareger i utkanten av staden, en bekräftelse på alla våra klichéartade uppfattningar om Nordafrika.

Jag mindes egentligen ingenting av Ben Jellouns roman, som jag läste på 90-talet, men när jag i år läste den på nytt gjorde den ett mycket starkare intryck på mig, antagligen för att jag själv har hunnit bli äldre... För det är just åldrandet som är bokens tema: en gammal man i Tanger, skräddare och handlare till yrket, blickar tillbaka på sitt liv. ”Ålderdomen är ett misstag, ett missförstånd mellan kropp och sinne, mellan kropp och tid.”

Mannen är sjuk och trött, bitter och besviken på livet. En kverulant? En kultiverad, opraktisk 80-åring, som tycker om att filosofera. Vattenkranen läcker, kylskåpet går sönder, fönsterkarmarna möglar, väggarna har sprickor, på samma sätt som allt annat verkar vittra bort omkring honom. Hans bästa vänner har dött, affärspartnerna har övergett honom (eller flyttat till Casablanca, Marockos affärsstad), barnen är otacksamma, de fagra unga kvinnorna bryr sig inte mera om honom, sin hustru har han aldrig kallat vid förnamn...

Sefrou omnämns i förbifarten och i ett annat sammanhang tänker den gamle mannen så här: ”Hos judarna fann jag godhet och generositet, inte hos mina släktingar.” Han har köpt huset i Tangers medina av rabbinen. Mannens goda vän Moché har gjort ett försök att utvandra till Israel i juni 1967, men stannade i Gibraltar, där han väntade på att kriget mellan judarna och araberna skulle ta slut. Senare berättar Moshé "hur illa det hade gått för hans släktingar och vänner, som lämnade allt och flyttade till Israel, bara för att bli väldigt besvikna på det utlovade paradiset".

Stilla dagar i Tanger är en ganska hjärtskärande berättelse, skriven på ett återhållsamt språk med en stor dos av ironi och ilska. ”Han är en rasande man som anser sig vara kultiverad och aldrig hittar en värdig motståndare.”

Under mitt första besök i Tanger, strax före residensvistelsen i Sefrou, upplevde jag medinan som en rätt utmanande och förvirrande miljö, ett enda virrvarr av smala gränder. De äldre männen, som sitter framför affärerna försjunkna i sina tankar, eller vandrar långsamt omkring i gränderna med händerna bakom ryggen, för tankarna till mannen i Ben Jelloun bok. Jag rörde mig tillsammans med riad-hotellets guide, som insisterade på att jag tittade in i matt- och kryddaffärer, där jag ceremoniellt blev bjuden på mintte medan den ena mattan efter den andra rullades fram och jag fick snusa på olika, ganska dyra parfymer gjorda på örtextrakt och arganolja, i hopp om att jag skulle köpa någonting. Jag hann aldrig gå till de två ställena som jag allra mest ville besöka i Tanger: American Legation-muséet med författaren och kompositören Paul Bowles rum, samt Café Hafa. Men nu hann jag se dem båda; jag kommer att skriva ett separat inlägg om muséet.

Under mitt andra besök i Tanger bodde jag på hotell Ramada Encore, ganska långt ifrån medinan. Hotellet var fint, onödigt fint för mig, tyckte jag. Trots det kostade rummet bara 35 euro per dygn, till och med billigare än ett rum som man bokar via Airbnb. De gamla riad-husen i de marockanska städernas gamla kvarter, ursprungligen storfamiljshem, är vackrare och personligare än de västerländska hotellkedjorna, som små palats. Men de kan kännas instängda med sina mörka innergårdar, visserligen med utsökta mosaikornament, sniderier och springbrunnar, traditionella soffgrupper, Marrakeshlyktor, små bord med metallbrickor... Hemliga dörrar öppnas och stängs, smala ornamentprydda trappor leder upp till takterrassen. Hemmen var avsedda som trygga miljöer för husets kvinnor, som inte fick bli sedda av utomstående. Det känns lite absurt att riad-hotellen i dag bebos av västerländska turister, unga kvinnor som kan komma och gå som de vill, klä sig hur de vill.

Mitt vackra gröna rum i Sefrou beboddes antagligen tidigare av en hel familj, kanske av ålderstigna farföräldrar, som hade svårt att röra sig i den smala trappan och därför fick ett rum på bottenvåningen. Svärdöttrarna härstammade kanske från en annan ort och fick lov att vänja sig vid den nya miljön, kanske vid en dominant svärmor och svärfaderns elaka bröder... Ett patriarkat, skildrat via gamlingen i Ben Jellouns bok.

På Ramada Encore satt jag en stund vid den ödsliga poolen, men avstod från att ta mig ett dopp. Jag tittade in i hotellrestaurangen, men vände om, satte mig i en länstol i lobbyn med den knallröda väggen och porträttet av kung Mohammed VI. Att bo ensam på ett hotell är egentligen det mest deprimerande som finns. På rummet slötittade jag på nyhetskanalen CNN, handtvättade lite kläder i lavoaren. Vinden for iväg med en strumpa som jag lagt på fönsterblecket för att torka i kvällssolen...  Adios!

På morgonen orienterade jag mig mot havet och vandrade i det bländande solskenet på strandpromenaden som löper parallellt med den långa Avenue Mohammed VI. För en fotgängare är det nästan omöjligt att korsa den livligt trafikerade strandgatan, som saknar trafikljus. Jag slank över gatan tillsammans med några våghalsiga ynglingar som tycktes ta för givet att bilarna alltid saktar av...     

Området hör till ett pågående byggnadsprojekt som förnyar infrastrukturen kring Tangerbukten, initierat av kungen. Nya höghus har växt upp, hotell- och affärskomplex, strandkaféer och restauranger. Därtill kommer Cité Mohammed VI Tanger Tech, ett omfattande framtida investeringsprojekt med Kina som samarbetspartner.

Med stor kraft bröt vågorna i land, jag satte mig på en strandsten för att titta på havet, alltid lika fängslande... "Vinden viner, suverän och likgiltig", skriver Ben Jelloun. I Tanger möts två hav: Atlanten och Medelhavet... Fast egentligen heter det ju Gibraltarsundet. Bara Sundet i Ben Jellouns bok. Marockanska familjer satt i närheten av mig, en man fiskade, några pojkar vadade i vattnet med uppkavlade byxben, men ingen simmade. Barn gungade i lekparken och åkte omkring på cyklar och trampbilar, en europeisk man låg på en balustrad, hans bara överkropp hade redan fått för mycket sol...

Ett snyggt ungt par gick förbi mig på stranden, jag vågade inte knäppa ett foto av dem, så ni får föreställa er deras look och outfits... Deras långa och vida klädnader fladdrade i vinden, mannen var klädd i helvitt, kvinnan i helsvart, en abaya-dräkt. Gick de hand i hand? I Marocko är det inte ovanligt att se två män gå hand i hand. Mannen och kvinnan på stranden var långa och stiliga, lite hemlighetsfulla, för man såg bara kvinnans ögon, eftersom hon bar niqab, ganska sällsynt i Marocko. Jag hajar alltid lite till när jag ser en kvinna i niqab. Kanske är de från Qatar eller Saudiarabien, tänkte jag när jag följde dem med min blick. Heltäckande burkha är av säkerhetsskäl numera förbjuden i Marocko, som förespråkar en moderat uttolkning av islam.

Jag vandrade vidare på strandpromenaden och stannade framför det trendiga Café Panorama, men gick inte in, köpte hellre en flaska mineralvatten i en butik. Jag fortsatte att vandra mot medinan, vars Stora moské och vita hus skymtade på en kulle långt borta bakom hamnen. Tanger är byggt på sju olika kullar, vilket för tankarna till Rom...

Det kändes spännande att på egen hand träda in i medinan, byggt av portugiserna på 1400-talet. Nu verkade stadsdelen inte fullt så kaotisk och förvirrande, jag kände igen gränder och hus från min tidigare vistelse i mars, och genomskådade också ”turistfällorna”. Jag koncentrerade mig på att ta bilder av blåa hus och dörrar, kanske som kompensation för att ha missat den blåa staden Chefchaouen. Dit borde jag ha åkt buss från Fez, men staden låg lite åt fel håll, österut. Maybe next time... Samma gäller Essaouira i söder, halvvägs mellan Casablanca och Agadir, för att inte tala om Marrakesh, som jag också missade... Té i Sahara... Många skäl att återvända!

Utan att ha kollat på kartan (en karta hjälper en inte i medinan, speciellt i Fez, där den består av över 9000 smala gränder) befann jag mig på Rue Kasbah, en trevlig gata med Street Art i turkos. Gatan ledde upp till Kasbah-delen av medinan, där jag visste att utsiktskaféet Hafa fanns. Det var överraskande lång väg till kaféet, men stadsdelen är vacker och fridfull med kuperade gränder och vitkalkade hus. Här hade Paul Bowles sitt hem, vid Rue Sidi Bouknadel, som jag inte lyckades hitta på Googlekartan. Skolbarn flockades utanför en koranskola, alla med stora ryggsäckar på ryggen, pojkarna i långa vita skjortor, flickorna i mörkblåa klädnader och huvuddukar.

Café Hafa är beläget i en brant klippsluttning med fin utsikt över havet. Ben Jelloun skrev i sin bok: ”Vinden, det är vinden som är fienden. Den kommer från gluggen mellan Andalusiens södra spets och Afrikas norra spets”. Jag satte mig på kaféets högre terrass, där de flesta kunderna nöjde sig med ett glas hett och väldoftande, välsockrat mintte. Smala trappor ledde ner till matrestaurangen. I en annan, mycket brant del av kaféet, satt nästan enbart marockanska ungdomar.

Flygplan på sina färder mellan de två kontinenterna, Afrika och Europa, tecknade slingor i skyn. Spaniens kust skymtade långt borta i diset. En grupp sydkoreaner satt på utsiktsterrassen och fotograferade varandra. En glatt leende dam viftade fast hur länge med en färggrann scarf, jag vet inte riktigt varför - en videoperformance? Jag knäppte ett fint foto av tre olika kvinnor: en av dem satt barhuvad, en annan hade hijab, den tredje var försedd med en cool hatt som såg ut att vara design Burberry.  Världens alla kvinnor borde själva få bestämma hur de vill gå klädda och vilka slags huvudbonader och frisyrer de vill ha...

I närheten av kaféet finns en fin och öppen utsiktplats, jag sökte upp ett bekvämt ställe på den höga klippan. Några unga kvinnor satt i närheten av mig, tätt bredvid varandra, livligt pratande. I romanen Till andra sidan havet, på franska Partir, 2006, skildrar Tahar Ben Jelloun marockanska ungdomar som sitter på Café Hafa och blickar längtansfullt mot Spanien som skymtar på andra sidan Sundet, bland dem den unga juristen Azil. Han inleder ett förhållande med en spansk gay man. Men jag tror inte att ungdomarna som jag såg på kaféet och på utsiktsplatsen längtade till Spanien. De satt där och njöt av de fina vyerna, det blåa havet: det här var deras hem, inte Spanien och Europa, så nära men ändå så långt borta, bakom Sundet. Och Tanger är nuförtiden en ganska fin och mångsidig stad för marockanska ungdomar, tror jag, trots den höga arbetslösheten. Kanske bara bra att stadens ”internationella zon” avskaffades på 1950-talet, då de flesta utländska spioner och skurkar, smugglare, sexturister, skattesmitare och andra lurendrejare kastades ut...

Från utsiktsplatsen tog jag mig igen genom en port in i medinans labyrint. Jag köpte en läderväska och några turistprylar, små turkosfärgade skålar, så mycket mera rymdes det inte i min resväska. Inga judiska silversmeder finns numera vid Rue es Siaghine i det forna mellah-kvarteret. Berberkvinnor sitter på torggatorna och säljer grönsaker och stora gröna örtknippen. Deras stråhattar med granna ylletofsar för tankarna till sydamerikanska kvinnor... Fin raimusik flödade ur en musikaffär, jag gick resolut in och frågade vad sångaren hette. Sångaren var Kader, jag köpte cd-skivan. Hemma i Helsingfors vill jag köpa traditionellare marockansk musik hos Digelius vid Femkanten, sådan som Paul Bowles forskade i och bandade under sina resor till berberbyarna och i Saharaöknen.

Efter en lång uppförsbacke strax utanför medinan kom jag fram till Grand Succo-skvären med Sidi Bouabid-moskén i fonden, omgiven av palmer. Den stora runda fontänen var ur bruk och endast män satt på parkbänkarna. Jag satte mig på en liten mur för att vila mina fötter och för att skriva några vykort... Vem skickar vykort numera? Jo, äldre personer som jag... Till Grand Socco ville också den skröplige gamlingen i Ben Jellouns roman ta sig: ”Han skulle vilja gå ut, vandra genom staden, stanna till på soccon och köpa bröd, öppna sin butik och skära till djellabor i det stora rummet som är vitt av tyger.”

Från Grand Socco sökte jag upp Grand Café de Paris på Boulevard Pasteur, i korsningen av Place de France. För ett antal år sedan fantiserade jag om kaféet i ett Hbl-kåseri, Té i Sahara, som handlade om författaren Paul Bowles. Men det tidigare så legendariska kaféet, med klienter som Jean Genet, Tennessee Williams, Allen Ginsberg och William Burroughs, var i dag föga lockande, lite sunkigt och mörkt. På uteserveringen satt enbart män... Dessutom omringades jag plötsligt av cirka tolvåriga pojkar, som tiggde pengar av mig. De såg ut som pojkar som sniffar lim, jag fylldes av motstridiga känslor, jag ville göra någonting för att hjälpa dem, men vad? En av pojkarna blev verkligt närgången, han började dra i min väska samtidigt som han ropade någonting med befallande röst. 

Jag såg en vakt framför ett ämbetshus och påpekade åt honom, både skrämd och lite skamsen, att jag stördes av pojkarna. Vakten röt till åt pojkarna, men efter att jag fortsatt att gå cirka femtio meter flockades de igen omkring mig. När jag återvände till vakten frågade han var jag bodde, och tillade på sin tydliga, formella franska:

-  Madame, kanske ni borde ta en taxi och återvända till ert hotell!

  
Vilket Madame gjorde. Tangers violetta skymning föll, förvandlades till ett sydligt sammetslent mörker. Jag åt mitt kvällsmål på en enkel pizzeria med en god liten förrätt och isté. Och följande morgon: frukost med oliver, dadlar och olika slags pannkakor med honung på den opersonliga hotellrestaurangen. Dags att säga au revoir till Tanger.

I hamnterminalen, som genomgår en grundlig renovering, stod jag i kö tillsammans med koreanerna från Café Hafa, men jag köade till fel färja och fick vänta i två timmar på den följande. Det blåste friskt ute på Sundet och några spanska barn blev sjösjuka. Genom färjfönstrets vattenstänk fick jag syn på en liten fiskebåt som tappert plöjde bland de höga vågorna. Inga flyktingbåtar färdas i den här livligt trafikerade och välbevakade delen av Sundet, men ett stycke österut har ett ökat antal afrikanska flyktingar i år råkat i sjönöd.

Tangers kullar och minareter försvann ur sikte, och efter bara en dryg halvtimme dök Punta de Tarifas fyr upp på den Iberiska halvöns sydligaste spets. Namnet Tarifa härstammar från berberkommandören Tarif ibn Malik, som 710 inledde den islamiska erövringen av Spanien...  

En berättelse om en man som var gäckad av vinden, glömd av tiden och trotsad av döden.

Vinden från Öster, i en stad där Atlanten och Medelhavet möts, en stad av kullar på kullar, av legender, en gåta ingen kan fånga.

Tahar Ben Jelloun

Stilla dagar i Tanger, Alfabeta, 1990, översättning av Mats Löfgren 

Tangers långa sandstrand

Ville Nouvelle

Hotellfrukost...

Kvinnor med olika look  på Café Hafa...

Hon viftade länge med scarfen... En performance? 

Ett flygplan landar i Spanien... 

Ungdomsavdelningen på Café Hafa

Utsiktsplatsen i närheten av kaféet

Blått, som i Chefchaouen?

En vanlig "kontorsdörr" i medinan...

Port i Kasbah-fortet, som genomgår renovering

Den här äldre mannen gick raskt, på spänstiga ben...

Inte bara blått, även andra vackra färger förekommer... 

Kasbah-fortet, en bastion mot Europa...

I hotellobbyn

Utsikt från hotellet, fula "highrises" växer upp nedanom
stadens sju kullar... 

Förrätt med varmt bröd på pizzerian

Vid Avenue Mohammed VI

Au revoir, Tanger!