Väggbassäng i Tanger

I Tangers medina

If you see her, say hello, she might be in Tangier...
Bob Dylan, Blood on the Tracks, 1975

Det var inte helt lätt att hitta fram till American Legation i Tanger. Hela namnet lyder Tangier American Legation Institute for Moroccan Studies, eller TALIM; ordet talim betyder utbildning på arabiska. Jag vandrade i en uppförsbacke på Rue du Portugal strax nedanom medinans mur med utsikt mot hamnen och spanade efter en trappa som ledde upp till Rue d’Amerique.

Den smala gränden utanför ingången till museet låg i skuggan av låga valv, väggarna pryddes av grant målade träpaneler med blommor och uppe på husets terrass lyste grannröda pelargoner i blomlådor.

Man kan läsa om TALIMs historia och olika skeden på webben. Själva museet är ganska traditionellt, ett 1700-tals palats med stora vackra rum, mattor och speglar, ett tungt matsalsmöblemang, kristallkronor, dekorativa dörrar, den soliga terrassen med de lysande röda blommorna... En miniatyr av slaget vid Songhai i västra Sahel 1590, James McBeys porträtt av den femtonåriga Zohra, ”Marockos Mona Lisa” från 1952.

I andra delar av byggnaden finns ett bibliotek och utrymmen för seminarier, workshops och andra evenemang, avsedda för allmänheten och lokalbor, speciellt kvinnor och skolungdomar i medinan, med fokus på utbildning, hälsovård och kultur. I ett samarbete med Tangier Al Madina Foundation ordnas språkkurser, kurser i broderi och sömnad för arbetslösa kvinnor, arabisk literacy-undervisning och familjerådgivning, vilket för tankarna till ett slags medborgarinstitut.

Jag blev kanske en aning besviken på avdelningen som är tillägnad Paul Bowles, amerikansk författare och kompositör (1910-1999), bosatt i Tanger i över femtio år. Han besökte staden för första gången redan 1931, när han var endast 21, tillsammans med kompositören Aaron Copland. Det var Gertrude Stein i Paris som uppmanade Bowles att resa till Marocko. För Copland framstod Tanger som ett verkligt ”dårhus”, men Bowles blev urförtjust och fascinerades speciellt av den marockanska musiken. Han köpte genast en mängd ”stenkakor” och sände även några till Béla Bartók. Bowles bosatte sig i Tanger för gott1947.

Författarmuseum

Författarens skrivbord med pennor och böcker, gamla kappsäckar staplade på varandra, precis som i Anna Achmatovas hemmuseum i S:t Petersburg. Vad annat kan man vänta sig av ett författarmuseum? Och visst är det intressant att se pennorna (Strindbergs bläckhorn och pennskaft), den gamla skrivmaskinen, kanske ett par glasögon, ett armbandsur som stannat, det känns viktigt, men samtidigt blir man nostalgisk och kanske lite ledsen, för man anar en frånvaro, den levande författarens frånvaro. Och i stället för att stå i det museala rummet längtar man efter att få återvända till böckerna, läsa en dikt som man aldrig läst förut, kanske en biografi, en korrespondens...

Jag har sett fotografier av Paul Bowles i hans avskalade hem i Tanger: en soffa prydd med kuddar, en låg bädd, en berbermatta på väggen, ett prydligt arbetsbord (dock översållat med papper i dokumentären Paul Bowles, An American in Tangier, som man kan se på YouTube) ... Spolmagnetofonerna som han använde när han bandade traditionell marockansk musik (berber, arabisk, judisk, andalusisk) för Library of Congress, ett omfattande projekt som finansierades av Rockefeller Foundation. Att ha hans hem i Tangers kasbah som författarmuseum skulle naturligtvis kännas mera autentiskt och intimare än en utställningshörna med fotografier och vitriner, inhyst på ett större museum.

På sommaren 2016 letade jag förgäves efter Joseph Brodskys hemmuseum i S:t Petersburg vid Liteynijgatan, A Room and a Half, i furst Muzuris hus i morisk stil från 1870-talet, innan jag insåg att man måste boka tid för att besöka det. I samband med Achmatovas museum i Fontänhuset, även det vid Liteynijgatan (med ingång från en lummig innergård), finns ett särskilt Brodsky-rum med skrivbord, fåtölj, bokhyllor, fotografier och annan parafernalia från hans hem i New York.

J.L.Runebergs hem i Borgå? Spegeln i fönstret, som förmedlade gatans liv åt den förlamade skalden... I Strindbergsmuseet i Stockholm hör man plötsligt pianospel, telefonen ringer och någon bankar på ytterdörren, fotsteg närmar sig, vilket låter spooky och gör frånvaron ännu påtagligare...

En starkt närvarande frånvaro? Det upplevde jag också som stipendiat i Anni Blomqvists hus, numera hemmuseum, i Simskäla på Åland. Jag satt vid köksbordet och skrev på min laptop, att sitta vid Annis arbetsbord i den nyare delen av huset, skrivarstugan, var helt uteslutet... Nästa vecka åker jag dit igen, så vi ses där, vid Annis köksbord i Strömmen!

Författare i Tanger

Paul Bowles-rummets fotografi av en ung och pojkaktig Jane Bowles var fint, likaså fotografierna av författarkollegerna i Tanger: Truman Capote, William Burroughs, Allen Ginsberg, Gregory Corso... Inget foto av Jack Kerouac, som vistades i Tanger 1957. Han hjälpte William Burroughs att renskriva romanen The Naked Lunch – eller var det Ginsberg som gjorde det? På en blogg skriver någon om beatpoeten William Ginsberg, typiskt för hastigt ihoprafsade bloggtexter, eller så är det ett exempel på alternative facts... Tennessee Williams, Gore Vidal, James Baldwin (som bodde i Istanbul i olika repriser), Kurt Vonnegut, Ian Fleming, Christopher Isherwood, listan på manliga författare i Tanger är lång. På YouTube-klippet Stones in Morocco kan man se Mick Jagger engagerad i ett kort samtal med Paul Bowles.

Sally Bowles, Christopher Isherwoods romangestalt i Goodbye to Berlin (1939), som Liza Minelli gjorde världsberömd i filmen Cabaret, fick sitt namn efter Paul Bowles. Men besökte inga kvinnliga författare honom i staden bakom Sundet? Anais Nin (som vistades i Fez på 1930-talet)? Diane di Prima eller Anne Waldman? Alice Walker, Susan Sontag, Kathy Acker, Erica Jong, Angela Carter... Suzanne Brögger?

Patti Smith träffade Paul Bowles i Tanger 1997. I ett YouTube-klipp, Three Stones for Jean Genet från 2013, hedrar hon Jean Genets minne vid hans vitkalkade gravsten på den spanska kyrkogården i Larache väster om Tanger. Hon har med sig tre små stenar som hon tagit med sig från det illaberyktade S:t Laurent-fängelset i Franska Guyana, som hon besökte trettio år tidigare. Som ung hade Patti Smith läst om Genets höga önskan om att en dag få besöka S:t Laurent-du-Maroni, till och med blir begraven i dess jordmån. Medan en fyraårig marockansk pojke plockar blommor på kyrkogården gräver Patti Smith ner stenarna från S:t Laurent, stenarna åt Jean Genet. Hon tänker att Genet skulle ha uppskattat både stenarna – och pojkens blommor...

Det finns otaliga anekdoter och myter om de amerikanska beatpoeterna i Tanger. Liksom andra expats i olika städer, Berlin eller Paris, umgicks de mest med varandra, på hotellrum och barer. Man undrar hur mycket de egentligen såg och upplevde i Marocko. Ändå får beatpoeterna en framträdande roll i mytbildningen kring Tanger. Dagens västerlänningar, bland dem jag själv, vallfärdar till Tanger för att gå i andra västerlänningars fotspår. Det känns inte riktigt comme il faut... Vi söker upp Paul Bowles-rummet på American Legation, vi vill se fotografiet av William Burroughs på hotell El Muniria, rummet på hotell Villa de France där Matisse1913 målade det fauvistiska blå verket Fönster i Tanger. Ett hus som jag definitivt bojkottade var Sidi Hosni-palatset som Barbara Hutton, en gång världens rikaste kvinna, invaderade i slutet av 1940-talet. Hennes extremt påkostade fester bidrog till myten om Tanger som en tummelplats för rika västerlänningar.

Chic Marrakesh, filmen Casablanca

Mot slutet av1960-talet vägledde folkrockgruppen Crosby Stills & Nash oss till Marrakesh i sången Marrakesh Express, i och för sig en hyllning till den forna karavanstaden med ormtjusare, djurhudar, randiga djellabadräkter, kacklande gäss och grymtande grisar (grisar - i ett muslimskt land?)... Graham Nash, som skrev sången, har berättat att han på väg från Casablanca till Marrakesh förflyttade sig från första klassens tågkupé till en lägre klass för att komma i kontakt med vanliga marockaner, kanske lite som Kit ombord på tåget i Bowles roman The Sheltering Sky. Kits erfarenhet fyllde henne visserligen med fasa, inte med ro. Sångens resenär flyr ett grått och trist England för att upptäcka Marockos klara himmel, kanske också för att reparera ett havererat parförhållande, vilket är precis vad Kit och Port gör i Bowles roman.

I Marrakesh kan man sitta på Churchill-baren på lyxhotellet Mamouni, eller beundra Majorelle-trädgården, en oas skapad på 1920-talet av den franska konstnären Jacques Majorelle. Han målade sitt hus, trädgårdsmurarna och springbrunnen i en intensiv ultramarin, koboltblå färg, en nyans som han fick patent på: majorelleblå... Tjugo år efter Majorelles död togs trädgården över av modeskaparen Yves Saint Laurent (som växte upp i Algeriet) och hans partner Pierre Bergé. De bosatte sig i en närbelägen villa, som de inredde i en minst sagt överdådig orientalisk art déco-stil. De samlade flitigt på islamiska antikviteter, som sedan placerades på ett berbermuseum i trädgården. Det är också här som ett museum tillägnat YSL öppnas på hösten 2017.

En mängd andra kändisar, bland dem Bernard-Henri Lévy (även han född i Algeriet), äger palats i Marrakech, traditionella riader, som renoverats och inretts med tanke på dagens alla komfortkrav. Men när jag tittar på bilder av dessa lyxhem undrar jag om det inte vilar någonting lite ledsamt och förutsägbart över dem, isolerade från resten av samhället, avskurna från sina ursprungliga funktioner, traditioner och sociala sammanhang, inredda och nästan ihjälsanerade av någon trendig västerländsk arkitekt.

Bill Willis, född i Tennessee, blev den mest anlitade inredningsarkitekten. Han fick ett slags monopol på renoveringarna och väckte intresse för chic marockansk design. Han återupplivade traditionella marockanska hantverk, till exempel tillverkningen av kaklen zellij och tadelakt. Men har man anlag för depression kan riadens slutna innergård med sitt sparsamt silande ljus, ljuddämpade salonger som påminner om små tempel med gallerförsedda fönster och marmorgolv, mosaikytor med regelbundna, geometriska mönster, välvda dörröppningar i ”nyckelhål”-design, speglar och massiva öppna spisar, förstärka känslan av tomhet och ensamhet. Bonjour Tristesse... På Dar-hotellen i Tanger och Fez gick jag från rum till rum, alla med kuddprydda divaner och vackra mattor - utan att kunna bestämma mig var jag ville sitta... Det fanns för många sittgrupper, en enslig tältpaviljong uppe på takterrassen.

Jag tänker på de orenoverade, trånga bostäderna i Sefrous medina, kvinnorna som tvättade familjens kläder i de nedslitna, rostiga väggbassängerna vars kakel en gång i tiden lyste i klara färger, kanske i en blå nyans som påminde om majorelle... Barnskarorna i gränderna, den aldrig sinande strömmen av människor på souk-marknaden, liv och rörelse. Jag tänker på gamlingen i hans fuktangripna hus i Tahar Ben Jellouns roman Stilla dagar i Tanger. Och då framstår de renoverade riaderna och de chica boutiquehotellen som absurda i sitt överflöd, i sina nya funktioner som semesterparadis, tillflyktsorter för ”främlingar” från övriga delar av världen, de flesta från Europa och USA. Å andra sidan kan man fråga sig om medinans traditionella, stora riader blivit opraktiska och oändamålsenliga för moderna marockanska familjer, som inte har lika starka släktband som förut och som kanske därför föredrar att bo i höghus i Rabat eller Casablanca.

När jag googlar på Casablanca erbjuds jag i första hand webbsidor om filmen från 1942, namnen Humphrey Bogart och Ingrid Bergman dyker upp i stället för Hassan II-moskén, Beth-El-synagogan och Quartier Habous... I kapitlet om Casablanca i reseboken European Tribe (1987), sitter en ung och kritisk Caryl Phillips i Hyatt Regencys bar, där man lätt glömmer bort att man befinner sig i Marocko. Hotellbarens väggar pryds av affischer från den berömda filmen, som för Phillips representerar en ytlig och vinklad Hollywoodversion av tidsandan under andra världskriget, iscensatt i ett kolonialt Marocko.

Filmens Rick´s Café Americain med alla sina suspekta typer av olika nationaliteter kunde annars ha varit ett café i den tidens Tanger med spioner, politiska dissidenter, småskurkar, äventyrare och andra lurendrejare, kanske med Paul Bowles sittande i ett hörn som ett fundersamt, allseende vittne...

Phillips, född i S:t Kitts, vandrar omkring i Casablancas medina, i de skinande nya förorterna och i bedrövliga shanty towns, som påminner honom om kåkstäderna i Karibien. Liksom Mark Twain i 1860-talets Tanger och Anaïs Nin i 1930-talets Fez, registrerar han allt som han ser och upplever: tiggarna, flugorna, lukterna och trafikbullret, dammet och hettan, de hemlösa hundarna och katterna, knarklangarna, de vilsegångna unga europeiska turisterna, guiden Mohammed i sin illasittande västerländska kostym. Han noterar att landet under Hassan II präglas av interna oroligheter, en utbredd fattigdom med barnarbetskraft och analfabetism, en enorm statsskuld. Kvällens genomträngande böneutrop får honom att tänka på en ensam varg som ylar mot den mörka natthimlen. Man önskar att den unga Phillips hade sett och upplevt ens någonting positivt och hoppingivande under sin korta vistelse i landet, en konsert, en konstutställning, kanske blivit bjuden hem till en marockansk familj på fredagscouscous...

I dag har de värsta kåkstäderna rivits, åtminstone i Sefrou, och livet i dagens Marocko ser ganska annorlunda ut än för trettio sedan. Sedan januari i år är Marocko åter medlem i OAU (efter en paus på över trettio år på grund av konflikten i Västra Sahara). I dag ser man allt flere kvinnliga tjänstemän i Marocko och landets nuvarande parlament består till 21 procent av kvinnliga riksdagsledamöter, vilket är en stigande trend.

Orientalism och exotism

Paul och Jane Bowles levde i ett öppet äktenskap, sexuellt drogs de båda till sitt eget kön. Paul hade sina unga marockanska protegés, bland dem Mohamed Mrabet, som var skriv- och läsokunnig och vars muntliga berättelser Bowles transkriberade, översatte och fick publicerade. Detsamma gällde författaren Mohamed Choukri, som senare skrev om sina möten med Genet, Bowles och Tennessee Williams. Bowles främjade också den begåvade Ahmed Yacoubis karriär som bildkonstnär. Yacoubi hade ett kortvarigt förhållande med den brittiska konstnären Francis Bacon i Tanger, vilket får mig att leka med tanken att en författare som Edmund White eller Alan Hollinghurst skulle intressera sig för denna osymmetriska relation och gestalta den i en roman. Myten om de vackra nordafrikanska pojkarna och unga männen män består. I L’Immoraliste från 1902 skrev André Gide om en desillusionerad fransman, besatt av unga pojkar i Algeriet. André Gide och Oscar Wilde i Algiers 1895, ett annat fantasieggande uppslag till en roman – anybody?

I dag minns den ålderstigna Mohamed Mrabet med bitterhet de amerikanska författarna i Tanger, i ett känslosamt uttalande säger han sig till och med vara glad över att de alla nu är döda... Tennessee Williams var ett undantag, honom tyckte Mrabet uppriktigt om, och han minns deras gemensamma fisketurer i Tangerbukten.

Nordafrikas exotism och orientalism har länge attraherat västerländska författare, konstnärer och kändisar, gay eller straighta, från Delacroix och Matisse till Pierre Loti och Edith Wharton. Mark Twain ville uppleva någonting riktigt främmande, och det fick han i Tanger. I The Innocents Abroad (1869) finns detaljerade skildringar av allt han såg omkring sig: människorna, hantverken, kläderna, salutorgen, arkitekturen. Han intresserar sig för landets historia, han kallar Marockos kejsare för ”den själlösa despoten” och är speciellt intresserad av pengaväxlingen, sättet på vilket undersåtarna undvek att betala skatt, allt skrivet med en marktwainsk glimt i ögat:

There are stalwart Bedouins of the desert here, and stately Moors proud of a history that goes back to the night of time; and Jews whose fathers fled hither centuries upon centuries ago; and swarthy Riffians from the mountains — born cut-throats — and original, genuine Negroes as black as Moses; and howling dervishes and a hundred breeds of Arabs — all sorts and descriptions of people that are foreign and curious to look upon.

Edith Wharton gav 1920 ut reseskildringen In Morocco, ett slags beställningsarbete vars avsikt var att gynna turismen i det franska protektoratet. Hon vistades enbart hos sultaner, vilket gav henne en inskränkt bild av landet. Rachid Agliz, forskare vid Ibnou Zohr-universitet i Agadir, har skrivit en studie om boken, The Exotic as Repulsive: Edith Wharton in Morocco, som man kan läsa på webbsidan Arab World English Journal, October, 2014. Och i dag kan man kanske läsa den finlandssvenska sociologen och moralfilosofen Edvard Westermarcks fältstudier i marockanska riter, seder och bruk, samt reseskildringen över hans sex år i Marocko, genom en postkolonial och ”queer” blick...

Jane och Paul, Kit och Port

Jane Bowles var en ängslig resenär, antagligen trivdes hon aldrig i Tanger. Hennes liv slutade tragiskt, präglat av alkoholmissbruk, depression och sjukdom. Hennes enda roman, Two Serious Ladies, samlade verk och biografi finns utställda i Paul Bowles-rummets vitrin. Fotografiet av Jane, välfriserad och späd i vit sommarklänning i tidig 1960-talsstil, tillsammans med den robusta Charifa i niqab, den marockanska kvinnan som Jane var besatt av, och som Paul och alla hennes vänner avskydde, fanns inte med bland de utställda bilderna på TALIM. För utställningen handlade ju mest om Paul.

Jag satt länge på en stol i rummet med den burgundiröda tapeten, tänkte på Kit och Port i Paul Bowles roman, numera ett slags kultroman, som fortfarande fascinerar och väcker frågor. Var Port och Kit alter egon till Paul och Jane? Det återstår för mig att se filmen från 1990, regisserad av Bernardo Bertolucci, med Debra Winger och John Malkovich i huvudrollerna. Filmens casting känns emellertid helt fel, förutom valet av Malkovich som Port.

På YouTube kan man se en dubbad tysk version av filmen där hela bunten låter som tyska soldater. Saharas sanddyner är sagolika och mystiska, men de anonyma nordafrikanska statisterna rör sig som endimensionella pappfigurer i sin hemmiljö. Paul Bowles gör en cameoroll som sig själv och som ett slags vittne på caféet som förekommer i början och i slutet av filmen. Han läser upp några lyriska och mångbottnade avsnitt ur sin roman, men detta har strukits i den fasliga tyska versionen av filmen.

Hemma i Helsingfors läser jag på nytt The Sheltering Sky från 1949, bara för att konstatera att den skrevs i ett annat, fortfarande kolonialt tidevarv, decennier före den postkoloniala diskursen, femton år före Frantz Fanons Les damnés de la terre, trettio år före Edward Saids Orientalism, femtio år före Caryl Phillips böcker om rasism, identitet och utanförskap.

I dag läser jag Abdellah Taïa, Marockos första öppet gay författare, numera bosatt i Paris, men blir beklämd av det upprepade temat som gäller sexuella övergrepp och prostitution. Laila Lalami skriver sina böcker på engelska, vilket får mig att sakna en viss språklig dimension och underfundighet i skildringarna och dialogen, som jag antar skulle finnas där, även i en svensk översättning från arabiskan.

Men mera om The Sheltering Sky i ett kommande inlägg.

For further reading, här några tips på läsvärda artiklar om Jane och Paul Bowles, om Mohamed Mrabet, samt Geoff Dyers rapport från en resa till Algiers i Camus fotspår på Open City nättidningen (som tyvärr inte mera utkommer):