Violetta skymningar: Vid Annis köksbord

Nej, jag ska inte blogga så mycket här i Simskäla, inte botanisera bland böckerna i Anni Blomqvists hyllor, inte chatta med mina barn på WhatsApp och surfa på nätet, inte lyssna på allt sommarprat i både finlandssvensk, åländsk och rikssvensk radio, inte titta på filmen Mr Morgan’s Last Love med Michael Cane eller Oblivion med Tom Cruise... Jag har kommit hit för att skriva, arbeta på ett manus, ursprungligen tilltänkt som en ungdomsroman, men som nu ser ut att bli en vuxenroman med en ung kvinna som huvudperson... Och nej, jag ska inte koka kaffe hela tiden...

Jag sitter vid Annis avlånga köksbord och skriver på min gamla laptop. Vaxduken har små blåa blommor på vit botten, köksskåpen är gula och vita med röda kanter och handtag, jag ställer en vas med ängsblommor på den gamla vackra vedspisen. Men Marocko med sina koniska lerkärl och mosaikornament finns fortfarande i mina tankar... Att vistas på ett residens har sina egna mönster och inneboende lagar, och egentligen är det inte så stor skillnad var man befinner sig: på Konestiftelsens Saarigård i Mietois en smällkall vintermånad, vid ett massivt tyskt skrivbord i Berlin, i ett grönt rum i det fyra hundra år gamla Dar Attamani i Sefrous medina, på grevens ö i en strandstuga på Källskär i Kökar, eller i Anni Blomqvists kök i Simskäla.

Men jag har också kommit hit för att njuta av sommaren och skärgårdsmiljön. När jag var här för två år sedan som stipendiat var jag på slutrakan med en roman, som kom ut på hösten samma år. Det var midsommartid och syrenen blommade. På kvällen satt koltrasten på el-ledningen och sjöng, gräslöken bredde ut sina blekt lilafärgade mattor på strandklipporna.

Nu lyser rödklövern vid vägkanten och jag plockar de sista smultronen. Det är högsommar, endast få fåglar hörs, svalorna svirrar, en pigg sädesärla piper bland strandstenarna. En enda bofink slår en drill, kanske enkom för mig, innan han tystnar. En mås dyker efter en fisk med ett ljudligt plask, inga svanar syns till ute på fjärden. På kvällen visslar en ensam fågel i snåren, tonen är enformig, lite kuslig, ödesmättad - södergransk?

När jag vaknar öppnar jag genast balkongdörren, sitter en stund i morgonsolen och beundrar havet som syns på avstånd bakom träden och strandvägen. Utsikten får nya skiftningar varje dag, från grått och rosigt till djupblått... Inga violetta skymningar... Det känns nästan högtidligt att gå nerför de smala trapporna, att ha hela huset till sitt förfogande. Jag dricker morgonkaffe vid köksbordet, ibland vid trädgårdsbordet under äppelträden.

På eftermiddagen eller kvällen går jag till bryggan vid Annis båthus för att läsa. Solen försvinner bakom skogsranden, senare på kvällen njuter jag av de sista solstrålarna på bergsknallen på andra sidan bron. Ringar bildas i det spegelblanka vattnet när fiskar simmar upp till vattenytan, man hör det spröda ljudet av en snabbt slående fiskstjärt.

Enstaka motorbåtar eller kajaker glider förbi i sundet, försvinner under bron. En pappa med sina fyra barn, ett äldre par som forslar brädor på däcket, två kvinnor i en gummibåt. Jag vinkar och alla vinkar tillbaka. Sundet påminner om en å och jag tänker på Leonard Cohens enformigt flytande sång Suzanne, som nyligen diskuterades i P1. Den halvgalna Suzanne som håller till vid floden, där man kan se båtar åka förbi...

Jag läser valda avsnitt i Göran Schildts resebok Med Daphne i sexton länder, som jag har hittat i Annis bokhylla. Naturnära och äventyrligt slow travel under åren strax före massturismens framfart. Jag är nyfiken på hans seglats till Libanon 1954 och bussfärd till Homs och Damaskus, vidare till Palmyra genom öknen tillsammans med beduiner, orter som är så sorgligt aktuella i dag på grund av inbördeskriget i Syrien. Att läsa Schildt är som att läsa ett kulturhistoriskt uppslagsverk, jag får veta allt om beltemplets arkitektur och det persisk-arabiska arvet. Vissa tidstypiska generaliseringar stör mig, kommentarer om stillastående civilisationer, araberna som odugliga sjömän, nubierna som ett barnfolk, men här finns också empati och respekt för andra kulturer, kritik mot vårt västerländska överflöd.

Jag cyklar till västra Simskälas hamn med fina gamla båthus och fiskebodar. Öns flickor håller här ett muffinskafé varje söndag och tisdag i juli. Sälskinn på väggarna, en brygga vars virke lyser silvrigt i solen. En annan dag trampar jag till sorteringsstationen med avfallpåsen och tappar dricksvatten vid färjfästet. Vattenkanistern skvalpar i ryggsäcken, jag orkar inte trampa i uppförsbackarna. Hälsosamt att inte alltid ha tillgång till alla våra moderna bekvämligheter...

Turister tittar in, energiska cyklister, yngre och äldre par som är på rundtur på Åland, familjer. Just ingen reser ensam, vilket jag själv nästan alltid har gjort... Jag visar dem Anni Blomqvists skrivarstuga, den nyare delen av huset, och berättar så gott jag kan om Annis liv, om hennes böcker. Stormskärs Maja känner nästan alla till. De tittar på brudklänningen, folkdräkten, fotografiet av president Koivisto som besökte Anni på sommaren 1983, de otaliga presenterna som hon fick av sina gäster och som hon ville ha framme - för vad har man för glädje av presenter som hålls undangömda i ett skåp?

Det känns svårt att berätta om tragedierna som drabbade Anni Blomqvists familj, att peka på de inramade fotografierna på väggen. Låt dem vila i frid. Havet tog både mannen och den äldre sonen 1961, den yngre sonen 1987. Havet finns inte mer blev hennes sista bok. En grupp finska unga kvinnor från Uleåborg lyssnar och nickar, en dam från Uppsala berättar att hon läst Annis alla böcker.

Ibland kommer större grupper, som på förhand bokat ett besök, hela busslaster med en guide, Ann-Gerd Steinby eller Bosse Ahlnäs. Det blir trängsel i Annis skrivarstuga och kök, i båthuset med det smaragdgröna vattnet där löjor simmar omkring. Ann-Gerd Steinby har skrivit biografin Stormskärets Anni, i vilken hon reflekterar mycket över myten kring Anni.

Jag läser i Bosse Ahlnäs presentation att Anni Blomqvist testamenterade sin kvarlåtenskap till Ålands kulturstiftelse, som enligt hennes önskan upprätthåller huset som författarhem och museum. Efter Annis död 1990 bodde Ann-Gerd Steinby i huset i närmare tjugo år, där hon tog emot besökare, på samma sätt som Anni gjorde så länge som hon orkade. När turisterna åkt sin väg sätter vi oss vid Annis köksbord för att dricka kaffe och äta världens godaste jordgubbswienerbröd som Ann-Gerd haft med sig från Mariehamn.

Dagarna går, soliga eller grå. Mig passar det bra med mulna dagar vid köksbordet, i det fridfulla rummet uppe i övre våningen som jag tycker så mycket om. Men jag går ändå varje dag ner till båthuset och tar mig en promenad längs den slingrande, regnvåta och röda, åländska vägen. Vägen upphör men jag fortsätter, så heter en diktsamling av Peter Sandelin, från1984.

Att leva i skärgården är att leva i naturens hjärta, och att sitta i en vettaskåra om våren kan vara ett själens förnyelsebad för den som är öppen för alla intryck av vårens nyvaknande liv efter vinterns vila.

Anni Blomqvist, Havet finns inte mer (1989)