Sommaren var ovanligt regnig och den 12 augusti drabbades södra
Finland av en kraftig storm, som döptes till Kiira. Jag befann mig utanför Café
Piritta vid Tokoistranden med två väninnor, Nina och Majvor, där vi på
eftermiddagen njöt av en Back to Sixties-konsert. Dagen var varm och solig. Calm before the storm... Vi var nog medvetna
om stormvarningen, trots det överraskades vi av stormen, som sjutiden anlände
otroligt snabbt med åskbyar och störtregn. På en sekund mörknade himlen och
ovädret brakade loss, regnet föll. Det uppstod en liten panik bland konsertpubliken,
nästan alla rusade in i caféet. Området kring Kajsaniemi lär ha varit området med
den kraftigaste vindstyrkan, över 30m/s, vilket är närapå orkanstyrka.
Min yngre son var på väg till Flow-festivalen med sin flickvän när
stormen överraskade dem. De höll på att parkera sina cyklar vid Sörnäskajen.
Vinden for iväg med Davids ryggsäck, den föll i vattnet bredvid en båt, men han
lyckades fiska upp den. Thien höll i hans ben så att han inte föll i! Det lät
som en ganska farlig situation. När stormen var som kraftigast sökte de skydd
under en bro. Jag chattade med mina barn på WhatsApp under stormen. Som mamma
kunde jag bara kvida: Är ni i trygghet? Sök skydd! Min dotter satt i en bil i
stadens centrum och såg trädgrenar flyga och gatskyltar falla omkull, min äldre
son befann sig tryggt hemma på Mannerheimvägen i Mejlans.
Vi satt på Piritta i en timme, stormen verkade att upphöra lika
snabbt som den börjat. Plötsligt tittade solen fram, det var spegellugnt på
Djurgårdsviken. Några knäckta träd i närheten av caféet var det enda tecknet på
oväder och storm. Men när vi lämnade Tokoistranden började det igen regna.
För ett par veckor sedan evakuerades tusentals människor i
Texas, före och efter orkanen Harvey. De kraftiga skyfallen fortsatte, människor
fördes i trygghet i motorbåtar som åkte omkring på de översvämmade vägarna,
somliga räddades från hustak. En man stod med vattnet upp till knäna på sin veranda
och vägrade att följa med: han ville stanna hemma och vakta sin egendom.
Ett par tusen människor har omkommit i översvämningarna som de
ihärdiga monsunregnen har åstadkommit i Sydostasien, miljoner människor har
förlorat sina hem och sin skörd, men den här naturkatastrofen har inte fått
lika mycket publicitet som orkanen Harvey. För USA är ju närmare oss, vi som
bor i den västra världen.
Jag har varit med om en orkan en enda gång i mitt liv: orkanen
Gloria i New York, i september 1985. Jag associerar fortfarande den stormen med
en olycklig kärlekshistoria. Jag hade träffat en gift man, men jag visste att
min relation till honom aldrig skulle leda till något happy end. Jag vakade
hela natten medan stormen ylade och tjöt utanför fönstret i det höga
bostadshuset på Manhattan, jag minns hur spjälgardinen rasslade kusligt i lufttrycket.
Jag gick ut tidigt på morgonen, vilket jag egentligen inte borde ha gjort, för
stormen pågick fortfarande. Long Island drabbades hårdast av Gloria i New York Metropolitan-området. Jag minns
hur förvånad jag blev när jag steg ut på gatan och regnet blötte mig på en enda
sekund. Aldrig tidigare hade jag upplevt ett sådant regn, det bestod av en genomskinlig
vägg av vatten, inga enskilda vattendroppar. Paraplyet gav bara ett minimalt
skydd och vek sig dubbelt i ett gathörn. Nu förstod jag att man faktiskt kan
dränkas i ett skyfall i samband med en orkan. I Brooklyn, där jag bodde, var
gatorna och trottoarerna fulla med trädgrenar och det var kusligt kallt, hela
världen kändes övergiven. Fast det var ju egentligen jag själv som kände mig
övergiven.
Jag besökte Jamaica första gången på sommaren 1988 och flög hem
(med Areroflot via Havanna och Moskva) en vecka före den kraftiga orkanen
Gilbert, som svepte över ön och förorsakade stor förödelse. 49 personer omkom. Den
sista veckan bodde jag ensam i ett litet trähus på en strand i Port Maria på
norra kusten. Vädret var kvalmigt och kvavt, havet låg vindstilla, calm before the storm... Jag visste inte
mycket om orkaner i Karibien, men med Gloria i minnet lyssnade jag
regelbundet på radionyheterna och skulle säkert ha tagit mig till Ocho Rios
eller Kingston ifall det blev stormvarning. Men var skulle jag ha hittat inkvartering,
hotellen var jättedyra och min reskassa nästan helt förbrukad...
Reggaeartisten Lovindeers sång Wild Gilbert, som man kan se på YouTube, blev enormt populär och
skapade säkert en känsla av gemenskap bland de drabbade jamaicanerna, både unga
och gamla. Förlusterna och förstörelsen kommenterades med humor och satir. Inte
roligt när stormen for iväg med satellitantennen och maten for illa i kylskåpet
utan ström. Men Gilbert hämtade också med sig en ny färg-tv... I romanen Hundarna i Kingston
försökte jag föreställa mig hur det är att uppleva en orkan ute på landsbygden
med flygande zinkplåt och trädstammar, jordskred och vattenmassor. Och stormens öga, vad är det? Detta besynnerliga tomrum av stillhet och
lugn, som flygplan obehindrat kan flyga in i...
Medan orkanen Harvey fortfarande härjade i Texas bildades orkanen
Irma ute på Atlanten och svepte nyligen över Karibien med en vindstryka på över
80m/s. Vår Kiira bleknar i jämförelse med Irma... De små östkaribiska öarna S:t
Martin och S.t Barth, Barbuda och Antigua drabbades speciellt hårt. Delar av
Jungfruöarna, Kuba och Haiti drabbades också, men Jamaica skonades. Det är så
sorgligt, så orättvist, att naturkrafterna förstör så mycket i fattiga regioner,
där människor har arbetat så hårt för att bygga upp sina liv, sina hus och hem.
Turistorterna med sina fina hotell och badstränder har givetvis också drabbats.
Fritidsbåtar ligger huller om buller i hamnarna, omkullkastade och krossade av stormen. Två
olika världar: turisternas Karibien och Haiti, den västra hemisfärens
fattigaste land, där människor fortfarande bott i tillfälliga baracker efter
jordbävningen 2010.
Nu evakueras människor i Florida och Georgia, över sex miljoner,
mera än Finlands hela befolkning. Tv-nyheterna visar de långa bilköerna på
motorvägarna. Miami Beach ligger folktom, badvakterna flyr från sina små torn... Samtidigt drabbades Mexikos södra kust av en jordbävning av en
magnitud på 8,2. I Kingston kände jag en gång golvet darra och skaka på en
restaurang med tunna bambuväggar, dricksglasen på borden klirrade och gled ner
på golvet... Skräcken och den underliga känslan av misstro och förvåning varade
i en halv minut och förlamade mig, sedan var faran över.
Och nu bildas en ny orkan i Irmas släptåg: José... Och efter
José kommer Katia... I morgon når Irma Floridas kust...
Här en vetenskaplig förklaring, som låter nästan lyrisk:
Tropiska cykloner kan endast uppstå över haven
i tropiska områden, då det krävs en vattentemperatur på minst 27 grader
Celsius. Varm, fuktig luft sugs uppåt och börjar kretsa runt lågtryckets
centrum på grund av corioliskraften. Vindstyrkan ökar efter hand, i och med att
energi frigörs då vattenångan bildar droppar, vilka i sin tur bildar moln. Mer
varm och fuktig luft sugs in och bygger på den tropiska cyklonen. Vindbyarna
kan i extrema fall nå en styrka på över 100 meter per sekund. Mitt i cyklonen
bildas ett ”öga” med lugnare väder.
En dikt av den jamaicanska poeten Lorna Goodison, från Tamarind Season, 1980:
The breadfruit tree
used to reach a logical conclusion
of leaves and scale-backed fruit
till the sheet of zink
shied by the hurricane’s hysteria
beheaded it
and the tree’s head worshipped at
its feet
and my brother was born in the eye
of that storm.
 |
| Regnig dag på Sveaborg |
 |
| Med Nina och Majvor på Tokoistranden |
 |
| My Granny Look: klänning från Indiska, Global-väska från Galna Dagar, Skechers-skor med Memory Foam... ;-) |
 |
| Calm before the storm... |
 |
| Stormen närmar sig, utan att vi märker det... |
 |
| De första regndropparna faller... |
 |
| Stormen viner utanför Pirittas terrass |
 |
| Vi väntar inne i restaurangen, Nina är van vid stormar i Åbolands skärgård... |
 |
| Knäckt träd i närheten av festspelens Huvilateltta |
 |
| Djurgårdsviken, efter stormen |
 |
| Regnig dag hemma |
