Violetta skymningar: september 2018

söndag 30 september 2018

Septemberdagar

September har alltid känts som ett slags brytningsskede, en skärningspunkt: sommaren förvandlas till höst. Ibland sker det abrupt, lite brutalt, men vanligtvis är det en långsamt pågående process med varma, soliga dagar som fortfarande känns som sommar. En morgon finns det en ny kyla i luften, ett slags friskhet, klarhet. Flyttfåglarna har dragit söderut... Dags att ta fram en mössa, leta efter handskarna... I min barndom började skolan den första september, vilket inte alltid var så roligt...

Årstidernas långsamma växlingar, också på ett mera abstrakt plan: någonting tar slut för att ge plats åt någonting nytt. Tidens gång, men jag känner mig oftast ganska energisk i september... oftast... Barnbarnet Olivia fyllde tre, som små fjärilar i pastellfärgade klänningar fladdrade de runt, runt i hemmet, Olivia med sina dagiskompisar.

Höstdagjämningen inföll den 23 september. Dagen då natten är lika lång som dagen, det känns fascinerande, lite ledsamt. Nu går vi mot novembermörkret... Tidigare fäste jag mig inte så mycket vid den här aspekten på årstiderna, den här ”cykeln”, vintersolstånd eller sommarsolstånd. I min ungdom talades det inte så mycket om det, jag undrar om den allmänna trenden är att vi blivit mera ”vetenskapligt” inriktade, intresserade av meteorologi, sol- och månförmörkelser, supermånen, vårt solsystem... Att vi i Norden också kan fira newroz när det är vårdagjämning.

Filmfestivalen Kärlek & Anarki kom och gick, jag planerade att se många filmer, bland annat skejtdokumentären Minding the Gap tillsammans med sönerna (som båda haft skateboarding som hobby), men det blev inte av. Jag missade också filmen Central Airport THF, om flyktingar och cityrävar på Berlins numera stängda Tempelhof-flygfält, den filmen skulle jag verkligen ha velat se. I Thomas Brunells senaste diktsamling, Li Berlin, nämns Tempelhof Felde i olika sammanhang och pärmen pryds av ett foto av den numera ödelagda terminalen. Rekommenderar boken!

Däremot såg jag Malene Choi Jensens The Return, en film om unga danskar som adopterats från Korea och som reser till sitt ursprungliga hemland för att söka sina rötter, sin biologiska mor. De bor på en ganska underlig inkvartering i Soul och träffar amerikanska koreaner som reser i samma ärende, har långa, ganska lönlösa samtal med en kvinnlig koreansk handledare vars uppgift är att hjälpa med kontakterna. Filmen rör sig i gränslandet mellan dokumentär och spelfilm.

Miljöerna som presenteras i The Return är inte särskilt tilltalande, sjabbiga gränder och bakgårdar, järnstängsel, fula interiörer med mjukisdjur på sofforna och barstolarna, förorenade stränder, en allmänt sorglig atmosfär. Men intensiva samtal, känsliga ansikten, gemensamma stunder vid matbordet. Tvära klipp, dröjande scener. Mötet med en mor skildras med ömsesidig respekt och förundran, blygsel, kanske också skam och desperation, men känns också lite som "filmad teater"... Många möten blir aldrig av. Vem som helst får lust att ta sig en ordentlig fylla i en sådan situation. En fin och tankeväckande film.

Här finns trailern:

https://www.youtube.com/watch?v=A2CI242deEw

När jag skriver det här är det redan oktober, en ny höstmånad. Det har stormat kraftigt, sommarkaféerna har stängt. Taifuner och jordbävningar på olika håll i världen. Staden Palu på Sulawesi i Indonesien drabbades av en tsunami. Omöjligt att föreställa sig en tsunami – en stor våg kastade lite vatten på mig vid Ursins klippa... Jag skäms också för att jag blandade namnet Sulawesi med Surabaya och tänkte automatiskt på Brechts Surabaya Johnny som Lotte Lenya och Marlene Dietrich sjöng. Varför är det så lätt att först associera avlägsna platser med någonting västerländskt? Dizzy Gillespies A Night in Tunisia...

Just nu börjar den vackraste hösten i södra Finland, lönnarna lyser småningom gula och blodröda, men i somliga träd prasslar endast torra bruna löv efter den regnfattiga sommaren. Jag planerar en skogsvandring i Noux, få nu se om den blir av... Tänkte också höra mig för om författarhuset i Käsmu i Estland, skulle gärna sitta och skriva på ett nytt ställe i ett par veckor.

Septemberlyran var Edith Södergrans andra diktsamling, publicerad för ett sekel sedan, 1918, då "världen badade i blod", första världskriget och inbördeskriget i Finland gick mot sitt slut. Samlingen innehåller kanske inte så många av mina personliga favoritdikter, förutom Triumf att finnas till, Petersburg-hänvisningen i Fragment-delen och Till en ung kvinna, som i dag kan läsas genom #metoo-kampanjens glasögon... Starka känslor, hänförelse, dyrkan, gudar och demoner, ett slags hybris... Vanvettets virvel. Vid Nietzsches grav.

Jag vet inte vad lyran egentligen står för - dikten, kraften, inspirationen, själva livet? Solen? I Edith Södergrans dikt har lyrans strängar förvandlats till solstrålar, hon uppfinner det beskrivande ordet solskenssträngade. Byron skrev I wish to tune my quivering lyre/ To deeds of fame, and notes of fire. I den grekiska mytologin skapade Hermes lyran och gav den sedan åt sin halvbror Apollon som i sin tur gav den vidare åt sin son Orfeus. En dikt i Septemberlyran heter Orfeus. Hans lyra blir magisk när han rör vid den.

Södergrans dikt Min lyra inleds med följande rader:

Jag avskyr tanken...

Var är min älskade jättelyra?

Den solskenssträngade, sagolika, ur molnen hängande.

O du min jättelyra,

du hänger över världen som ett frågetecken.

Sommarens sista backpackers...

På Amos Rex tak...

Med min fina dotter, det var kö till museet...

Jag ser ut som en vårdare som smitit på
lunch - klänningen och de där skorna...

Helsingfors Design Week

Pianisten stämde pianot, hörde inte vad han
spelade... Snygg violett jacka...

Liberty or Death vid Trekanten -
ett ultimatum?

David bjuder på en cappuccino -
förklädet är mitt...

Runebergstårta i september...

Kvällarna mörknar, de sista dagarna på
sommarkafeet...

På 3-års kalas... Vem syns på tv-rutan?

De fladdrande fjärilarna...

Far och son på balkongen...

Med Michael på Fafa's, efter festen

Körsbär, inte ätbara...

Höstens färger på bakgården, någon hade
ordnat våra "bykpojkar" enligt färgen...

Såg The Return på Maxim, tycker de nya
fåtöljerna är onödigt pampiga...

På den internationella "stormarknaden". Den kungliga vaktens
pälsmössa är lite luggsliten och får mig att tänka
på Brexit...

Hellre oliver än engelsk fudge, por favor...

Sista dagen på Birgitta, Stormy Weather...

Första årets studerande, gulnäbbarna,
i regn och storm i Brunnsparken...

Gulnäbbarna har sina egna ritualer...

Tycker om att sitta på mattbryggan, men nu var
det inte möjligt... Next summer?

Säsongens sista seglats? En varm och solig dag
i mitten av september...

onsdag 19 september 2018

Drömmen om en stuga

För några veckor sedan läste jag en annons på Tori.fi om en stuga som var till salu på Stenudden i Hertonäs. På bilden syntes en vit liten stuga (”kesämaja”) på ett ställe i en skogsdunge som inte såg för snårig och igenvuxen ut. Stugan var på hela tolv kvadratmeter... Priset kändes ganska rimligt, många stugor kostar mycket mera, visserligen är de nyrenoverade och säljs med solpanel och annan modern utrustning (hur mycket solenergi alstras det i en skuggig skog?). Men inte visste jag hur jag skulle ha haft råd att köpa stugan...

Jag blev så ivrig och inspirerad av annonsen att jag samma dag tog metron till Hertonäs. Jag har varit på Stenudden några gånger förut och en gång, när jag var på väg till en miljökonstutställning, gick jag nästan vilse i den täta skogen, urskogen, nordost om stugområdet, jag fattar inte hur jag hade hamnat dit...

Nu, tio år senare, hade jag glömt hur lång väg det var att vandra till Stenudden från Hertonäs metrostation (kanske är det lite närmare från Brändö, förbi Brändö gård?). Jag hade också glömt hur skuggig och tät Stenuddens skog är, ja ”urskogen” börjar ju bakom stugbyn. Jag kom fram till ”bommen” och parkeringsplatsen, nu såg jag de första stugorna skymta bakom träden. Området såg faktiskt ganska dystert ut, redan ödsligt i början av september. Stugorna såg ut att vara placerade lite hipp som happ bland täta snår och buskar. Inga staket får man ha kring sin stuga, inga odlingar. Skogen måste få växa fri och vild. Det finns kring 800 stugor på området, uppdelade mellan tre olika föreningar.

Jag sökte förgäves min vita lilla stuga - det visade sig att jag sökte i fel kvarter... Jag pratade med en kvinna som uppenbarade sig out of the blue på stigen som löpte mellan stugorna i närheten av strandens täta vassbälte, och fick veta att jag befann mig på fel område och att jag aldrig ens skulle få köpa stugan som var till salu. Så slarvigt jag hade läst annonsen: endast medlemmar i fackföreningen JHL, förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena, fick köpa en stuga på det området på Stenudden. Jag kände mig både snopen och lättad...

Skymningen föll, ingen violett skymning, hela området verkade med ens lite kusligt, enstaka människor kom emot mig, på cykel eller rastande en hund. De flesta stugorna som skymtade bakom träden såg inte alls så lockande ut, somliga i ganska dåligt skick, igenbommade, övergivna, med torra löv och tallbarr på takfilten. Jag såg mig själv sittande i en av de dystra stugorna, ensam i oljelampans flackande sken, omsvept i en filt, med regnet smattrande på taket (ett läckande tak?). Men jag skulle dricka te och lyssna på radio, skriva på min laptop och skrolla på mobilen tills alla batterier och powerbanks var tömda, somna på en hård, knarrande träbrits... Asketiskt stugliv, ingen onödig lyx här...

Jag gick inte ända fram till sommarkaféet, som redan var stängt, eller till Stenuddens badstrand. Det var tidig höst, tyst och ödsligt. Jag hann se en skymt av utsikten mot Gammelstadsfjärden, innan jag vände om. Ingen öppen havsutsikt precis, inga klippor, ingen känsla av rymd och ljus, bara Sörnäs kraftverk på andra sidan viken, Byholmen, Arabiastranden... Och jag längtade till min klippa på Rönnskär, den magiska stenen. Kanske det får räcka för mig: Rönnskär, Ugnsholmen, Sveaborg...

Jag skyndade tillbaka till Hertonäs metrostation, tog en genväg genom koloniträdgårdens stugby, på prydliga sandgångar med näpna välskötta hus på båda sidorna. Stugorna i koloniträdgården får vara dubbelt så stora som stugorna på Stenudden och de är inhägnade bakom tydliga plank och staket. Blåa hus, gula hus, ett vitt hus med blåa knutar, ett blått hus med vita knutar. Vackra verandor med små fönsterrutor. Här finns bärbuskar, här kan man odla rabarber, jordgubbe, potatis, tomat...

Kanske lite för mycket myspys för min smak, tänkte jag när jag traskade förbi stugorna. Trädgårdstomtar och lyktor, snirkliga grindar, friserade buskar, fina gasgrillar och trädgårdsmöblemang på terrassernas jämna plankgolv. En småstadsidyll mitt i stan? Trafiken från Österleden hördes som ett jämt brus, det vinande ljudet av ett metrotåg. Bakom skogsranden till vänster skymtade Hertonäs höghus.

Äpplena hängde röda i träden, blomsterodlingarna var fortfarande praktfulla efter den långa varma sommaren. En liten aning av den kommande höstens förruttnelse, vinterns vita svepning... Jag har sett bilder av kolonistugor med snygg, minimalistisk inredning i vitt, som små hotellrum, men också mindre snygga interiörer med murriga färger, ryor och hötorgskonst på väggarna, hästkuddar, grälla trasmattor och gardinkappor... Fast tycke och smak är olika. Men kanske vi också borde vänja oss vid det som är lite fult och torftigt, kantstött och gammalt, men fortfarande användbart? Kanske en enkel stuga mitt i den dystra skogen ändå är mera i min stil? En gammal gnisslande hammock, ett vingligt bord, en osande rund kolgrill. Åtminstone skulle jag njuta av fågelsången på försommaren, av trädens grönska.

I min barndom hade vi aldrig en egen sommarstuga, men mina föräldrar hyrde en stuga på olika ställen, på Mössenholmen utanför Westend (vars ursprungliga namn var Hirböle), i Hangelby i Sibbo, på Sommaröarna i Esbo skärgård. Jag tror att jag innerst inne alltid drömt om en egen stuga, hur liten som helst, inte nödvändigtvis vid havet, men på ett fridfullt ställe ute på landet... En trädgård är inte nödvändig, jag är ingen ”viherpeukalo”. Inte för långt från en busshållplats, men inte heller för nära en livligt trafikerad väg...

Ibland kan jag avundas folk som ärvt eller köpt sommarställen i skärgården eller vid insjöar, från vackra gamla villor till enkla 1960-talsstugor. Jag ångrar att jag inte på allvar övervägde att köpa en röd liten ”mormors stuga” i Pernå när vi i början av 00-talet bodde i författarhuset Villa Biaudet i Lovisa. Men, å andra sidan, hur ofta skulle jag åka dit? Och hur skulle jag ha råd att avbetala på både sommarstuga och stambyte i stadsbostaden?

När barnen var små tillbringade vi sponsrade sommarveckor på olika semesterhem, Labbnäs i Dragsfjärd, Högsand nära Hangö, Storgård på Kråkö i Borgå, en stugby i Mäntyharju i Södra Savolax, Lillholmen i Västanfjärd. Jag minns ett blått vindsrum som hette Bikupan, hur ljuvligt det var att kasta sig på den gamla sängen och vänta på att middagsklockan nere i matsalen skulle kalla på oss, hur enormt tacksam jag var över att få vistas där, på detta hem för ”trötta mammor”, då i Marthaförbundets ägo...

Som barn i början av 1960-talet tittade min syster och jag in i de övergivna och vandaliserade ”rysstugorna” ute på holmarna i Hirsala. Jag har sett olika slags ruckel på Åland, små bastubyggnader och fiskebodar, en fin men halvt förfallen villa i Barösund, en bortglömd gäststuga uppe på en bergsklack... Rostiga föremål, fläckiga tapeter, gulnade tidningar från gångna decennier, en trädgren som växer in genom ett trasigt fönster, en fadd lukt av mögel i en matsal eller på en glasveranda, en lukt som doftljusets aromer av vanilj och patchouli inte lyckas trolla bort.

Vindsskrubbarnas och ”kamurkornas” bruksföremål: spinnrockar, sparkstöttingar, tvättbräden, metspön, smörkärnor, kaggar... Världen efter en katastrof? Ett helt folk som har utvandrat eller evakuerats, bara föremålen har blivit kvar. Men stugornas virke är starkt och tåligt. I Sommarboken skriver Tove Jansson om allmänna saker som fortfarande var för snygga för att slängas.

På Rönnskär i Helsingfors finns tre stora gamla villor, en gång vackra och ståtliga, i dag nästan fallfärdiga, på ett fascinerande sätt kusliga. Den finaste av dem, den blågråa villan uppe på en klippa på södra stranden, Villa Wästanhäll, var tidigare Elantos. Snabbt växande lövträd skymmer havsutsikten, i dag hör jag ett brandlarms korta och skarpa signaler inne i villan – not my headache... Polisernas villa, Villa Tjället, drar snart sin sista suck. Även den gula villan nära båtbryggan, Villa Björkas, som sedan 1990-talet fungerade som stadens rekreationscenter för pensionärer och arbetslösa, har numera stängt sina dörrar.

Stenuddens minimala stugor byggdes som anspråkslösa sommarställen åt arbetarklassen, de stora villorna på Rönnskär var herrskapsvillor, idag övergivna, utan funktion. Man ser bara enstaka spår av de forna trädgårdarnas grusgångar, syrenbersåer, bärbuskar och övriga planteringar.

I dag har klassgränserna knappast suddats ut, men koloniträdgårdarnas stugor är nu eftertraktade, de dyraste stugorna på Stenudden kan kosta över 40 000 euro. Som bäst skriver jag om en mamma som med sin lilla dotter missar sista bussen på en avlägsen ort, där de tillbringat en vecka på ett ganska underligt semesterhem. De är de sista gästerna, alla andra har gått hem, de urgamla damerna, akvarellmålarna, de ensamma flyktingbarnen, de unga mammorna som nästan råkade i slagsmål med varandra, den vresiga köksan, gårdskarlen... Mamman, min villrådiga romangestalt, övernattar med sin dotter i gäststugan uppe på bergsklacken. Eller så hittar hon en olåst dörr till en av de fallfärdiga villorna, ett kråkslott mitt i en skuggig skogsdunge.

I dag köper utländska affärsmän holmar i Finland, israeler har köpt Petäjäsaari i Kaavi i Norra Savolax; holmen ska förvandlas till en ekologisk stugby. Ett ryskt företag äger holmar och fastigheter i Åbolands skärgård i Pargas, där det nyligen genomfördes en stor polisoperation för att få fast personer misstänkta för skattebedrägeri och penningtvätt - den senaste veckans största inrikesnyhet.

Och så finns SuperShe Island i Ekenäs skärgård, en lyxig semesterort för enbart kvinnor. Här kan badass women from around the world umgås med likasinnade, utöva wellness activities och så fröet till en livsförändring via female empowerment, för 4700 dollar per vecka... Men varför måste vi jämt vara inställda på förändringar? Kan vi inte, ifall det alls är möjligt, acceptera oss som vi är? Varför är vi färdiga att betala enorma summor för vårt välmående (ja, hen som har pengarna)? Så ifall jag ställdes frågan Wanna be a SuperShe Woman? skulle mitt svar blir ett bestämt No thankyou, även om jag erbjöds en gratis vecka på holmen, vars riktiga namn förresten är Fjärdskär......

Lyxiga sommarstugor för turister i skärgården, glasigloor i Lappland, visst förstår jag att det lanseras nya koncept inom turismen, så som wellness travel och transformative travel, och att detta bidrar till att marknadsföra Finland som ett spännande och lite annorlunda tursitmål. Yoga och meditation på SuperShe Island... Det verkar som om klosterlivets urgamla principer och discipliner hade överförts till mera sekulära sammanhang. The values of the monastery — meditation, mindfulness, silence, contemplation and community — are being secularized and redone as resorts, säger Beth McGroarty från Global Wellness Institute i en artikel från juni i New York Times.

Men om det börjar dyka upp en massa privata och lyxiga stugbyar i skärgården och uppe i fjällen känns det nog som om respekten för den ursprungliga livsstilen och traditionerna i de här miljöerna gått förlorad. Samebyarna och fiskebyarna, en försvunnen värld?

Svenska Yle:s program från 2016 om sommarstugor, Stugor, med Kasper Strömman som inspirerande programledare, gick nyligen i repris, ett fint program som också väckte många frågor. Jag har fortfarande inte sett alla tio avsnitt – om mikrohus, stora ärvda villor, arkitektritade hus, ett modulhus från 1960-talet, husbilar och tält, kolonistugor, stugor för medelklassen, stockstugor, ekologiska stugor, full service stugor i privata semesterparadis à la SuperShe Island... Tar våra krav på komfort aldrig slut? Inte kan man ju sova på gamla hetekor från 1960-talet, sade någon som intervjuades i programmet. Jaså? tänker jag och minns den asketiska sängen där uppe i det blåa vindsrummet, i Bikupan...

I Sommarboken skriver Tove Jansson om direktörsvillan, Villa Skränmåshäll, som förstör den klara, bekanta sikten, en stor och fyrkantig villa med ett ilsket blänkande plåttak, ett nytt och hotfullt landmärke. Direktören lyser med sin frånvaro och en dag ror Farmorn och lilla Sophia med sumpbåten till hans ö och stiger olovligt iland. Så här på nära håll var villan ganska låg, som ritning hade den antagligen varit vacker. Den hade varit vacker var som helst men inte här.