onsdag 22 februari 2017

I väntrummen, i hipsterkvarteten

Har varit på läkarkontroll, en rutin sådan, man blir ju inte yngre med åren... Men jag glömde att nämna vissa små krämpor för läkaren, halsbrännan till exempel och smärtan i högra handen... Dessa har visserligen uppmärksammats förut och kan delvis åtgärdas med mindre kaffedrickande, mindre användande av dator och mobil... Och hur sitter man ergonomiskt, utan att benen domnar, utan ryggbesvär? Författare sitter på tok för mycket - men vad annat kan man göra när man kämpar med ett manus?

Jag har ombetts att regelbundet mäta blodtrycket, mätaren finns på ett bord som står bakom en skärm i hälsostationens andra våning. Man får beröm för att ha gått i trapporna i stället för att ha tagit hissen. Mahtavaa, valitsit portaat! Barnrådgivningen finns i samma våning, nyfikna småbarn brukar ibland kika på mig genom en springa i skärmen när jag träder mätarens "kardborremanschett" på överarmen. Svensk enhet under samma tak, står det i en broschyr.

Tidigare hade vår hälsostation eget laboratorium, sedan förpassades man till Kirurgen, och nu till HUS supermoderna nya labb i Kampen med skjutdörrar av glas framför de otaliga båsen. Jag gick dit i god tid på morgonen och suckade djupt när jag såg den stora mängden av människor som satt i väntsalen. Men allt löpte raskt, mitt nummer närmade sig, skjutdörrarna öppnades och stängdes, folk kom och gick. Jag har egentligen ingenting emot att sitta och vänta (annat var det när barnen var små!), har alltid en bok med mig, och tycker om att titta på människorna omkring mig. Bläddrade i Året Runts julnummer, som sett precis likadant ut de senaste femtio åren...

Den vänliga laboratorieskötaren var från Estland, nålens stick (en förnyad nål, fick jag veta) kändes barmhärtigare mot huden i armvecket. Hit borde Trump et al komma för att bekanta sig med vår public health care...

EKG, elektrokardiografi, det klaras av på några blanka minuter, ingen raspande nål som tecknar kurvor på långa pappersremsor som förr i världen. Elektroderna fästes på bröstkorg, handleder och vrister. Man känner sig ganska liten. Jag läser på webben ("EKG - profilen av ett hjärtslag") att vår kropp tack vare vävnadernas elektrolytinnehåll tjänstgör som elektrisk ledare... Är vi alltså vandrande el-apparater - hur många millivolt alstrar vi? Tur att man inte mera behöver doppa armar och ben i baljor fyllda med saltlösning som åstadkommer bättre avledning, så som i början av 1900-talet. Sedan registrerades hjärtslagen med hjälp av telefonledningar mellan sjukbädd och laboratorium... Hallå?

På den ena dörren i det lilla omklädningrummet lyste en röd blomma, på den andra stod ett mycket bestämt ULOS.

Jag var inte helt ung när jag fick mina barn, så jag hoppas få fortsätta att vara frisk, utan några allvarligare krämpor. Men jag blir nedstämd när jag inser att mitt balanssinne har försämrats och att jag helst vill sitta på en stol när jag drar på mig vinterskorna, så som min mormor och mamma gjorde, i stället för att stå ostadigt på ett ben... Blir både arg och förvånad när jag inte klarar av att cirkla och göra små, fjäderlätta valshopp på skridskobanan, men kanske jag inte mera behöver kunna sådant... Eller när det hugger till på ett obehagligt sätt i höften när jag simmar, tungt glider benet ner i lodrätt ställning och det känns lite pinsamt att måsta ta sig till bassängkanten för att vila en stund. Plötsligt  är smärtan borta - för att dyka upp igen när jag minst anar det. Jäklar också: högra handen värker när jag "handpaddlar" i de tunga vattenmassorna. Slitage, belastningsskada, tenosynovit i handleden... Vanhuus ei tule yksinään, säger det finska ordspråket.

När jag återvänder till HUSLAB ett par dagar senare för en screeningundersökning (den sista avgiftsfria undersökningen för kvinnor i min ålder inom Samkommunen Helsingfors Nylands sjukvårdsdistrikt) är väntrumnet så gott som tomt. Så nu kan jag knäppa några bilder där, i det bakre väntrummet med färggranna kvadrater på kortväggen, medan jag fyller i anamnesblanketten. Anamnes? Ett nytt ord för mig, samma som sjukhistoria...

Efter ett läkarbesök och en lång väntan i en vit korridor vill jag gärna gå på kaffe (strunt i halsbrännan!), så jag tittar omkring mig i hipsterkvarteren. Cafe Panik? Eller SIS. Deli? Brooklyn Bakery? Den ena designaffären efter den andra, Ottaipnu och Kretuliini, sida vid sida med ett buddhistcenter som ser övergivet ut. En skomakarverkstad, ett skrädderi, vaatturi - hantverkartraditioner på uppsving? Har man tur kan man dessutom höra klappret av hästhovar och få syn på Sinebrychoffs röda ölvagn som dras av två fina och bastanta finnhästar.

I ett annat hippt kvarter klättrade tidigare, i januari, ett gäng ungdomar i ett skyltfönster. Jag vet inte vad de gjorde, de fäste någonting på fönsterrutorna, men vad? Eller så var de engagerade i en performance, obegriplig för en utomstående.

Hemma blommar orkidén och spårvagnarna fortsätter att glida förbi, så som timmarna, dagarna...


måndag 20 februari 2017

Nordisk vår?

För bara en vecka sedan kunde man vandra över den blanka isen till Ugnsholmen. Folk åkte skridsko, någon gled våghalsigt fram på en cykel. Klipporna var pudrade med tunn snö, blekt pastellfärgade i skymningen. Havet var fruset så man hörde inget vågskvalp, bara ett tyst klirrande när isflaken rörde sig sakta i strandvattnet. Längre ute, vid Gråhara fyr, svallade havet fritt.

Folk stod uppe på klippan i olika slags formationer, tvåsamma eller ensamma, alldeles stilla, nästan förstelnade, sedan i en plötslig rörelse, på väg ut ur bilden som jag höll på att ta. En fascinerande koreografi. En pappa med sina barn, en mamma. Jag tänkte att pappan var min ex-man med sina nya barn. Och att jag var - ja, den ensamma mamman... Några roddbåtar från Stora Räntan låg uppdragna på klippan - hade sundet frusit fast mitt under rodden?

Solen gick ner bakom Rönnskär, så fint solljuset speglades i den blanka isen. Det var så halt och isigt på vågbrytaren att jag vände om, fast jag tycker om att titta på havet från Skifferholmens höga klippor. Det gjorde poeten Mirkka Rekola också. Jag såg henne ibland i förbindelsebåten, och på Rönnskär. 

I början av veckan blev det snabbt plusgrader och ingen vågade sig ut på isen. Det blåste kallt, isflaken rörde på sig. I dag var det grått och ganska ovänligt, bara en smal ljus remsa syntes i väst. Där folk för en vecka sedan hade skrunnit glänste nu öppna vakar, den smältande isen låg på vattnet som en tunn genomskinlig hinna. 

Blåsten packade och bröt isen i strandvattnet nedanom Ugnsholmens klippor, folk gjorde isskulpturer av de lösa isklumparna. Found Art, Nature's own...Landskapet såg arktiskt ut, bara isbjörnarna fattades. 

Jag vistas sällan i skogar, ser bara parkernas träd omkring mig, lönnarna utanför vårt fönster. Så fina strandbjörkarnas vita stammar var mot den bleka februariskyn! En fågel visslade någonstans i snåren bakom björkarna - ett tecken på tidig vår? Nej, jag ska inte citera Södergrans Nordisk vår... Men en dikt av Gunnar Björling, som såg Gråhara fyr blinka utanför sitt fönster, långt borta.

Vatten och vatten
vatten och grå
horisont
eller solfallet på vågorna
vatten och vatten
klipporna
åren
vatten och vatten

torsdag 16 februari 2017

Bänkskuddardag/Penkis

Glömde att det var penkis i dag, men spårvagnen körde undantagsrutt och den unge mannen mittemot mig såg lite förbryllad ut när han tittade på människorna som plockade upp godis från trottoaren. Jag fyllde också handväskan vid Salutorget, fast jag vet hur komiskt det ser ut när man rusar efter Fazers bästa och Dumle, karamellerna med samma namn som jag har... De hårda polska karamellerna, syrliga och goda, var av någon anledning söndersmulade. Småpojkar fyllde stora plastkassar, tur att gatorna inte var blöta.

Jag försökte fota abibilarna, men de körde så fort att de flesta bilderna blev oskarpa. Texterna och teckningarna på lakanen/banderollerna fångar alltid nånting av vår tids zeitgeist. Roligt med humor och satir, roligt att få vara upprorisk under en dag. I år hänvisades det till den norska tv-serien Skam, västmetron, Trump... Downtown Abi? Jag tittar på väldigt få tv-serier, så en massa gick mig förbi. 
  I fjol missade jag min yngre sons bänkskuddardag, 2011 var det svinkallt när min dotter och äldre son firade sin penkis. Så snabbt åren går, det känns som för oändligt länge sedan jag själv var abiturient och stod där på ett bilflak. Eller var det i går?

Ljudet av bilarna som närmar sig, ropen och tutandet, regnet av karameller, människorna som ler och vinkar på trottoaren, allt väcker minnen och jag blir så rörd. Man önskar ungdomarna allt gott, lycka och framgång, och man minns hur förväntansfull man själv var. Och hur tiden sedan rusade iväg, man skildes åt från sina abikamrater på bilflaket, alla gick sin egen väg, plötsligt var man trettio...

Bilarna åker två varv runt på Esplanaden, sedan försvinner de. De sista karamellerna som ser ätbara ut plockas upp. I hörnet av Kaptensgatan ser jag tre unga kvinnor klädda i långa balklänningar: de gamlas dans börjar...

Hemma letar jag efter albumet med svartvita fotografier från mina skolår, som abiturient, på penkis och "de gamlas dag", men hittar det inte. I dag finns det mycket mera ungdomar med invandrarbakgrund i de finska skolorna, i dag är Finland mycket mera mångkulturellt.

De gäckande rösterna, ropen, det karnevalistiska, ett bilflak fullt med clowner... Det är den inledande och den avslutande scenen i Antonionis Blow-Up, en film som betydde mycket för mig när jag såg den som tonåring. En bild etsad i mitt minne: den kringåkande bilen, flaket fullt med utklädda ungdomar, bilden av bilen liksom cirkulerar i mina tankar, i mitt blodomlopp, finns där, och dyker upp när det igen är dags för den årliga bänkskuddardagen, penkis...