Glömde att det var penkis i dag, men spårvagnen körde undantagsrutt och den unge mannen mittemot mig såg lite förbryllad ut när han tittade på människorna som plockade upp godis från trottoaren. Jag fyllde också handväskan vid Salutorget, fast jag vet hur komiskt det ser ut när man rusar efter Fazers bästa och Dumle, karamellerna med samma namn som jag har... De hårda polska karamellerna, syrliga och goda, var av någon anledning söndersmulade. Småpojkar fyllde stora plastkassar, tur att gatorna inte var blöta.
Jag försökte fota abibilarna, men de körde så fort att de flesta bilderna blev oskarpa. Texterna och teckningarna på lakanen/banderollerna fångar alltid nånting av vår tids zeitgeist. Roligt med humor och satir, roligt att få vara upprorisk under en dag. I år hänvisades det till den norska tv-serien Skam, västmetron, Trump... Downtown Abi? Jag tittar på väldigt få tv-serier, så en massa gick mig förbi.
I fjol missade jag min yngre sons bänkskuddardag, 2011 var det svinkallt när min dotter och äldre son firade sin penkis. Så snabbt åren går, det känns som för oändligt länge sedan jag själv var abiturient och stod där på ett bilflak. Eller var det i går?
Ljudet av bilarna som närmar sig, ropen och tutandet, regnet av karameller, människorna som ler och vinkar på trottoaren, allt väcker minnen och jag blir så rörd. Man önskar ungdomarna allt gott, lycka och framgång, och man minns hur förväntansfull man själv var. Och hur tiden sedan rusade iväg, man skildes åt från sina abikamrater på bilflaket, alla gick sin egen väg, plötsligt var man trettio...
Bilarna åker två varv runt på Esplanaden, sedan försvinner de. De sista karamellerna som ser ätbara ut plockas upp. I hörnet av Kaptensgatan ser jag tre unga kvinnor klädda i långa balklänningar: de gamlas dans börjar...
Hemma letar jag efter albumet med svartvita fotografier från mina skolår, som abiturient, på penkis och "de gamlas dag", men hittar det inte. I dag finns det mycket mera ungdomar med invandrarbakgrund i de finska skolorna, i dag är Finland mycket mera mångkulturellt.
De gäckande rösterna, ropen, det karnevalistiska, ett bilflak fullt med clowner... Det är den inledande och den avslutande scenen i Antonionis Blow-Up, en film som betydde mycket för mig när jag såg den som tonåring. En bild etsad i mitt minne: den kringåkande bilen, flaket fullt med utklädda ungdomar, bilden av bilen liksom cirkulerar i mina tankar, i mitt blodomlopp, finns där, och dyker upp när det igen är dags för den årliga bänkskuddardagen, penkis...
Ljudet av bilarna som närmar sig, ropen och tutandet, regnet av karameller, människorna som ler och vinkar på trottoaren, allt väcker minnen och jag blir så rörd. Man önskar ungdomarna allt gott, lycka och framgång, och man minns hur förväntansfull man själv var. Och hur tiden sedan rusade iväg, man skildes åt från sina abikamrater på bilflaket, alla gick sin egen väg, plötsligt var man trettio...
Bilarna åker två varv runt på Esplanaden, sedan försvinner de. De sista karamellerna som ser ätbara ut plockas upp. I hörnet av Kaptensgatan ser jag tre unga kvinnor klädda i långa balklänningar: de gamlas dans börjar...
Hemma letar jag efter albumet med svartvita fotografier från mina skolår, som abiturient, på penkis och "de gamlas dag", men hittar det inte. I dag finns det mycket mera ungdomar med invandrarbakgrund i de finska skolorna, i dag är Finland mycket mera mångkulturellt.
De gäckande rösterna, ropen, det karnevalistiska, ett bilflak fullt med clowner... Det är den inledande och den avslutande scenen i Antonionis Blow-Up, en film som betydde mycket för mig när jag såg den som tonåring. En bild etsad i mitt minne: den kringåkande bilen, flaket fullt med utklädda ungdomar, bilden av bilen liksom cirkulerar i mina tankar, i mitt blodomlopp, finns där, och dyker upp när det igen är dags för den årliga bänkskuddardagen, penkis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar