Violetta skymningar: Mumin Kaffe och andra kaféer

Ett nytt kafé öppnar inom kort i våra knutar: Mumin Kaffe. Det blir vårt närmaste kafé, men få nu se hur ofta jag kommer att gå dit, i så fall med barnbarnet. Muminpappan och Muminmamman håller fortfarande på att renovera stället och omvandla det till ett kafé, de tapetserar, snickrar och målar. Lilla My är otålig, hon väntar på att få öppna dörren för de första kafégästerna, kanske bita dem i benet... Jag undrar vem som står bakom disken – kanske Muminmamman? Eller Too-ticki i sin randiga tröja.

Varuboden huserade i samma affärslokal (i hörnet av Fabriksgatan och Jungfrustigen) när jag på sommaren 1990 flyttade hit med min ex-man, gravid med vårt första barn. Grannarna hade fått för sig att min man var från Indonesien. Nåja, han är från Jamaica, nästan samma sak, eller hur...

Jag minns expediterna hosVaruboden, äldre finlandssvenska kvinnor som talade Sibbodialekt. Då fanns det inga inredningsaffärer i kvarteren, inga delikatessaffärer. Sushirestaurangen i hörnet av Petersgatan tog över en traditionell matbar som sålde husmanskost. Vår närmaste matbutik var Elantos Pulla Puoti.

Sedan stängde Varuboden och Siwa öppnade i stället. Pulla Puoti stängde också, så vår närmaste matbutik i början av 00-talet var Siwa, dit man kunde skynda fem före elva på kvällen för att köpa mjölk, bröd, tandkräm eller nånting annat basic som hade tagit slut.

Efter Siwa var affärsutrymmet tomt i nästan ett år, men sedan öppnade en delikatessaffär, en butik som jag just aldrig besökte. Jag har inget behov av att köpa oliver i lösvikt, dyrt kött från en köttdisk, dyrt bröd, dyr marmelad. Som ensamstående mamma måste jag överväga vad jag hade råd med, dessutom samlar jag på bonus hos Alepa och S-Market.

Delin gjorde också sorti och affärslokalen stod tom i många månader. Sedan öppnade en antikaffär: moraklockor och bondmöblemang fyllde affärslokalen, stora klaffbord och feta rokokobyråer, just sådant som en barnfamilj behöver... Och efter att antikaffärens saga var all dök det igen upp en delikatessaffär: mera oliver i lösvikt, engelsk marmelad och specialimporterat biffkött. Men då hade Anton & Anton öppnat i hörnet av Kaptensgatan och Bergmansgatan, en ”närbutik” som genast blev populär. Chokolaterien på Fabriksgatan däremot fick sätta lapp på luckan... Jag har skrivit om Ulrikasborgs gentrification i romanen Bastionerna från 2005.

Och nu väntar vi alltså på Mumin Kaffe! Alltid roligt med nya kaféer – men nu är mina barn fullvuxna. När de var små placerade jag dem ofta framför en tecknad muminfilm, som vi hade på VHS-kassetter, för att unna mig en timmes skrivro. Vi gick just aldrig på kafé eller restaurang, det kändes för jobbigt och för dyrt med tre barn. Mannerheimvägens McDonalds hade visserligen en trevlig lekhörna i bottenvåningen. I dag går jag ibland på kaffe med dotter och barnbarn.

Jag har alltid tyckt om att sitta på kaféer, i min barndom åt vi glass på Valios bar, i min ungdom var det coolt att köpa en liten kopp svart kaffe, som serverades i en vit porslinskopp med fat, på Järnhusets Aaltokafé, på Nissen med de röda sammetsstolarna och -tapeterna, på Tre Grevar på Mannerheimvägen, på Primula nära mina skola. Folk rökte på kaféerna, jag rökte också, on and off. Tennyson hette ett cigarrettmärke, men konstigt nog stördes man inte av röken som ringlade i luften, nästan överallt, så som jag i dag kan störas av cigarrettrök på busshållplatsen.

I dag tycker jag om att sitta på de mest olika slags kaféer, från torgkaféer till Sis. Deli i Rödbergen. I simhallens kafé sitter man med fuktigt hår och släcker törsten med mineralvatten. Jag föredrar kaféer som har en avskalad inredning och en dämpad akustik, kaféet på Vasa stadsbibliotek är just ett sådant. Kaféerna på muséer kan vara både inspirerande och hemska – jag vände om på tröskeln till det otroligt mondäna stället på Albertinamuséet i Wien. Kaféet på Tyska muséet i Berlin var mycket mera välkomnande.

Jag satt nyligen på ett kafé, där ett stort gäng i 30-års åldern lät höra så våldsamt exploderande skrattsalvor att folk sneglade på dem, både nyfiket, roat, och med en stigande irritation. Många kommer till ett kafé för att få sitta i sina egna tankar, i lugn och ro, läsa någonting eller jobba på sin laptop, samtala förtroligt, lutande över bordet och kaffekoppen.
Att fota sin kaffekopp eller matportion, så som vi gör i dag, för Instagram eller en blogg, skulle ha varit helt bisarrt i min ungdom. Vi fotograferade varandra, men bara några foton per gång, det var dyrt att köpa film, att framkalla filmen hos Helios... I dag har jag så många bilder av mitt barnbarn på en minnessticka att det inte är klokt.

I dag krävs större transparens och rättvisa inom kaffeodlingen och kaffeindustrin. Men jag vill inte ha kaffe smaksatt med olika slags sirap, jag vill inte höra någon ropa Marianne när mitt kaffe står färdigt på disken. Jag vill ha tillbaka tiden då allt var – vanligare, enklare, lite fattigare... Vilket inte betyder att allt var torftigt på 60-talet. Det fanns en enkel elegans i designen, i min blålila Finn Flare-yllekappa, i mammas gråa promenaddräkt, i pappas hatt.

Kaffe med en ostsemla, en munk, ett wienerbröd, i min ungdom fanns det inte just andra alternativ, inte ens croissanter... Jag är inte så förtjust i kladdkaka och muffins, proppfulla bagels och bröd (batonger) som är svåra att bita i. Jag blir gammal, kära du, heter en diktsamling av Lars Huldén... Back in Time for Dinner är en rolig brittisk tv show, som presenterar Rochelle Robshaws familj i kök från olika decennier i östra London. Att vara husmor på 1950-talet var ett heldagsjobb. Och jag minns när jag på 70-talet åt mitt första kebabfyllda pitabröd i Stockholm. Min yngre son bad mig i går att köpa risnudlar, kokosmjölk, äggplanta och tonfisk. Ingenting av det fanns i min ungdom (vi åt sardiner i stället för tonfisk).

I dag besökte jag Mumin Kaffe på Elisabetsgatan, det var lördagseftermiddag och proppfullt på kaféet, så fullsatt att det var svårt att fotografera just annat än min Snusmumriktallrik och latteglas. Barnfamiljer vid varje bord, barn som gungade och klättrade på ribbstolar, hängde i ringar (det finns en muminberättelse i vilken barnen/trollen gungar i lianer, minns inte vad den heter).
Ljudvolymen blev ibland för hög för mina öron (hade det varit mina egna barn som skrek och tjöt så skulle jag inte ha störts lika mycket). Jag är inte så värst förtjust i alla muminprylar som säljs nuförtiden, men muminparaphernalian på kaféet var diskret, inte för påträngande. Muminmuggar? Jovisst... Och snygga förstoringar av tre tuschteckningar från muminböcker prydde väggen.

Här kan ni följa med på en kaféresa i olika miljöer, från Konsulinnans kafferum i Vasa till Café New York i Budapest (jag stod i farstun och knäppte ett foto) till Mumin Kaffe: