Den sista augusti, ja, så har sommaren gått, coronasommaren... Är andra vågen här? Närmare 80 000 nya smittofall i Indien bara på ett dygn, i Spanien och Frankrike har antalet smittor också ökat, likaså i Finland, men siffrorna här är fortfarande låga.
Min yngre son har testat sig, eftersom han arbetar på en restaurang och har flunssasymtom. Han går nu och väntar på resultatet, som kan ta en vecka.
Det känns bara så sorgligt, så obegripligt, att ha det osynliga viruset omkring sig, att inte riktigt veta hur det beter sig och hur man ska skydda sig mot det. Lite som i slutet av april 1986, då kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i Ukraina inträffade och radioaktivt nedfall spred sig med vindarna till olika delar av Europa. Sverige drabbades hårdare än Finland, vill jag minnas, och jag reste just till Sverige några dagar efter olyckan för att tillsammans med min pappa och faster fira deras balttyska morbrors födelsedag i Skåne. Fanns de osynliga radioaktiva partiklarna överallt omkring oss, undrade jag när vi satte oss på en rastplats för att dricka kaffe och äta smörgåsar. Vågade man äta färska grönsaker under Tjernobylvåren och långt efter den? Speciellt svamp och renlav blev kontaminerade av radioaktiva ämnen.
Ja, man lärde sig nya termer: isotoper, cesium 137, härdsmälta, kärnklyvning, styrstavar... Och ordet sarkofag användes för att beskriva inneslutningen av den havererade reaktorn, olycksplatsen täcktes med en ofantlig mängd betong. Sarkofag, från grekiskans sarkophagos, en kista av sten som placerades i en gravkammare. Tjernobyls farliga kärnkraftverk, förvandlad till en sarkofag? Och samma scenario upprepades 2011 i Fukushima, där den massiva tsunamin slog ut kärnkraftverket, som fortfarande saneras. Jag läser om ett komplicerat system: havsvatten pumpades in för att kyla reaktorerna och hindra dem från att smälta och explodera (vilket skedde i Tjernobyl), men sedan gällde det att pumpa bort vattnet och rena det - hur eliminerar man isotopen tritium? Var kan man förvara radioaktivt vatten? I en sarkofag, i en onkalo... I hundratusentals år, i all evighet?
Ja, så kusligt att vi kan hotas av osynliga isotoper och virus... Jag testade mig för corona för en månad sedan, då jag fick vård för en kraftig läkemedelsallergi och också led av magbesvär. Men det betyder ju inte att "faran" nu är förbi för mig, jag kan ju när som helst bli smittad, ja, ifall jag andas in de osynliga luftburna "partiklarna" när någon får ett hostanfall i matbutiken...
Men min sommar har inte bara varit oro över corona och minnen från Tjernobylvåren... Sommaren har också varit jordgubbsplockning, vackra solnedgångar, luftballonger, blommor och cykelturer.
Mikä on sinun kesäsi tarina? står det på en vit hyrcykel, sponsrad av Storytel. Fritt översatt: berätta din egen sommarberättelse...
I slutet av juli plockade vi jordgubbar på en odling i Vanda, självplock heter det, har aldrig tidigare varit på en jordgubbsodling, Koivistoinen hette den, i Hakkila/Haxböle. Välorganiserat och roligt, vi kördes i en minibuss till odlingen. Nio kilo jordgubbar plockade vi, och nu har min yngre son och jag konsumerat nästan hela vår andel. Vi brukar blanda jordgubbar i en smoothie, eller äta dem till frukost med mysli och yoghurt.
För några veckor sedan åt vi på en kinesisk restaurang i Rastböle, ett mysigt litet ställe, Southland, prisvänligt och gott. Olivias farmor följde med. Jag tycker inte om att fota matportioner, de ser ofta så motbjudande ut på en bild, jag tycker man inte behöver dela sina kulinariska upplevelser på bilder, visa hur gott man ätit, som en gourmande, eller ännu värre en glutton... På en populär svensk vlogg inmundigas det så mycket läckerheter att man blir matt. Men jag tyckte min wontonsoppa såg så lockande ut i sin lilla skål att jag blev tvungen att föreviga den...
Från Rastböle åkte vi till Solvik i Nordsjö för att äta glass i de friska vindarna på badstrandens café, som är samma café som finns vintertid vid skridskobanan på Järnvägstorget (ja, det är alltså flyttbart, vilket känns fiffigt, men är kanske inte så mysigt med väggar som ser ut som aluminium).
Vi körde lite omkring i Nybondas, ett friluftsområde, nytt för mig. Konstnären Miina Äkkijyrkkä bodde på gården Skata, där hon skötte sina östfinländska kor, kyyttä, tills hon blev tvungen att flytta och överge kossorna. Hennes två koskulpturer av plåt står i Hagnäs/Havshagen, gjorda av delar från bilvrak.
Vi körde förbi Nordsjö Golf och Pauligs rosteri... Nya bostadsområden med färggranna kvadratiska balkonger/rum, som liksom hänger på den bruna fasaden. På Busholmen finns liknande arkitektur, i Vallgård på Maskinverkstadsområdet (Vallilan Konepaja), Helmer och Elmer-byggnaderna, övre våningar som är liksom staplade på bostadshuset, som stora byggklossar, ser ganska freaky ut...
Jag rör mig ganska lite i spårvagnar och metro och har bara några gånger använt ansiktsmask, här på väg till Mellungsbacka. Nej, jag vill inte kommentera fallet Navalnyj eller läget i Belarus, men på bildens tv-skärm kan ni se en skymt av Europas sista diktator (han till höger)...
