lördag 28 maj 2016

Violett vinterskymning

Jag bytte mitt bakgrundsfoto på bloggen, fotot kallas visst "header" på engelska, på bloggspråket... En så här intensivt violett skymning har jag sällan sett. Och fotot är garanterat inte photoshoppat, färgen var faktiskt så här djupt och vackert violett. Min Nikonkamera tar uppenbarligen bättre bilder än mobilkameran...
  Jag knäppte fotot på Saaris gård i Mietois, Mynämäki, där jag vistades som Konestiftelsens residensstipendiat på vintern. Fast jag vet inte var skillnaden mellan skymning och solnedgång går.
  Jag tror de vackraste skymningarna och solnedgångarna inträffar på vintern eller vårvintern när den korta dagen går mot kväll, när det är kallt och klart och snön lyser vit. Och kraschar laddade partiklar (som accelererats till höga energier i magnetosfären) i jordens atmosfär uppstår det norrsken, det vet ju alla ;-) ...
  Nu är det den ljusaste tiden om året, svårt att skilja mellan skymning och kväll. Jag sover med öppet fönster och vaknar ibland på morgonkröken, fyra- femtiden i den tidiga gryningen när några fåglar kvittrar eller visslar ute på gården. Men bara en kort stund, sedan tar fågelsången plötsligt slut, jag vet inte varför. Kanske fåglarna övergår till andra sysslor, vaktar sina bon, flyger bort för att hitta sitt tidiga morgonmål.
  Violetta skymningar hänvisar, som ju alla vet, till en dikt av Edith Södergran i debutsamlingen från 1916. Jag tycker om Södergrans vår- och höstdikter. Det finns inte så många hänvisningar till vinter och snö i hennes dikter, men jag hittade "topparnas snö" och "höjdernas eviga snö", "Vintern stiger sakta ner i dalen", "en vårvit ö", "Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren". Och nu lyckas jag inte hitta dikten i vilken hon skildrar ett slags fruset sinnestillstånd, en ö av is och snö, Återkommer till den senare.
  Men nu är jag på jakt efter en violett sommarskymning... Här en välbekant vårdikt av Edith Södergran, Nordisk vår:

  Alla mina luftslott har smultit som snö.
  Alla mina drömmar har runnit som vatten,
  av allt jag har älskat har jag endast kvar
  en blå himmel och några bleka stjärnor.
  Vinden rör sig sakta mellan träden.
  Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
  Den gamla granen står vaken och tänker
  på det vita molnet, han i drömmen kysst.



fredag 27 maj 2016

Festkläder från förr och nu...

Herrekipering, raden av mörka kostymer på varuhusets herravdelning, som en hel armé. Futuristiska, lite skrämmande skyltdockor, reklambildens hypnotiska blick. I Tiger of Swedens reklam en "cool" ung man i ljus kostym och tennissskor. Skräddaryrket är inte detsamma som förr,  kostymerna måttbeställs inte, utan massproduceras.
  Det är sällan som jag besöker varuhusens herravdelning, sönernas konfirmationskostymer inhandlades hos Dressman, äldre sonens studentkostym likaså.
  Nu är det aktuellt med en ny kostym: yngre sonen blir student!  Jag, den ensamstående mamman, känner mig oerhört lättad, lycklig och stolt. Heroisk? Aldrig i livet.  Bara uppriktigt glad.
  Kostyminköpet är en högtidlig och ganska tidskrävande ritual. Den sakkunniga expediten tar fram sitt måttband. För långa ärmar? För tajta byxor?
  En kostym till ett förmånligt pris var för tajt för min idrottande son, så vi eskorterades till varuhusets "engelska avdelning", där det fanns bra erbjudanden. Expediten var mycket professionell och hade sinne för humor. Bilderna av henne och min son blev så fina! En vit skjorta, en vinröd slips. Mamma betalar.
  När vi gick ut så sneglade jag lite på festklänningarna. Åh, vilka blom-  och fågelmotiv! Nej, ingen Michael Kors-väska för mig... ibland köper jag en väska på loppis, men just aldrig skor...
  Jag har ett underbart konfirmationsfoto från 1901. Min mammas faster är den blyga flickan med spetskrage. Och pojkarnas kostymer! De allvarliga minerna... Det är ett svartvitt fotografi, men jag tror att flickornas långa klänningar var mörka och diskreta, utan några färgklickar. Jag undrar vad den tidens ungdomar skulle ha tänkt om dagens modetrender, märkeskläder och konsumtionshysteri? Diors misogyna parfymreklam, Poison Girl?
Någon stirrade på mig bakom raden av mörka kostymer...
Not too bad... are the sleeves too long?
UFF design...
Festkläder från 1901.
I am not a girl. I am Poison.

tisdag 24 maj 2016

Vår i Helsingfors

Jag flög hem från ett nästan sommarvarmt Budapest den 11 april och sökte mig genast till en havsstrand i Helsingfors. För det finns ju inget hav i Centraleuropa, "bara" Donau som ringlade via Bratislava och Wien till Budapest. Claudio Magris hade nog rätt i boken Donau: Budapest är den vackraste Donaustaden... I Wien såg man den knappt. I Bratislava flöt Donau trög och grå under Novy Most-bron.
  Men hemma i Helsingfors: ett helt öppet hav, en obruten horisont på Sveaborg och Ugnsholmen. Och Ursins klippa, mitt favoritställe. Jag fotade det i mars, när isflak fortfarande drev omkring. Fast jag är inte så värst förtjust i Eirastranden, så jag brukar vända ryggen till den och titta på Rönnskär i stället och på Tallinfärjorna som skymtar bakom Ärtholmens hamnmagasin.
  En månad senare, i april, fanns det inga spår av snö och is kvar,  men endast två båtar, en stor och en liten, låg förtöjda vid strandkajen. De andra båtarna, på Skifferholmen, låg fortfarande och sov under sina presenningar.
  Jag satt på klippan i det bleka solskenet och frös lite. Några måsar skränade högljutt och jag blev nyfiken: tre måsar engagerade i nåtslags triangeldrama i strandvattnet. Det blev slagsmål mellan två fåglar, medan den tredje, antagligen honan, satt och tittade på. Till slut simmade två fåglar sin väg medan den tredje blev sittande på strandklippan, ensam och övergiven.
  All in love is fair, sjöng Stevie Wonder i en ballad från 70-talet, då jag själv var ung och ganska olycklig.
  Men småningom blir det vår, körsbärsträden  och lönnarna blommar, man kan sitta ute på ett strandcafé, meta på Ursins klippa, öva yoga. Och alla ville beundra den vackra hästen! Jag är säker på att även Donau i Bratislava har blivit blåare och att nya kärlekslås hängts upp på strandräcket... nu när det är maj och måsparet firar sin smekmånad på strandstenen.

söndag 22 maj 2016

Turistliv och Café New York i Budapest

I början av 1900-talet fanns det 500 "kaffehus" i Budapest. Det allra finaste var Café New York. Detta anrika café med litterära traditioner fanns i bottenvåningen av New York Life Insurance Companys hus, byggt 1894. 
  Efter år av förfall har huset renoverats och ombyggts till ett hotell i den italienska kedjan Boscolo. Att hotellet är ett lyxhotell står skrivet på varje banderoll och reklam, vilket jag tycker är lite plumpt. Räcker det inte att annonsera det som ett fem stjärnigt hotell? Man signalerar alltså åt de potentiella kunderna: är du nu säker på att du har råd att bo hos oss? Eller alternativt: vi hoppas att vårt hotell är tillräckligt exklusivt för att bemöta alla Era krav....  Och måste det finnas så där många Michelin-klistermärken på ytterdörrens glas? Har ordet lyx genomgått ett slags semantisk omvandling?
  Jag tittade in i caféet medan jag väntade på min Hop On Hop Off-buss vid Erszebetgatan. Det vill säga: jag köade i "farstun" tillsammans med andra "accidental tourists", sträckte på halsen för att se allt det förgyllda och snirkliga, takmålningarna, de venetianska kristallkronorna. Jag tänkte att jag skulle ha druckit en kopp kaffe och insupit atmosfären på caféet som anses vara världens vackraste, men alla bord var upptagna. Jag såg mest amerikanska turister i jeans och t-shirts, uttråkade efter för många sightseeingrundor i det gamla Centraleuropa. Svårt att tro att det var här som stadens intelligentsia samlades. Kulturtidskriften Nyugats flyttade faktiskt sin redaktion hit.
   Men visst var takmålningarna magnifika! Jag skyndade vidare till den väntande bussen. Vi körde förbi förvirrade turister med kartan fladdrande för vinden. Inte lätt att vara turist... En tallrik gulaschsoppa på restaurang Nika ingick i priset, samt en kryssning på Donau i kall blåst tillsammans med tyska eller österrikiska skolungdomar. Vi gled förbi den långsmala Margitsziget-holmen, där folk joggade på strandvallen. Alla ombord jublade när vi passerade parlamentshuset, monstruöst stort med sina 691 rum, en påminnelse om det habsburgska rikets forna glans.
Sexton bistra faunskulpturer håller i lampetterna på hotellets yttervägg.
Dörrvakten i hög hatt eskorterar den kostymklädda mannen. Det vardagligt
klädda gänget är turister, mannen till vänster i grön rock 
hör till Hop On Hop Off-bussens personal. 
Fullsatt kaffehus, men inga spår av litterärt liv...
Gulaschsoppa på restaurang Nika.
Margitön mitt i floden Donau; ett populärt friluftsområde.
En av Budapests åtta broar, tror det här är Frihetsbron.

Ungerska ord, skyltfönster, spännande namn...