Konstens natt

Det har blivit en tradition för mig att inleda Konstens natt med att äta borsjtjsoppa med blini på Heliga Treenighetskyrkans lummiga gård vid Unionsgatan.
  Sylt eller smetana? frågade den vänliga damen som serverade blinin. 

  Och jag som har svårt att fatta vissa beslut svarade: 

  Kan jag få lite av båda?

  Och det fick jag. Härligt med båda smakerna, det lent söta och det strävt syrliga.
  På Senatstorget fotade jag koreanska Choi Jeong Hwas plastinstallationer, fiskar och jättebläckfisken, varpå jag åkte spårvagn till Sinebrychoffs museum på Bulevarden. Tiepolos venetianska fantasier, en stråkkvartett spelade i den överdådiga salongen. Ekon från det kejserliga S:t Petersburg, furstarna i Tolstojs Krig och fred, som visas i en brittisk produktion på YLE.
  Vilken kontrast att sedan gå till Designmuséets Eero Aarnio-utställning med Pastillstol och Ponypall i glasfiber. En bild av president Kekkonen i bollstolen, skön dj-musik som lät som 60-tals toner i technotappning.
  Från Designmuséet skyndade jag hemåt för att ladda min telefon, men stannade för en stund i Högbergsgatans backe för att lyssna på Helena Lindgren och Jorma Uotinen vid Maxills. De sjöng faktiskt riktigt bra, lagom teatraliskt, både finsk tango och chansons. Petri Ikkelä på dragspel. Så fint att se Uotinen framföra en liten solodans, spänstigt och inlevelsefullt. Temat var olycklig kärlek... Täysikuu, se kerro hälle, täysikuu...
  Men i kön till Maxills bardisk blev jag knuffad av en parant Ulrikasborgsdam, som ropade med hög röst:
  Missä on jono? Var är kön?
  Här, svarade jag ödmjukt.
  Eikä ole, skrek hon och använde armbågarna för att komma fram till disken. Vai onko tämä joku Anttilan jono?
  En ganska ohyfsad replik, tycker jag. Vi andra som köade snällt tillhörde alltså patrasket som brukar, eller brukade, köa hos Anttila. Jag har skrivit om hierarkierna i Ulrikasborg i romanen Bastionerna.
  Halv tiotiden begav jag mig ännu till Tölövikens strand för att träffa min syster och hennes svägerska, som varit bl.a. på Korjaamo. Men det var svårt att hitta dem i mörkret på gräsmattan framför utescenen där Operans höstprogram presenterades.
  Det blev kanske lite för mycket högkultur och etablerad konst för mig på Konstens natt. Ingenting riktigt nyskapande, förutom plastfiskarna på Senatstorget. Missade Radioteaterns ljudinstallation i Lappviken, men tänkte gå dit på lördagen. I år saknar jag kontemporär dans i Helsingfors festspel, typ Dortmunds balett som i dag uppträder med koreografier av Alexander Ekman och William Forsythe i Villmanstrand.
  Vi hann ännu höra de sista replikerna i Villa Kivis författarprogram (trodde att tillställningen skulle pågå till midnatt). Ett glas vittvin på den mörka gårdsplanen, där nattflyn svärmade ovanför en ljuskälla (mitt foto misslyckades). Ett lätt regn föll, trots det dansade ungdomar fortfarande i en liten krets till technomusik (house?) vid Tölöviken och jonglerade med kulörta lampor i sensommarnatten.
 
 

Choi Jeong Hwas fisk i returplast

Bläckfisken. En massa plast driver omkring i världshaven.

På Heliga Treenighetskyrkans gård.

Röd rödbetssoppa och blini med både sylt och smetana.

Den lilla ortodoxa kyrkan (Finlands äldsta) påminner om
de små kyrkorna vid Nevskij i S:t Petersburg.

Venetianska fantasier på Sinebrychoffs museum.

Ikonerna i bottenvåningen beskrivs så här fint: Helig, skön, världslig.

Jag satt i närheten av den här tavlan när jag lyssnade på musiken
och blev tvungen att fota den.  Vilken intensiv blick i dockansiktet! 

Åh, vilken matsal! Här hjälpte Fanny till med dukningen...

Musik i salongen, det lät som Mozart... Här syns bara hälften av rummet...

Trappuppgången i Sinebrychoffs museum.

Trappuppgången i Designmuséet, f.d. Broban, Brobergska samskolan,
senare Helsingfors läroverk för gossar och flickor.

Eero Aarnios "karameller"

Kanske för stor i mitt vardagsrum?

UKK i Aarnios bollstol. Men vad har han på fötterna?

Helena Lindgren och Jorma Uotinen sjunger chansons vid Maxills.

Ett omtyckt evenemang på Konstens natt.

Operan i kvällsbelysning. Vi fick bl.a. se småsvanarnas dans
och höra Sången om Loppan av Musorgskij.

En grupp ungdomar fortsatte att festa i Hesperiaparken, trots regnet
och sensommarmörkret.

Sparvarna på Mutterkaféet

Mutterkaféet, det lilla sommarkaféet strax intill Kompasstorget i utkanten av Brunnsparken, hör till mina favoriter. Enkla metallbord och stolar, filtar, ifall det blåser kallt från havet.
  Inget onödigt tjafs här, som dyr skumpa och chai latte, hundra slags olika muffins och cupcakes. Jag köpte en rejäl bit rabarber-jordgubbspaj med vaniljsås och en cappuccino. Satte mig vid vattenbrynet i den varma eftermiddagssolen och njöt. Fotade matbrickan, så som det förväntas av en bloggare... Mjölkskummet i kaffet var tjockt och fint, pajen god. En segelbåts segel hissades, en jämn ström av människor på kajen. Sommaren dröjer kvar.

  Medan jag drack mitt kaffe fördjupade jag mig i anteckningarna som jag gjort för en text i Fredsposten. När jag tittade upp hade en sparv landat på bordet, där den satt och plirare på mig, närmare bestämt på min halvätna paj. En annan sparv dök upp...

   Jag schasade bort fåglarna, åt upp min paj. När lite rester av pajen fanns kvar gav jag upp och överlät tallriken åt fåglarna. Det blev trängsel på bordet... Somliga är framfusigare än andra. Social darwinism? Sparvarnas tävlan om begränsade resurser...

Augustidagar

Hösten närmar sig, men sommarvärmen har återvänt, åtminstone i dag, på söndag. Ljungen lyste blåröd eller lilafärgad (violett?) på Rönnskär, rönnbären lyste röda och liljekonvaljens blad har gulnat. Inga torra och gula björkar syntes till efter den regniga sommaren. Skönt med en liten skogspromenad mitt på holmen. I morgon på måndag inleds förresten trädkramarveckan!

Synd att Rönnskärs fina gamla trävillor tillåts förfalla, skulle gärna vistas i det blekt blågråa, igenbommade ödehuset med utsikt mot det öppna havet.

Jag satt vid den magiska stenen och såg en man simma farligt nära farleden, trots att en Tallinnfärja närmade sig. Blir galen av att se folk ta onödiga risker... Nå, när fartyget gled allt närmare fick simmaren bråttom att med stora plask ta sig närmare stranden...
  
Cyklade i dag längs med Helsingfors stränder, det var varmt, nästan kvavt i solen. Min måsvän ställde sig på ett ben alldeles i närheten av mig...  Ljuset föll vackert genom molnen.
  
Blir konstigt deprimerad av att sitta på de nya och trendiga strandkafeerna. Folk vräker sig i däckstolar, på mjuka låga soffor. Så många olika bardiskar med ölkranar, rymliga restaurangtält som står tomma mitt på dagen... Konstgjort gräs och konstgjorda palmer, kompakta vitmålade containers som säljer pulled pork och annat trendigt.

En monstruös pråm hade förtöjts vid Ärtholmstranden, Beach Board. Norska och serbiska unga kvinnor spelade beach volley på 2000 ton sand som spridits ut på pråmdäcket. Ett underligt ställe, föga lockande.

Solen gick i moln när jag drack mitt kaffe på ett ödsligt kafe. En muskelbåt skymde utsikten. Jag längtar efter min barndoms aktersnurror, lätta vingbåtar och enkelt skärgårdsliv. Dags för mommo att trampa hemåt, till katten (förbi ett fint målat elskåp, som jag måste föreviga, med varningen livsfara). Färjorna, och somrarna, kommer och går. We are grains of sand...

Vacker skog mitt på holmen.

Ett ödehus på Rönnskär.

Den våghalsiga simmaren syns i det vita skummet.

Min trutvän; tror hen är halvtam.

Trodde pråmen var en muddringsmaskin. Rönnskär syns i fonden.

På Löyly, på olika plan, nästan som på en färja.

Här spelas beach volley på en pråm med 2000 ton sand.

Märkvärdiga kombinationer: den vackra lilla roddbåten, den gula
champagnebilen, den hotfullt svarta logon med lite 
omkullkastade bokstäver....

Vet inte om Helsingfors stränder ska se ut så här...

Glad bastubadare på ett stort elskåp, ett slags transformator. 

Färjorna kommer och går...

Fin rönn vid skejtparken.

Hemma med Figaro. Fotografiets filter heter Gryning.
Vi smeks alltså av morgonsolens strålar...

We are grains of sand... or entire universes?

Människor i sommarnatten

Tycker om boktiteln Människor i sommarnatten, på finska Ihmiset suviyössä, en roman av F.E. Sillanpää från 1934. Har inte läst den, men kanske sett filmen från 1948, regisserad av Valentin Vaala,  en av dessa gamla finska filmer som med jämna mellanrum visas på tv. Har inget minne av filmen, men minns vackra Anneli Sauli i Hilja maitotyttö i en liknande miljö, baserad på en novell av Johannes Linnankoski.
  Människorna i mina bilder i det här inlägget är kanske inte människor i sommarnatten, men nog på soliga eftermiddagar och ljusa kvällar i Helsingfors, från Berghälls Block Party till  Pokemonspelare i sina speciella, förstelnade positioner.
  Jag har aldrig varit så värst förtjust i cirkuskonst, trots att jag gillar cirkusmetaforerna och människokavalkaden i Desolation Row, en av mina favoritsånger av Bob Dylan, från lindansare till spåkvinna. Einstein, utklädd till Robin Hood, Askungen, Ofelia, Kain och Abel, Casanova, Ezra Pound och T.S. Eliot...
  En levande staty satt helt orörlig i Esplanadparken, det måtte kännas obehagligt att ha även ansiktet målat i en glänsande bronsfärg. Jag fångade ett varmt och kanske lite roligt möte mellan statyn och två romska kvinnor.
   Det var med blandade känslor som jag ställde mig för att titta på den gladlynte, engelskatalande jonglören, som skickligt hanterade både eldfackla och vassa knivar. Dessutom åt han ett äppel mitt i jonglerandet. Lyckligtvis fick han frikostigt med slantar av publiken.
   På samma gågata filade en cellokvartett på Beatlessången Let It Be i äkta Apocalypticastil. Några näpna, uppklädda barn dansade till musiken och jag kom att tänka på hur osannolikt det skulle ha varit att se barn med invandrarbakgrund uppträda på samma ohämmade sätt, mitt i det "offentliga rummet".
  Jag satt i solen på gräsmattan, scrollade och svepte bland mina foton och på Facebook. En kvinna klädd i lång grön kjol gled tyst förbi mig, kanske en bekant till den levande bronsstatyn.
   Människor i sommarnatten: En man låg och sov på den smala spårvagshållplatsen vid Mässhallen. Hade han rullat runt i sömnen skulle han ha hamnat på spåren, kanske direkt under en vagn. Spårvagnsföraren sprang ut för att ruska om honom, se till att han vaknade.

   Festklädda människor, som i en dröm glider de förbi utanför spårvagnsfönstret. Vackra sommarklänningar överallt, färggrant mönster på tyget. Ryska turister, en ung kvinna i en snäv klänning i den ryska flaggans färger. 

  I Sokos S-market, som numera håller öppet dygnet runt, ville jag lägga ner min tunga matkasse på en av bänkarna utanför kassorna för att leta efter mitt färdkort. Men alla bänkar var upptagna, på bänkarna satt människor och åt, korv och triangelbröd, bananer, kalla maträtter märkta med den orangefärgade prislappen, unga och gamla, mörkhåriga ynglingar som talade arabiska eller farsi, skröpliga finska pensionärer. En gamling, som verkade lite förvirrad, lutade sig mot sin rollator medan han åt en sallad, andra satt bara tysta och väntade, halvsov. Romer köade till flaskpantmaskinen med stora svarta plastsäckar fulla med tomburkar och flaskor.

  Jag fortsatte mot Tunneln, letade efter utgången på högra sidan. Där pågick ett bygge, trappan var en provisorisk metalltrappa som gungade och smällde under varje steg. Jag vände mig om och knäppte ett sista foto: She spends her time peeking into Desolation Row...

På Block Party i Berghäll. 

Alla inspirerades inte av heavy-technorytmerna...

Vid porten till Gamla kyrkans skvär

Lämnade min cykel olåst medan jag vandrade omkring i parken.
Ingen lade märke till den...

Röökitauko Kolera-altaan luona.

Bronsmannen, den levande statyn.

Ett möte, ett leende...

Thumbs up... 

Han jonglerade med både eldfackla, kniv och äppel - och hann även äta av äpplet... 

Lyckligtvis fick han många slantar i sin säck.

De filade på Let It Be, à la Apokalyptica

Barnen inspirerades av musiken.

I Esplanadparken

Festkläder i sommaren.

Fina klänningsmönster på Prideparaden.

Klänning i den ryska flaggans färger.

Flasksamlare på Eirastranden.

And nobody has to think too much about Desolation Row...
- Bob Dylan