Efter rosenprakten i Vinterträdgårdens rosengård kändes det nästan skönt att se bara gröna träd omkring sig i Mejlans arboretum. Buskrosorna var utblommade, luften ångade efter en regnskur. Gul ringblomma och blåklocka, granarnas taggiga toppar mot den gråa skyn, enstaka stavgångare i den bleka sommarskymningen (nej, ingen violett skymning).
En motorsågs genomträngande ljud när den kapade av murkna trädstammar. Hemliga portar i de gröna valven, i lövverket, som på hösten blir lysande gult, blodrött. Öar av sten på de före detta åkrarna. Satori i Mejlans?
Jag klättrade upp på berget, Johannisberget, ett ställe i Mejlans där jag aldrig varit förut, varken park eller riktig skog, ett slags ingenmansland. Stadens avlägsna brus, motorsågen, en ensam koltrast visslade nedanom berget, i svackan. Skräp och avfall på marken, tobaksfimpar, en trasig grill, plastpåsar, ölkartonger. Ett underligt ställe, både ödsligt och fridfullt, men också ganska kusligt och dystert, som om någonting lurade bakom den gröna vegetationen och den graffitiprydda elektriska anläggningen. Kanske farligt att röra sig här ensam, farligare än i östra Finlands djupa skogar? Man vill bara bort från ett sådant ställe, så nära och samtidigt så långt borta. Här kan hända vad som helst!
Blåsten som far igenom träden i Antonionis Blow-Up, tennisspelarna med sin osynliga boll. Någon ligger här på marken, en man i kostym, men i nästa stund är han borta.
Som tonåring orienterade jag i Mejlans skogar med mina klasskamrater på idrottstimmarna, ibland långt in på hösten, men inte på det här stället, uppe på berget, utan nämare sportplanen. Vi letade efter kontrollerna, ibland förvillade vi oss ända ner till Fölisöbron, där vi tände en cigarrett, svor och vände om. Ibland såg vi de hemlösa alkoholisternas kojor i skogen. På den tiden kallades de polityrgubbar, pultsare. Vi tyckte synd om dem, men var också ganska rädda för dem.
Och nu var jag här, decennier senare. MacDonalds gula skylt skymtade längre borta i utkanten av Lillhoplax. Högspänningsvajrarna korsade luften, jag kunde nästan känna elektriciteten som alstrades, en osynlig ström. Det var hett och tryckande, kanske åska i luften, kombinerat med el-ledningarnas osynliga magnetfält, en fuktig dallring på huden när det droppade från träden.
Jag följde stigen som ledde bort, nerför en sluttning, förbi en skogsdunge som på försommaren, då skogen klingar av fågelsång, antagligen är alldeles vit av sippor och konvaljer. En helt vacker skogsdunge, men jag tror inte att jag någonsin kommer att återvända hit, trots känslan av skog och ödemark, förnimmelsen av barrdoft, mitt i Helsingfors.
En bil körde förbi bakom de glesnande träden, på Fölisövägen, och jag vandrade förbi Allergisjukhusets branta backe, mot den trygga spårvagnshållplatsen. Vagnen körde i en lång uppförsbacke och vände sedan till vänster, förbi den katolska kyrkan. Under en kort stund glömde jag nästan bort att jag inte mera bodde där, vid Stockholmsgatan, i tredje våningen i ett hus med utsikt mot en låg röd tegelbyggnad med stora, moderna fönster: Mejlans folkskola.
En motorsågs genomträngande ljud när den kapade av murkna trädstammar. Hemliga portar i de gröna valven, i lövverket, som på hösten blir lysande gult, blodrött. Öar av sten på de före detta åkrarna. Satori i Mejlans?
Jag klättrade upp på berget, Johannisberget, ett ställe i Mejlans där jag aldrig varit förut, varken park eller riktig skog, ett slags ingenmansland. Stadens avlägsna brus, motorsågen, en ensam koltrast visslade nedanom berget, i svackan. Skräp och avfall på marken, tobaksfimpar, en trasig grill, plastpåsar, ölkartonger. Ett underligt ställe, både ödsligt och fridfullt, men också ganska kusligt och dystert, som om någonting lurade bakom den gröna vegetationen och den graffitiprydda elektriska anläggningen. Kanske farligt att röra sig här ensam, farligare än i östra Finlands djupa skogar? Man vill bara bort från ett sådant ställe, så nära och samtidigt så långt borta. Här kan hända vad som helst!
Blåsten som far igenom träden i Antonionis Blow-Up, tennisspelarna med sin osynliga boll. Någon ligger här på marken, en man i kostym, men i nästa stund är han borta.
Som tonåring orienterade jag i Mejlans skogar med mina klasskamrater på idrottstimmarna, ibland långt in på hösten, men inte på det här stället, uppe på berget, utan nämare sportplanen. Vi letade efter kontrollerna, ibland förvillade vi oss ända ner till Fölisöbron, där vi tände en cigarrett, svor och vände om. Ibland såg vi de hemlösa alkoholisternas kojor i skogen. På den tiden kallades de polityrgubbar, pultsare. Vi tyckte synd om dem, men var också ganska rädda för dem.
Och nu var jag här, decennier senare. MacDonalds gula skylt skymtade längre borta i utkanten av Lillhoplax. Högspänningsvajrarna korsade luften, jag kunde nästan känna elektriciteten som alstrades, en osynlig ström. Det var hett och tryckande, kanske åska i luften, kombinerat med el-ledningarnas osynliga magnetfält, en fuktig dallring på huden när det droppade från träden.
Jag följde stigen som ledde bort, nerför en sluttning, förbi en skogsdunge som på försommaren, då skogen klingar av fågelsång, antagligen är alldeles vit av sippor och konvaljer. En helt vacker skogsdunge, men jag tror inte att jag någonsin kommer att återvända hit, trots känslan av skog och ödemark, förnimmelsen av barrdoft, mitt i Helsingfors.
En bil körde förbi bakom de glesnande träden, på Fölisövägen, och jag vandrade förbi Allergisjukhusets branta backe, mot den trygga spårvagnshållplatsen. Vagnen körde i en lång uppförsbacke och vände sedan till vänster, förbi den katolska kyrkan. Under en kort stund glömde jag nästan bort att jag inte mera bodde där, vid Stockholmsgatan, i tredje våningen i ett hus med utsikt mot en låg röd tegelbyggnad med stora, moderna fönster: Mejlans folkskola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar