Skärgården i stan

Tog båten över det smala sundet till Ugnsholmen. Färden tar cirka två minuter och kostade 2,50. Ja, jag får nämligen en viss rabatt när jag visar upp mitt Mela-kort (på svenska LPA; som författare är det ju självklart att jag har min pensionsförsäkring hos lantbruksföretagarna, jag som aldrig mjölkat en ko, aldrig satt potatis...) och viskar: eläkeläislippu... På finska låter det värre än på svenska.
  Holmens café, med festlokal och bastuavdelning i den före detta färgfabriken av rödtegel, byggdes i slutet av 1990-talet. Senare dök det upp en långsmal byggnad med omklädningsrum och toaletter. Nästan varje år finns det någonting nytt på holmen: en utvidgad terrass, en utomhus jacuzzi, där folk sitter i ångorna även på kalla vinterdagar. 
  Det nya i år är två hängmattor och vita däckstolar på stranden strax intill den lilla kanalen, en skild bardisk vid den gamla tegelväggen. En dj testade sina samplers och loops för kvällens party. I år är även caféet renoverat i en mörk och ganska dyster look, flere bord ute på terrassen, kaffesortimentet är större, men borta är den rustika ekan mitt på golvet, som fungerade som buffébord.
  Jag vet inte om folk i dag vill ha så trendiga ställen ute på holmar. I dag uppskattar man enklare lösningar, mindre påkostade matställen, kanske som följd av restaurangdagskonceptet. Rönnskärs restaurang har bevarat sin ursprungliga charm, likaså Cafe Piper på Sveaborg. 

  På 90-talet besökte jag ofta Ugnsholmen med mina barn. Det minsta barnet, Cindy eller David,  sov kanske i sin kärra i skuggan av strandalarna. Vattnet vid simstranden blir snabbt bråddjupt, så det gällde att vakta barnen varje sekund och minut. På den tiden fanns det en enkel kiosk i tegelbyggnaden, där jag köpte kaffe åt mig själv (bryggkaffe i pappmugg) och glass åt barnen. Grillen på gårdsplanen var alltid het och man såg riktiga "stadin kundeja ja friiduja" steka korv. I dag ser man dem inte mera, grillen är borta, och jag serverades latte i ett Koskenkorvaglas...

  När barnen blev tonåriga slutade de att komma med mig till Ugnsholmen. Då förflyttade jag mig ut på klipporna på andra sidan kanalen och dit gick jag även i dag.
  En nästan obruten horisont, skärgårdsblommor i klippskrevorna, gult böljande sjögräs, bara ett stenkast från staden. Jag sökte upp "balkongen" på Skifferholmens klippor och tog en selfie i den friska blåsten. Jag önskade bara att jag hade suttit tillsammans med en vän på stranden, eller uppe på berget på ett vindstilla ställe med var sin bok. Min sommarläsning är In transit av Hannele Mikaela Taivassalo, just en sådan roman som min rastlösa själ gått och längtat efter på finlandssvenskt håll.

  Jag satt på min klippbalkong och läste. I Pappan och havet beskriver Tove Jansson hyllan i klippväggen, fyrvaktarens "enslighetsplats". Hon skriver också om de hemlighetsfulla pottarna i olika böcker, med klarbrunt vatten och "blanka breda blad för sländor och vattenspindlar att vila sig på" (Farlig midsommar). Kärrpotten, det svarta gloet. Jag fotade de vackra pottarna på holmarna utanför Helsingfors, i skärgården i stan.

Ny frisyr, med vinden som hårtork och vattenspray som ger hållbar fixering...

En ung person låg och läste i Ugnsholmens nya hängmatta.

Mitt latteglas, ej tillspetsat med vodka.

Stadens bästa laxsoppa på Rönnskärs restaurang.

Enligt ett test på Facebook heter min kommande bok Harry Potter och
prokrastinerarens sten. Här är stenen, magisk, kanske till och med lite farlig. 
Som en magnet drar den till sig folk...

Min sommarläsning. En nyckelpiga kilar över bokpärmen. Den fina Desigualscarfen
är inhandlad i en transithall någonstans i Europa...