För några veckor sedan läste jag en
annons på Tori.fi om en stuga som var till salu på Stenudden i Hertonäs. På
bilden syntes en vit liten stuga (”kesämaja”) på ett ställe i en skogsdunge som
inte såg för snårig och igenvuxen ut. Stugan var på hela tolv kvadratmeter... Priset kändes ganska rimligt, många
stugor kostar mycket mera, visserligen är de nyrenoverade och säljs med
solpanel och annan modern utrustning (hur mycket solenergi alstras det i en skuggig
skog?). Men inte visste jag hur jag skulle ha haft råd att köpa stugan...
Jag blev så ivrig och inspirerad av
annonsen att jag samma dag tog metron till Hertonäs. Jag har varit på Stenudden
några gånger förut och en gång, när jag var på väg till en
miljökonstutställning, gick jag nästan vilse i den täta skogen, urskogen,
nordost om stugområdet, jag fattar inte hur jag hade hamnat dit...
Nu, tio år senare, hade jag glömt hur
lång väg det var att vandra till Stenudden från Hertonäs metrostation (kanske
är det lite närmare från Brändö, förbi Brändö gård?). Jag hade också glömt hur
skuggig och tät Stenuddens skog är, ja ”urskogen” börjar ju bakom stugbyn. Jag kom
fram till ”bommen” och parkeringsplatsen, nu såg jag de första stugorna skymta
bakom träden. Området såg faktiskt ganska dystert ut, redan ödsligt i början av
september. Stugorna såg ut att vara placerade lite hipp som happ bland täta
snår och buskar. Inga staket får man ha kring sin stuga, inga odlingar. Skogen
måste få växa fri och vild. Det finns kring 800 stugor på området, uppdelade
mellan tre olika föreningar.
Jag sökte förgäves min vita lilla
stuga - det visade sig att jag sökte i fel kvarter... Jag pratade med en kvinna
som uppenbarade sig out of the blue på stigen som löpte mellan stugorna i
närheten av strandens täta vassbälte, och fick veta att jag befann mig på fel
område och att jag aldrig ens skulle få köpa stugan som var till salu. Så
slarvigt jag hade läst annonsen: endast medlemmar i fackföreningen JHL,
förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena, fick köpa en stuga
på det området på Stenudden. Jag kände mig både snopen och lättad...
Skymningen föll, ingen violett skymning, hela området verkade
med ens lite kusligt, enstaka människor kom emot mig, på cykel eller rastande
en hund. De flesta stugorna som skymtade bakom träden såg inte alls så lockande
ut, somliga i ganska dåligt skick, igenbommade, övergivna, med torra löv och tallbarr
på takfilten. Jag såg mig själv sittande i en av de dystra stugorna, ensam i
oljelampans flackande sken, omsvept i en filt, med regnet smattrande på taket
(ett läckande tak?). Men jag skulle dricka te och lyssna på radio, skriva på
min laptop och skrolla på mobilen tills alla batterier och powerbanks var tömda,
somna på en hård, knarrande träbrits... Asketiskt stugliv, ingen onödig lyx här...
Jag gick inte ända fram till
sommarkaféet, som redan var stängt, eller till Stenuddens badstrand. Det var
tidig höst, tyst och ödsligt. Jag hann se en skymt av utsikten mot
Gammelstadsfjärden, innan jag vände om. Ingen öppen havsutsikt precis, inga
klippor, ingen känsla av rymd och ljus, bara Sörnäs kraftverk på andra sidan
viken, Byholmen, Arabiastranden... Och jag längtade till min klippa på
Rönnskär, den magiska stenen. Kanske det får räcka för mig: Rönnskär,
Ugnsholmen, Sveaborg...
Jag skyndade tillbaka till Hertonäs
metrostation, tog en genväg genom koloniträdgårdens stugby, på prydliga sandgångar
med näpna välskötta hus på båda sidorna. Stugorna i koloniträdgården får vara dubbelt
så stora som stugorna på Stenudden och de är inhägnade bakom tydliga plank och
staket. Blåa hus, gula hus, ett vitt hus med blåa knutar, ett blått hus med
vita knutar. Vackra verandor med små fönsterrutor. Här finns bärbuskar, här kan
man odla rabarber, jordgubbe, potatis, tomat...
Kanske lite för mycket myspys för min
smak, tänkte jag när jag traskade förbi stugorna. Trädgårdstomtar och lyktor, snirkliga grindar,
friserade buskar, fina gasgrillar och trädgårdsmöblemang på terrassernas jämna
plankgolv. En småstadsidyll mitt i stan? Trafiken från Österleden hördes som ett jämt brus, det vinande
ljudet av ett metrotåg. Bakom skogsranden till vänster skymtade Hertonäs
höghus.
Äpplena hängde röda i träden,
blomsterodlingarna var fortfarande praktfulla efter den långa varma sommaren. En
liten aning av den kommande höstens förruttnelse, vinterns vita svepning... Jag
har sett bilder av kolonistugor med snygg, minimalistisk inredning i vitt, som
små hotellrum, men också mindre snygga interiörer med murriga färger, ryor och
hötorgskonst på väggarna, hästkuddar, grälla trasmattor och gardinkappor... Fast tycke och smak är olika. Men kanske vi också
borde vänja oss vid det som är lite fult och torftigt, kantstött och gammalt,
men fortfarande användbart? Kanske en enkel stuga mitt i den dystra skogen ändå
är mera i min stil? En gammal gnisslande hammock, ett vingligt bord, en osande
rund kolgrill. Åtminstone skulle jag njuta av fågelsången på försommaren, av
trädens grönska.
I min barndom hade vi aldrig en egen
sommarstuga, men mina föräldrar hyrde en stuga på olika ställen, på Mössenholmen
utanför Westend (vars ursprungliga namn var Hirböle), i Hangelby i Sibbo, på Sommaröarna
i Esbo skärgård. Jag tror att jag innerst inne alltid drömt om en egen stuga,
hur liten som helst, inte nödvändigtvis vid havet, men på ett fridfullt ställe
ute på landet... En trädgård är inte nödvändig, jag är ingen ”viherpeukalo”. Inte
för långt från en busshållplats, men inte heller för nära en livligt trafikerad väg...
Ibland kan jag avundas folk som ärvt
eller köpt sommarställen i skärgården eller vid insjöar, från vackra gamla
villor till enkla 1960-talsstugor. Jag ångrar att jag inte på allvar
övervägde att köpa en röd liten ”mormors stuga”
i Pernå när vi i början av 00-talet bodde i författarhuset Villa Biaudet i
Lovisa. Men, å andra sidan, hur ofta skulle jag åka dit? Och hur skulle jag ha råd att avbetala på både sommarstuga och stambyte i stadsbostaden?
När barnen var små tillbringade vi
sponsrade sommarveckor på olika semesterhem, Labbnäs i Dragsfjärd, Högsand nära
Hangö, Storgård på Kråkö i Borgå, en stugby i Mäntyharju i Södra Savolax, Lillholmen i Västanfjärd. Jag
minns ett blått vindsrum som hette Bikupan, hur ljuvligt det var att kasta sig
på den gamla sängen och vänta på att middagsklockan nere i matsalen skulle
kalla på oss, hur enormt tacksam jag var över att få vistas där, på detta hem
för ”trötta mammor”, då i Marthaförbundets ägo...
Som barn i början av 1960-talet
tittade min syster och jag in i de övergivna och vandaliserade ”rysstugorna” ute
på holmarna i Hirsala. Jag har sett olika slags ruckel på Åland, små bastubyggnader
och fiskebodar, en fin men halvt förfallen villa i Barösund, en bortglömd gäststuga
uppe på en bergsklack... Rostiga föremål, fläckiga tapeter, gulnade tidningar
från gångna decennier, en trädgren som växer in genom ett trasigt fönster, en
fadd lukt av mögel i en matsal eller på en glasveranda, en lukt som doftljusets
aromer av vanilj och patchouli inte lyckas trolla bort.
Vindsskrubbarnas och ”kamurkornas” bruksföremål: spinnrockar, sparkstöttingar, tvättbräden, metspön, smörkärnor, kaggar...
Världen efter en katastrof? Ett helt folk som har utvandrat eller evakuerats, bara
föremålen har blivit kvar. Men stugornas virke är starkt och tåligt. I
Sommarboken skriver Tove Jansson om allmänna
saker som fortfarande var för snygga för att slängas.
På Rönnskär i Helsingfors finns tre
stora gamla villor, en gång vackra och ståtliga, i dag nästan fallfärdiga, på
ett fascinerande sätt kusliga. Den finaste av dem, den blågråa villan uppe på
en klippa på södra stranden, Villa Wästanhäll, var tidigare Elantos. Snabbt
växande lövträd skymmer havsutsikten, i dag hör jag ett brandlarms korta och
skarpa signaler inne i villan – not my
headache... Polisernas villa, Villa Tjället, drar snart sin sista suck. Även den gula villan nära båtbryggan, Villa Björkas, som sedan
1990-talet fungerade som stadens rekreationscenter för pensionärer och
arbetslösa, har numera stängt sina dörrar.
Stenuddens minimala stugor byggdes
som anspråkslösa sommarställen åt arbetarklassen, de stora villorna på Rönnskär
var herrskapsvillor, idag övergivna, utan funktion. Man ser bara enstaka spår av
de forna trädgårdarnas grusgångar, syrenbersåer, bärbuskar och övriga planteringar.
I dag har klassgränserna knappast suddats ut, men koloniträdgårdarnas stugor är nu eftertraktade, de dyraste stugorna på Stenudden
kan kosta över 40 000 euro. Som bäst skriver jag om en mamma som med sin
lilla dotter missar sista bussen på en avlägsen ort, där de tillbringat en
vecka på ett ganska underligt semesterhem. De är de sista gästerna, alla andra
har gått hem, de urgamla damerna, akvarellmålarna, de ensamma flyktingbarnen,
de unga mammorna som nästan råkade i slagsmål med varandra, den vresiga köksan, gårdskarlen... Mamman, min villrådiga romangestalt, övernattar med
sin dotter i gäststugan uppe på bergsklacken. Eller så hittar hon en olåst dörr
till en av de fallfärdiga villorna, ett kråkslott mitt i en skuggig skogsdunge.
I dag köper utländska affärsmän
holmar i Finland, israeler har köpt Petäjäsaari i Kaavi i Norra Savolax; holmen ska förvandlas till en ekologisk stugby. Ett ryskt företag äger holmar och fastigheter i Åbolands skärgård i Pargas, där det nyligen
genomfördes en stor polisoperation för att få fast personer misstänkta för
skattebedrägeri och penningtvätt - den senaste veckans största inrikesnyhet.
Och så finns SuperShe Island i Ekenäs
skärgård, en lyxig semesterort för enbart kvinnor. Här kan badass women from around the world umgås med likasinnade, utöva wellness activities och så fröet till en
livsförändring via female empowerment,
för 4700 dollar per vecka... Men varför måste vi jämt vara inställda på
förändringar? Kan vi inte, ifall det alls är möjligt, acceptera oss som vi är? Varför är vi färdiga att betala enorma summor för vårt välmående (ja, hen som har pengarna)? Så ifall jag ställdes frågan Wanna be a
SuperShe Woman? skulle mitt svar blir ett bestämt No thankyou, även om jag erbjöds en gratis vecka på holmen, vars riktiga namn förresten är Fjärdskär......
Lyxiga sommarstugor för turister i
skärgården, glasigloor i Lappland, visst förstår jag att det lanseras nya
koncept inom turismen, så som wellness
travel och transformative travel,
och att detta bidrar till att marknadsföra Finland som ett spännande och lite
annorlunda tursitmål. Yoga och meditation på SuperShe Island... Det verkar som
om klosterlivets urgamla principer och discipliner hade överförts till mera
sekulära sammanhang. The
values of the monastery — meditation, mindfulness, silence, contemplation and
community — are being secularized and redone as resorts, säger
Beth McGroarty från Global Wellness Institute i en artikel från juni i New York
Times.
Men om det börjar dyka upp en massa
privata och lyxiga stugbyar i skärgården och uppe i fjällen känns det nog som
om respekten för den ursprungliga livsstilen och traditionerna i de här
miljöerna gått förlorad. Samebyarna och fiskebyarna, en försvunnen värld?
Svenska Yle:s program från 2016 om
sommarstugor, Stugor, med Kasper
Strömman som inspirerande programledare, gick nyligen i repris, ett fint program som också väckte många frågor. Jag har fortfarande inte sett alla tio
avsnitt – om mikrohus, stora ärvda villor, arkitektritade hus, ett modulhus
från 1960-talet, husbilar och tält, kolonistugor, stugor för medelklassen, stockstugor,
ekologiska stugor, full service
stugor i privata semesterparadis à la SuperShe Island... Tar våra krav på komfort aldrig slut? Inte kan man ju sova
på gamla hetekor från 1960-talet, sade någon som intervjuades i programmet.
Jaså? tänker jag och minns den asketiska sängen där uppe i det blåa
vindsrummet, i Bikupan...
I Sommarboken
skriver Tove Jansson om direktörsvillan, Villa Skränmåshäll, som förstör den
klara, bekanta sikten, en stor och fyrkantig villa med ett ilsket blänkande
plåttak, ett nytt och hotfullt landmärke. Direktören lyser med sin frånvaro och
en dag ror Farmorn och lilla Sophia med sumpbåten till hans ö och stiger
olovligt iland. Så här på nära håll var
villan ganska låg, som ritning hade den antagligen varit vacker. Den hade varit
vacker var som helst men inte här.
 |
| Den här stugan var inte till salu... |
 |
| Stugor på Stenudden i Hertonäs |
 |
| Hertonäs koloniträdgård |
 |
| Vägen till metrostationen |
 |
| I Hertonäs |
 |
| I en stugby, på en holme... |
 |
| Rönnskärs badhytter |
 |
| Den magiska stenen på Rönnskär... |
 |
| Hav, ljus och rymd... |
 |
| I slutet av augusti och... |
 |
| ... två veckor senare, samma blommor... |
 |
| Villa Wästanhäll på Rönnskär |
 |
| Den forna syrenbersån... |
 |
Bastun som man kan hyra, Wästanhäll
skymtar till höger... |
 |
| Villa Hallongrund, holmvaktens bostad |
 |
| Den nya Aalto-bastun på Östra Rönnskär |
 |
Muren byggdes kring Nobels oljecisterner
i början av 1900-talet |
 |
| Utsikt mot Gräsviken och Västra hamnen |
 |
| Utsikt mot Stora Räntan och Sveaborg |
 |
| Waldemar och Kaarina var här 1957 |
 |
| Sommarens sista violer |
 |
| Rönnskärs restaurang, f.d. Villa Hällebo |
 |
| Säsongavslutning med laxsoppa |
 |
Selfie i utedassets spegel, mannen i bak-
grunden plockade svamp... |
 |
| ... men knappast de här... |
 |
Danska turister väntar på förbindelse-
båten |
 |
| Hyresstugan vid Porojärvi, Enontekis |
 |
| Nestes Nolla-stuga, design Robin Falck |
