Junidagar i stan...

Junidagarna är ljusa och långa, ofta blåsiga, både varma och svala. Nu blommar de första pionerna på vår gård, ljusröda och vita, de runda "bollarna" slår ut och får den långa stjälken att böja sig mot marken.

I dag är det den ursprungliga midsommardagen, 24.6. Sommarsolståndet inföll den 21.6.

På Helsingforsdagen höll räddningsstationerna öppet hus, presenterade sin verksamhet och ordnade en insamling med mjukisdjur som delas ut till ambulansernas och sjukhusens barnpatienter. Vi besökte Mellungsby-stationen i närheten av Botbyåsen. Olivia hade med sig några mjukisdjur för insamlingen, hon fick pröva på en stor hjälm och hantera en liten vattenslang.

För ett par veckor sedan tog jag lokaltåget till Hoplax och besökte Alprosparken i Haga, mitt första besök där. Jag var också nyfiken på området: mina hemkvarter i gymnasieåldern och som ung student, ja, också som författardebutant 1975, då jag bodde där på tumanhand med min mamma.

Det rådde trängsel på parkens smala spångar, rhododendron och azalea lär trivas i området som tidigare var ett fuktigt kärr. De höga tallarna ger de lysande blombuskarna den skugga som de behöver. Alprosparken fanns inte när vi bodde i Haga och vi gick nog aldrig in i den täta, skuggiga skogen som växte där på den tiden.

Vi bodde på Frangulavägen, det sista huset strax före skogen mellan Södra och Norra Haga. Pappa spände på sig skidorna utanför C-trappans dörr och gjorde skidturer till Månsas och Långforsen. Jag cyklade ibland till Norra Hagas köpcentrum, ostari, då fortfarande attraktivt och modernt, i dag nedgånget, rivningshotat, liksom köpcentret i Botby (förhoppningsvis kan affärsinnehavarna med invandrarbakgrund fortsätta med sin verksamhet). Drumsös och Kvarnbäckens gamla ostari har redan rivits...

Mitt forna hemhus såg ut som förut, bara träden omkring det hade vuxit, min ungdoms träd...  Nej, jag vill egentligen inte alls citera Södergran:

Min barndoms träd stå höga i gräset 
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig? 

Dörren till trappan var olåst, det vara bara att stiga in och återse trapphuset, stiga uppför de bekanta, ganska höga trappstegen (vars bakgrundsfärg var grön på vår tid, man minns sådant...). Vår ytterdörr i tredje våningen var naturligtvis försedd med ett främmande namn, och den dörren var stängd för evigt, men jag försökte öppna dörren som finns lagrad i mitt minnes labyrint. Jag drabbades av en stark nostalgisk känsla som sedan övergick i en lätt ångest. Lite spooky att stå där i trappan, så bekant men också främmande. 

Trappan med ljus från balkongens fönster...

Jag vandrade på den slingrande, kuperade Haga sportväg, och mindes bussresorna till min skola i Mejlans, de tidiga, mörka vintermorgnarna. Jag har skrivit om min hemmiljö i Haga i den finska antologin Minun Helsinkini (Otava, 1989). I dag åker den bekanta bussen ända till Norra Haga och en främmande buss från Arabiastranden kör via Haga till Munkshöjden...

Jag minns att jag tyckte att somliga bostadshus i Södra Haga var väldigt fina, skinande vita med stora balkonger, moderna radhus vid Hagtornsvägen, de finaste som fanns... Vårt hus var mindre fint, tyckte jag, men man lär sig alltid, eller oftast, att tycka om sitt hemhus, och jag älskade mitt lilla rum med utsikt över tallskogen. Mamma tyckte det var ganska lång väg hem från busshållplatsen och en vinterdag halkade hon på Spireavägen och bröt benet.

Haga sportväg

Köpingsvägen...

I dag såg några bostadshus vid Köpingsvägen ganska nedslitna ut, jag gick förbi Sähkö-Jussi och Lukko-Nikkari, men hittade inget kafé. Jag sökte upp Ukri Merikantos skulptur Tähystäjä  (Spanaren) i Köpingsparken, en park som vi just aldrig besökte när vi bodde i Södra Haga. Vi såg parken skymta utanför bussfönstret, ett stort, ganska opersonligt och ödsligt område mellan utfartsvägarna. Ja, parken påminde om en stor grön trafikrondell.

För ett antal år sedan översatte jag en text om Merikantos konst, skriven av Otso Kantokorpi och utgiven av Parvs-förlaget, som är specialiserat på konstböcker och som drivs av fotografen Jussi Tiainen. Boken som presenterade Ukri Merikantos konst kom ut i samband med hans utställning på Galleri Sculptor 2008. Merikanto dog 2010, i dag finns Kantokorpi inte heller med bland oss, han dog plötsligt i maj 2018. Jag kan sakna nya texter på Kantokorpis blogg Alaston kriitikko, ofta ganska provocerande, och jag tyckte om att lyssna på honom i den finska Radio 1-kanalens kulturprogram.

Ukri Merikantos Tähystäjä, 1977 

Här rinner Hagabäcken i ett rör under
Vichtisvägen, min forna skolväg...

Hagabäcken mynnar ut i Lillhoplax

Jag spanade efter Merikantos skulptur och såg den blänka i solen i närheten av träbron som leder över den lilla Hagabäcken. Den 11 km långa bäcken börjar i Magnuskärret (Maununneva) och mynnar ut i Lillhoplax. Roligt med stadsvandringar i bekanta, men samtidigt lite främmande och kanske bortglömda miljöer i områden där stad och natur möts. Jag tänker på Rutiån som flyter i Sockenbacka och Gamlas, där det i början av 00-talet ordnades miljökonstutställningar med verk av Sofia Wilkman, Mikael Rahikainen, Barbara Tieaho, Sanna Karlsson Sutisna, bara för att nämna några.

Köpingsparken renoverades för tio år sedan, "landscaping" genomfördes och parken är i dag riktigt trivsam med nya planteringar, bänkar och lyktstolpar. Folk satt och solade sig på en gräsplan eller joggade genom parken. Jag knäppte ett foto av Merikantos skulptur och satte mig sedan på en bänk i närheten av en stor silverpil vid bäcken.

Innan jag gick ville jag knäppa ytterligare några foton av Merikantos skulptur, men en pappa med sitt lilla barn hade slagit sig ner i gröngräset i närheten av konstverket och jag ville inte störa dem. Fint att det är liv och rörelse kring Merikantos skulptur som ser lite ensam ut där den står i närheten av bäcken, vars sakta porlande överröstas av trafikbruset.

Före midsommar såg jag Susanne Gottbergs utställning Tredje faktorn i Konsthallen och fick en helt ny syn på vanliga dricksglas.... Utställningen pågår till den 4.8. I ett av rummen finns målningsinstallationen Samtidigt någon annanstans i samarbete med Markus Kåhre. Jag minns deras gemensamma projekt med stadstema i samband med Helsingfors festspel 2009, husfasader med fönster som såg ut som bostadshus i Bortre Tölö, på Amos Andersson. Ja, jag kan sakna gamla AA-museet, den luftiga salen med de vita pelarna. Nu finns där Luckans fina nya utrymmen. Amos Rex är häftigt, men det gamla museet var intimt och trevligt på ett sätt som många nyare museer inte är i dag... Tycker jag, Kulturtanten...

Susanne Gottberg, Tredje faktorn

Susanne Gottbergs och Markus Kåhres Samtidigt
någon annanstans

Här några foton till, från mina vandringar i juni, på universitetsbiblioteket i Kajsaniemi, på väg till simstadion, på Kiasma och caféer, på en fest hos Schildts & Söderströms, och till slut midsommarfirande på en solig bergsklack i Stensböle.

Jag förbereder mig också inför min nästa residensvistelse, som kanske kommer lite för tätt efter Tokyo... Har redan resfeber... Men mera om detta i mitt följande inlägg... Bien à vous, ha det bra...

Universitetsbibliotekets wow arkitektur... 

Blomsteräng på bibliotekets innergård...

Sommar på varuhuset...

Ganska långt kvar till de kommande "upplevelserna i
stadionklass".  Svårt att ta sig härifrån till simstadion.

På sommarcafé med äldre sonen Michael

Midsommarblommor i stan...

På Bettan Janssons fest på Sets, med Mari Koli,
Anna Friman och Touko Siltala

Eva Frantz, Bettan, Touko från Siltala-förlaget

Tack Bettan för alla år som gått med gemensamma
minnen, kan sakna gamla goda Schildts förlag...

Medarbetare från finska förlag, så fina
klänningar, sävy sävyyn...

Med David på mobiloperatören Elisas
futuristiska kontor...

Kulturtant i ny, fin sommarkjol, leve Gudrun Sjödén...
Framför spegeln i Davids rum, tidigare mina tre barns 
gemensamma rum...

Sommargrönt på Kiasma... Solgrönt?

Marimekkoklänning, som ett konstverk...

I det här rummet brusade Markus Coppers (1968-2019)
orgelval 1999, Archangel of Seven Seas...

Kaffestund på ödslig sommargata. Välmenande råd som dessa kan
ibland irritera: Do more of what makes you happy...

Midsommarafton med Cindys familj på en
bergsklack i Stensböle...

Sakta gå hem genom skogen...

Äldre mammor kan inte konsten att posera lika
coolt i spegelselfies... 

Svanfamilj med Sveaborg i fonden...

Bungytrampolin, allt hittar man på... 

Violetta blomster i sommarskymningen... 

Var det ej i går 
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop 
och alla voro glada? 
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan, 
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken, 
hon var den druckna och orädda sommarnatten. 
Hon var oblyg och skrattade utan måtta, 
ty hon var skogens ljusa dotter; 
hon hade lånat gökens instrument 
och vandrade spelande från sjö till sjö.

Edith Södergran, ur Skogens ljusa dotter, i debutsamlingen Dikter, 1916
Edith dog i Raivola på midsommardagen, 24.6.1923, 31 år gammal

Filmberättelse à la Google

Valde ut bilder och videosnuttar för en liten berättelse. Beklagar den irriterande, mekaniska musiken som Google bjuder på...

Salsa i Brunnsparken, vårens första blommor, möten med mina vuxna, fina barn och barnbarnet. 

En resa till Stockholm med besök på Nationalmuseet och Millesgården. Storleken på filmberättelsen får inte överskrida 100MB, så det blev ingen lång berättelse...

Världen i byn i Kajsaniemiparken. Det märks kanske att jag fascineras av tåg...

Ellen Thesleff och Pawel Althmer på HAM. Kiasma, alltid lika inspirerande som byggnad, som mötesplats med nya utställningar...

Tryck två gånger på pilen, så syns videon... Ja, i den sista lilla snutten säger jag Moj, jag har varit och simma... (vilket skedde på simstadion, så skönt och avslappnande)...

Har ni nattvioler - här vimlar - alla blommor äro underbara i år - och de ljusa nätterna och det där spegellugnet alla nätter och alla dagar det är ju underbart alltsamman.

Ellen Thesleffs brev till sin syster Thyra Castrén, 4.7.1912

Näktergalen och liljekonvalj

Det har blivit något av en fix idé för mig: att plocka liljekonvaljer åtminstone en gång på försommaren innan de har blommat ut... 

I Helsingfors kan man åka spårvagn till Dal och Brunakärr och plötsligt befinna sig i en skog med klingande fågelsång. Jag hoppades få höra näktergalen, den är ofta svår att upptäcka. Jag har hört den på Tölövikens strand, i Lappviken, ja, egentligen var som helst... Men när man längtar efter att få höra den "lyser den med sin frånvaro"...

I går var näktergalen den första fågeln som jag urskiljde i kören av fågelkvitter när jag tog en genväg över en gård vid foten av ett högt punkthus vid Tullbommen. Svårt att fånga näktergalens sång på en videosnutt, bland alla de andra drillande och kvittrande fåglarna, bland trafikbullret från Mannerheimvägen. Näktergalen tycker om att hålla långa pauser och varje drill låter lite annorlunda, med visslingar och knäppande läten som kan påminna om kastanjetter... A nightingale sang at Berkeley Square...

Jag drabbas nästan av ett slags Stendhals syndrom när jag efter en lång paus vandrar ute i naturen, om än "bara" i Centralparken i Helsingfors. Så grönt och friskt det var efter föregående dags regn, så skönt det var att sätta sig på en bergsklack i den varma eftermiddagssolen med en matta av violett styvmorsviol lysande omkring en. Vackert ljus silande mellan trädstammarna i en lund med sirlig ormbunke, lätt att glömma bort att man var i hjärtat av Helsingfors...

En matta av violer i urban miljö...

Liljekonvaljens små vita klockor skymtade i de skuggiga skogsdungarna, jag såg de sista vitsipporna lysa bredvid dem. Blommande nässla, kluster av gullviva mot bergets gråa sten... Jag plockade också några smultronblommor, ekorrbär, skogstjärnor, smörblommor och violer. Hemma höll jag ett litet förhör/föredrag i botanik för yngre sonen och hans flickvän, som inte såg så glada ut.... Morsan, måste du...

Ingen veronica, klöver eller blåklocka på försommaren, en stark doft av hägg och någonting annat som inte doftar så gott. Aspens lurviga hängen, vita maskrosbollar... Det var livlig "trafik" på skogsvägarna, cyklister och joggare, familjer på söndagspromenad. Två gråvita hästar rörde sig makligt bakom träden på en stig i närheten av hästhagen.

Ja, jag medger att jag ibland går lite vilse i Centralparken - nej, jag ska inte till Britas - och drar en suck av lättnad när jag får en se en skylt med namnet Dal eller Idrottsgatan...

Min syster och jag plockade och pressade sammanlagt 80 växter i "mellanskolan", fördelat på två somrar, mina barn behövde inte samla växter i ett herbarium, men en gång hjälpte jag min äldre son att samla och pressa 20 växter innan vårterminen tog slut...

Så här skrev jag i romanen Jag gungar i högsta grenen (Schildts & Söderströms, 2015) om den 16-åriga Florence på det fiktiva pensionatet Strömsholm i närheten av Vasa på sommaren 1894:

Florence kommer vandrande på den lilla sandvägen som leder in i skogen. Hon har bytt kläder, hon ser så vuxen ut i sin långa sidenklänning, hennes stora hatt är praktfull med fjädrar och granna silkesblommor. Mamma säger att hatten är prålig, jag tycker den är fin. (---)

Florie bär på en spånkorg, hon samlar blommor för sitt herbarium, fyrtio vilda växter ska hon plocka under sommaren. Den tunga växtpressen av gjutjärn står i ett hörn på pensionatets verandagolv, Bertel och jag brukar titta på när Florie försiktigt öppnar de grova gråpapperen och blåser bort lite mylla som torkat kring en blommas spröda rot. 

Bofinken slog så glada slag...

I dag har buketten redan vissnat...