Vårdagjämning

I dag inföll vårdagjämningen, närmare bestämt kl 11.01, då dagen var lika lång som natten. Solen stod exakt lodrätt över jordens ekvator, läser jag. Nu blir dagarna i genomsnitt fyra minuter längre per dygn, vilket betyder att vi i rasande fart går mot allt ljusare och längre vår- och sommardagar, tills vi når sommarsolståndet. På södra halvklotet sker allt åt annat håll. Så fascinerande det är med de här fenomenen, ljusets och mörkrets växelverkan, årstidernas och årens gång. Astrofysik, astronomi, mytologi... Skimrande dagar, hette den berömda romanen av Han Suyin från 1952. 

Chanserna att se norrsken ökar också vid vårdagjämningen: solens och jordens magnetfät "krockar" och det kan uppstå magnetiska stormar. Partiklarna i jordens atmosfär laddas upp, vilket resulterar i norrsken. 

Synd att jag alltid missat de starka norrskenen som synts även här i södra Finland, oftast mitt i natten eller på morgonkröken. Jag orkade inte heller stiga upp klockan sex på morgonen den 14.3 för att titta på den granna fullmånen, ett slags blodmåne, förknippad med månförmörkelser på andra håll i världen (men inte detsamma som en "supermåne", som vi lär få se i oktober i år).

Här en bild från den palestinsk-danska konstnären Larissa Sansours fina utställning på Amos Rex. En månförmörkelse syns på himlen. Man drogs in i videoinstallationer med inslag av dokumentärfilm, science fiction, opera och miljökatastrofer, allt med fokus på palestiniernas utsatta position. Sopranen Nour Darwish framför verket As If No Misfortune Had Occurred That Night, en sång i både palestinsk och europeisk tradition om förlust, sorg och kollektivt trauma.

Jag glömde att fota i dag, vädret var grått och blåsigt, men här lite bilder från ett vintrigt Helsingfors, visserligen fick vi aldrig en ordentlig vinter i år, Isfrun kom aldrig på besök... Header-bilden är från februari.

Den 25.2. klirrade en massa isflak på fjärden utanför Ugnsholmen. Ser ni Tallink-färjan? Folk rastade sina hundar på strandklippan, somliga stadsbor gick klädda i ullkappor och "småskor".

Ugnsholmens lilla kanal, som jag döpt till Canal Grande, ser varje dag lite olika ut, beroende på temperaturen, dagsljuset och vinden.. ja, kanske också beroende på ens egen sinnesstämning...

Dimmiga dagar i mars, än så är det långt till vår... Mina kära körsbärsträd väntar på blomningen, sakura. Lekparkens färgglada soptunnor lyste i dimmorna och sparvarna kvittrade högljutt i de kala buskarna...

Jag firade min födelsedag (som infaller bara vart fjärde år, eftersom jag är född 29.2) i början av mars och tog fram mammas kaffeservis, Arabias Singapore, som så många familjer hade hemma hos sig på 1950- och -60-talen. Unnade mig en enkel kaffestund innan gästerna (mina vuxna barn med familj/svärmor/flickvänner) kom. Ja, assietten hörde till min fasters Ali-servis och jag drack mitt kaffe ur min älskade Koko-mugg. Min syster sänder mig alltid så fina presenter från Keuru i Mellersta Finland, jag nändes nästan inte öppna de vackra paketen. Kortet visar en målning av Helene Schjerfbeck och de torkade gröna kvistarna köpte yngre sonen på St. Valentine's/Alla hjärtans dag.

Tyst och stilla innan gästerna kom. Affischen på väggen är Nils Dardels målning, Den döende dandyn, från 1918. Men när jag gick till butiken för att köpa det som jag glömt, mineralvatten, läsk åt barnbarnen, lite ost och druvor, kände jag mig väldigt trött, ja, så trött att jag knappt orkade gå, samtidigt som jag fick andnöd. Hemma mådde jag igen bättre och jag tänkte att jag bara stressade i onödan och borde ha ätit en stadigare lunch.

Min fest blev så fin, har inte haft "gäster" på länge, vi ses oftare hos min dotter. David lagade tacos med antingen kyckling eller tofu, groddar, tomat och avocado hörde också till, smaksatt med chilimajonnäs och hoisinsås. 

Lillebror var först väldigt blyg och ville inte lämna mamma, men snart ritade han tillsammans med stora syster och prövade på modelleringsleran som mommo hade köpt. 

David i vårt lilla kök, där han lagade tacos samtidigt som vi lyssnade på Stevie Wonder och Miles Davis. Den nyligen avlidna Roberta Flacks fina Killing me Softly och The First Time Ever I Saw Your Face.

Olivias kära räv som hon fått av sin gudmor... bortglömda skumpaglas och disktrasor på tork... 

Så snabbt blommorna vissnar... Men här är de som vackrast:

Efter festen märkte jag att jag fortfarande var väldigt trött och blev lätt andfådd. Sedan fick jag feber och började hosta, en ganska otäck hosta som blev allt värre. Det väste, pep och ven i lungorna. Jag fick en akuttid på Femkantens hälsosation. På väg dit gick jag förbi Tattoo-bänken, men jag satte mig inte på den... Och i ett skyltfönster står det kryptiska Between the Devil and the Deep Blue Sea...

Efter att jag röntgats i det gamla posthuset fick jag diagnosen lunginflammation. Jag blev nog mäkta förvånad, både lättad och lite skärrad. Mitt livs första lunginflammation! I min ålder kan det vara allvarligt, till och med fatalt.  Jag är kanske inte i världens bästa kondis, men är oerhört tacksam för att inte ha någon grundsjukdom, typ diabetes eller högt blodtryck. Vem vet, kanske det var koronarelaterat, i dag testar vi oss inte mera. Och även yngre personer insjuknar i det som heter mykoplasma och återhämtningen kan ta länge. 

Nu gällde det att ta det lugnt och vila, men hostan höll mig vaken på natten. Har aldrig förut haft en sådan hosta, det liksom mullrade i lungorna. Slemmet lossnade, men i nästa stund fanns där nytt slem som krävde att jag hostade. Efter antibiotikakuren tog jag mig ännu en gång till hälsostationen och gick förbi Tattoo-bänken... Nu fick jag hostmedicinkapslar som såg giftiga ut och så småningom lättade hostan. 

Ute var det lika dimmigt och rått, en kall blåst kom farande från havet. Lite snö föll och någon spelade pingpong i parken. En dag vågade jag mig till Ugnsholmen, men det borde jag inte ha gjort, det var iskallt och ovänligt, men lyckligtvis var jag på påpaltad och kunde dra huvan över huvudet. Blir plötsligt väldigt trött när jag är ute och vandrar, men det känns ändå viktigt att röra på sig. 

Här gick jag inte vidare, till Skifferholmen: 

 Dagar med knallblå himmel... sedan blir det igen mulet med kyla och lätt snöfall.

Spela pingpong i parken, ja, det gör man ju gärna, come rain or shine...

Fick kärt besök i början av mars och vi vandrade på stranden. Inga fiskar syntes i vattnet...

 

Med sönerna på Bar 9 på Nylandsgatan, tidigare ett väldigt trendigt ställe, i dag helt mysigt och liksom "vanligt". Michael hade varit hos barberaren, men nu har han låtit håret växa igen. 

Tulpaner gör en glad och jag tycker om att titta på påskpynt i butikerna, lyckligtvis behöver man inte köpa nånting.

I går kväll var spårvagnstrafiken avstängd i stadens centrum, helikoptrar smattrade och cirkulerade ovanom hustaken. Det skapade en lite kuslig stämning och jag tänkte på den inledande scenen i Coppolas film Apocalypse Now, som handlade om kriget i Vietnam med hänvisningar till Conrads roman Mörkrets hjärta, en film som jag tyckte var extremt obehaglig när jag såg den 1979. 

Folk stod i gathörnen och väntade, poliser dirigerade trafiken och spårvagnarna syntes i långa leder på Mannerheimvägen.

Ukrainas president Zelenskyi var på statsbesök i Finland, så man förstår att säkerhetspådragen var strikta.  24.2, då kriget i Ukraina hade pågått i tre år, lade jag ner ett ljus på Domkyrkans trappor på Senatstorget. Slava Ukraini!

Önskar er ljusa och hoppfulla vårdagar! Här en dikt om vårens ljus och tidens flow, om att seize the moment, av Lassi Nummi, mångårig ordförande i Finlands PEN:

Kaikki virtaa poispäin.

Kaikki virtaa pois.

Kun saavumme tähän hetkeen,

pysähdymme,  ja katso:

kaikki virtaa tähän hetkeen.

Mikään ei pois.

Joen pintaan heijastuu kaikki.

Puut ja pylväät,

vuodet, kasvot, 

kaikki rakkaus tähän hetkeen.

Ja runsaat silmut,

kevään suuri valo.

- Lassi Nummi

Bara bada bastu... Stadens finaste bastu, Löyly, på Ärtholmen, en rökbastu med doftande rök som stiger från skorstenen. Många vinterbadare eller folk som bara sitter med en kopp kaffe på terrassen och njuter av solskenet.

Tystnadens kapell vid Narinken-torget i Kampen. Man kan bra titta in och sitta en stund på träbänkarna i det avskalade rummet, och sedan skynda vidare. 

Full storm 25.1 med kuling, höga vågor som bryter mot klipporna och bildar vitt skum. Kändes mera som höst än vinter:

Parliament of Birds? Skrevs av Geoffrey Chaucer på 1300-talet och lär hänvisa till St. Valentine's Day...

Osannolik, flammande röd solnedgång 20.1. Ursins klippa, en av mina favoritplatser, där det för länge sedan fanns en badinrättning med hopptorn.  Rönnskär och Löyly-bastun syns i fonden.

Familjepicknick på Ugnsholmen, även jag tar ibland med mig kaffetermosen, och i början av februari unnade jag mig en Runebergstårta...

Folk kommer och går, på metrostationerna, långt borta eller nära hemmet, go with the flow...

 

Vårens söndriga flöjt

Jag hoppades dela ett inlägg redan i  mars... och plötsigt är det maj! Men här lite bilder, från vinter till vår, med varierande texter om köldknäppar och dimmiga dagar, Aktiahuset som rivs, presidentvalet, de underbetalda Wolt-matbuden, böcker av Nicole Krauss och Michael Chabon, filmer som inkluderar palestinierna, yngre sonens resa till Senegal och Gambia... 

Påskblommor, ymnigt snöfall den 23 april, sommarvarmt på första maj, iskall blåst på Sveaborg några dagar senare.. Våren som lämnat sin söndriga flöjt på stranden...

Sov du lilla videung, än så är det vinter....

Havsgatans hus, från jugendslott till 1920-talets funkisstil. Det helt upplysta huset till höger genomgick en renovering, länge lyste det starkt i precis varje fönster, dag och natt... Att renovera gamla hus blir väldigt dyrt, och just nu rivs Mannerheimvägens Aktia-hus från början av 1960-talet, ett ganska fult hus som ersatte Huberska huset i nyrenässansstil från 1890-talet....

Så här ruskigt såg det ut när Aktia-huset rivdes, nästan som om de tre smederna högg sönder det. Tankarna går också ofrivilligt till sönderbombade hus i både Ukraina och Gaza, fast på Mannerheimvägen handlar det enbart om nyttotänkande, investeringar och affärer: det blir billigare att bygga nytt än att renovera gammalt, och det nya huset som byggs kommer att fylla alla krav på modern teknologi, erbjuda praktiska kontorsutrymmen med lite högre takhöjd, mysiga restauranger och butiker i gatuplan.   

Så här såg Aktia-huset ut på hösten 2022, då det vid Tre Smeder pågick en demonstration mot regimen i Iran:

Den 8 januari såg det riktigt arktiskt ut, men kölden varade inte länge och man kunde inte vandra/åka skidor en enda gång på isen utanför Ugnsholmen och Stora Räntan:

Efter dagar med smältande snö blev det igen köldgrader och här kunde man ha åkt skridsko på "naturis":

Nej, jag såg aldrig de här fantastiska norrskenen, bilden är en skärmdunk från Riku Karjalainens fina kortfilm Tuntemani talvi (Vintern som jag kände), från Kuusamo:

En av Stora Räntans roddbåtar i väntan på vår... Bortglömd? Med åror  och allt...

Så fina isformationer, varje dag olika. Sedan driver de bort, beroende på vinden, eller ersätts av knakande isflak:

Det här kunde ha varit jag på 1990-talet, fast barnvagnen som jag hade var inte alls lika fin...

 

Vinterbadare på Ugnsholmen:

Mellungsbackas bäck i februari när det var sportlov. Jag gick på bio tillsammans med Olivia. Östra Centrums Finnkino har bilder av svunna decenniers filmstjärnor på toadörrarna, vilket kanske inte känns riktigt comme il faut... Nå, jag poserade med Sophia Loren. Som barn, kanske när jag var lite äldre än Olivia, såg jag Romans på Capri med Sophia Loren och Clark Gable, antagligen på biografen Elysée på Kalevagatan... 

Joakim ordnar i kökslådan medan mamma kokar spaghetti:

Det var valsöndag, presidentvalets andra omgång. Vi åt i Gårdsbacka på den populära irakiska grillrestaurangen Tikke, nästan alltid fullsatt. Doften från kolgrillen kittlar i näsborrarna, soppa, sallad och rikligt med tunnbröd ingår i portionen. 

Valaffischer från presidentvalets första omgång:

Raden av Havsgatans pampiga hus sedda från Ugnsholmen. På 1990-talet hade jag en väninna som hyrde en liten vindsvåning i jugendslottet som syns till höger (vänster om det röda tegelhuset). Hon hade nog stadens finaste havsutsikt, hisnande, säkert ett strå vassare än utsikten från de stora bostäderna i de nedre våningarna. Ja, "uppe på vinden" såg man ett enda skimrande blått hav/vita isvidder så långt ögat nådde, nästan så att man kunde se Tallins kyrktorn skymta på andra sidan Finska viken... 

Vindsbostädernas små fönster syns strax under det gröna taket. Jag skrev någonting om ett liknande bostadshus i romanen På andra sidan Finska viken (1997). Ett avsnitt hänvisade till den estniska författaren Lilli Promet och hennes novell Tysken, som romanens unga huvudperson Marju Sinijärv analyserar i en skoluppsats. Novellen får sin moderna motsvarighet i ett hus på Havsgatan, men den avvisade ryska pojken är nu en afrikansk pojke. 

...här är luften rå och stenarna hala,
här är allting dött och väcker ingen munterhet,
utom den söndriga flöjten våren lämnat på stranden.

Edith Södergran, Den låga stranden (1916)

Det blev vårdagjämning och jag tänkte delta i en newroz-fest, antingen i Södervik eller i Brunnsparken med newroz-eldar, men jag var lite krasslig, så jag avstod. Jag gick nämligen och ramlade i mars, ja, jag snubblade på mitt kära Ugnsholmen, i närheten av "Canal Grande" (fotad här i februari), och stötte mig överraskande illa på den hårda betongvägens plattor (som inte ens var hala), slog mig liksom gul och blå, från knäna till handlederna, revbenen och högra armen. Lyckligtvis inga benbrott, jag röntgades på ett för mig nytt HUS-ställe i det gamla posthuset. Som yngre ramlar man skonsammare, men ju äldre man blir desto mindre "fjädring" har man på sin arma kropp...

Morgon-tv i våra gemensamma väntrum:

Efter köldknäpparna kom Gumman Tö åtskilliga gånger med sin kvast, tills allt igen frös ...

Yngre sonen David reste till Senegal/Gambia i slutet av februari, där Robba, hans finsk-gambiska musikerkompis redan väntade på honom hos sina släktingar i Banjul.  Davids resa varade i sex veckor och han sände några fina "vloggar" därifrån, börjande från en nattlig vandring i Dakar före den långa bussresan till Banjul, rapporter från fisketurer, kanotfärder och camping på en strand med nya finsk-gambiska vänner, ett besök i en libanesisk musikers hemstudio. 

Man tycker ju att Senegal och Gambia kunde vara en och samma stat, men de europeiska kolonialherrarna spjälkade som känt upp Afrika och drog spikraka gränser (till exempel Malis statsgräns ser inte riktigt klok ut) som splittrade folk och döpte om territorierna till Franska Västafrika, Tyska Östafrika, Guldkusten, Övre Volta, Rhodesia...

Det uppskjutna presidentvalet i Senegal löpte lugnt, den nya presidenten är den 44-årige Bassirou Diomaye Faye. Allt gott önskar man honom och Senegals folk, länge ett av Afrikas mest stabila samhällen. Staden Saint-Louis vid gränsen till Mauretanien var Senegals forna huvudstad, den franska kolonialismens säte, i dag ganska förfallen, enligt David inte så värst trevlig att besöka, trots tillhörande UNESCO:s världsarv sedan 2000. 

På den här bilden talar David med Robba som redan befann sig i Gambia, några dagar före flyget till Dakar (med Turkish Airlines via Istanbul!). Alice Walker småler på en bild på väggen... Så behändigt det är i dag att kommunicera med någon på andra sidan jorden. Jag minns hur besvärligt det var att ringa till min mamma från Jamaica i slutet av 1980-talet, man beställde samtalet hos telefonföreningen i Kingston och fick ta emot det i ett litet bås. 

Vi såg filmen One Love om Bob Marley, helt bra, samtidigt som den gjorde mig vemodig. Det finaste var musiken, men t ex musikerna Peter Tosh och Bunny Wailer nämndes inte ens vid namn, trots att de förekom i den fina ska-inspirerade låten Simmer Down. Mitt förlorade Jamaica, ja, så kändes det efter den svåra skilsmässan, fast jag lämnade nog en del av mitt hjärta kvar i Kingston, I left my heart... in Kingston... Ackee, rice, saltfish are nice, sjöng Harry Belafonte i Jamaica Farewell.

Jag har aldrig beställt hem mat via Wolt eller Foodora, inte en enda gång. Ja, jag blir ganska illa tid mods när jag ser matbuden, de flesta afrikaner, bära på de stora förvaringsväskorna eller glida fram i snösörjan på cyklar eller de konstiga scootrarna/mopederna med små hjul. Ofta ser jag dem villrådigt leta efter rätt trappa i bostadshusen där de hungriga kunderna otåligt väntar på dem. Är detta lågavlönade jobb faktiskt bättre än inget jobb alls?

Så här såg det ut i slutet av april, Aktia-huset är nu helt jämnat med marken och hotell Tornis torn tittar fram bakom grannhusen:

Det som händer i både Ukraina och Gaza är så deprimerande att det känns svårt att kommentera det. Eller Aleksej Navalnyijs död 16.2. Skolskjutningen i Vanda i början av april, gärningsmannen var en 12-åring (ett gärningsbarn). Veckorna går, småningom bleknar minnena av vissa händelser, eller så blir man bara så trött och avtrubbad att man inte förmår smälta alla nya vändningar och ta ställning till dem. 

Jag har deltagit i demonstrationer under både ukrainska och palestinska flaggor.  För några dagar sedan såg jag blåvita israeliska och finska flaggor vaja på Senatstorget i en demonstration mot antisemitism, uppenbarligen med kristna företecken eftersom en stor bild av Jesus fanns med på ett hörn. Ja, vi är ju uppvuxna med biblisk geografi och gammaltestamentlig kultur, från Nilen i Egypten till Betlehem och Jerusalem, Galileen och Gennesaretsjön, grannländerna Jordanien och Libanon... Ibland undrar jag varför den kristna kyrkan inte tar lite kraftigare ställning till det som händer i Gaza, vi har ju "approprierat" kristendomen från dessa trakter och ser Jesus som Fredsfursten. 

Här en länk till min recension av en finlandssvensk bok om Jerusalem, från 2012:

https://www.nytid.fi/2011/12/jerusalem-shalom/

När jag var ung på 1970-talet reste många på arbetsläger till antingen Kuba eller Israel. Jag ångrar fortfarande att jag inte for till Kuba. Min väninna Eeva, som till min stora sorg dog i fjol, vistades på ett kibbutz i Israel i början av 1970-talet, då det politiska läget hade lugnat sig efter 6 dagars kriget 1967. Men jag tror inte att just någon i min generation visste så mycket om palestiniernas situation på den tiden, om det ökade antalet israeliska bosättningar på de palestinska områdena, om flyktingarna i Libanon. 

I dag minns jag det snopna och satiriska slutet i Philip Roths succéroman Portnoy's Complaint, som jag läste tillsammans med min judisk-amerikanska pojkvän i Monsey, New York: en skildring av den sexfixerade huvudpersonens vistelse i Israel. Jag måste kolla vad Roth skrev om palestinierna, ifall de överhuvudtaget fanns med på ett hörn.

Här är jag på en äppelodling i Monsey på vintern 1972, pudeln Claudie ser nog ut som ett monster innan pälsen klipptes. Jag har fått höra att min pojkvän, som tog bilden, dött för några år sedan. Take what you have gathered from coincidence, it's all over now baby blue...

I Michael Chabons  fantasi/satir/sci-fi roman The Yiddish Policemen's Union från 2007 har en judisk stat grundats i Alaska 1941 för judiska flyktingar från Europa. Jag minns inte romanens alla vändningar - hade holocaust förhindrats i denna alternativa historiebeskrivning? Och vad gäller det jiddischka språket så har jag läst att många beklagat sig över att jiddisch inte fick en mera framträdande status i Israel vid sidan av hebreiskan. 

Jag älskade Nicole Krauss roman The History of Love, om den ålderstigna Leo Gursky i New York, ursprungligen från Polen, och om hans stora kärlek till Alma, också om ett försvunnet manuskript (vilket ibland kan kännas som ett utslitet tema i romaner). En parallellhistoria om en annan Alma, den 14-åriga Alma Singer, löpte genom romanen, en bok som jag nu fick lust att läsa på nytt. Men jag lyckades inte riktigt komma in i Krauss roman Forest Dark, förlagd till Tel Aviv. 

  

Under åren har jag sett några tankeväckande israeliska filmer, bl a Natalie Portmans A Tale of Love and Darkness, baserad på Amos Oz memoarer, i Foxtrot blir palestinska ungdomar ihjälskjutna vid en gränspostering när en rullande tomburk misstags för en granat, i  In Between får vi bekanta oss med tre mycket olika palestinska kvinnor i Tel Aviv. En av kvinnorna inleder ett förhållande med en israelisk kvinna, en annan slits mellan fästmannens traditionella syn på muslimkvinnan och rumskamraternas modernare inställning. 

I min roman Eldfågels dans har jag en skildring av Black Hebrew Israelites, en grupp svarta amerikaner som bosatt sig i Dimona, Israel. Jag brukar med jämna mellanrum kolla hur de riktigt har det i Israel, de anses ju inte vara "riktiga judar", på samma sätt som det var svårt för de etiopiska judarna att accepteras i Israel. Mitt ex hörde till rastafarirörelsen Twelve Tribes of Israel, dock inte samma grupp som bosatt sig i Dimona.

Här lite bilder från aktivisternas Helsingfors, en pro-Palestina demonstration vid foten av den grubblande finska nationalskalden Alexis Kivi och på "julgatan" i början av januari:

På en demonstration på Medborgartorget till Alexei Navalnyis minne. En av talarna var helt överraskande Michail Chodorkovskij, den f.d. oljemiljardören vars presidentkampanj Putin stoppade genom att åtala honom och förpassa honom i fängelse. 

I väntan på våren, på Eirastranden. Min sommarholme Rönnskär skymtar bakom Ärtholmens strandvall:

Folk vandrade på svaga isar ut till Stora Räntans konstnärshus:

Jag unnade mig kaffe med furstligt dopp på min födelsedag, som i år var "riktig", dvs skottdagen 29.2. Dessutom är det Drakens år, mitt år, som infaller vart tolfte år.  Min roman Den osynliga draken utkom 1980, min enda bok som trycktes i två upplagor, den utkom också i Sverige, vilket bara några av mina böcker gjort, på det ansedda förlaget Alba vars litterära chef var Daniel Hjort. 

Min syster och jag på sportlovet i Veikkola, ca 1962. Det syns på mina skidbyxor att jag har fallit i backarna mer än en gång... Pappa tog fotot.

De obligatoriska påskblommorna:

Den ortodoxa kyrkogården, i skuggan av Gräsvikens glasskrapor:

I den nyrenoverade saluhallen i Hagnäs, den här delikatessaffären heter Lentävä lehmä, Den flygande kon:

Nyfallen snö på påskdagen:

Michaels minimalistiska påskhäxa från dagistiden på 1990-talet. Nere på gården syns den gula lyftkranen som användes för husets takreparation. Det var med hjärtat i halsgropen som jag tittade på takarbetarnas färd upp och ner, ibland drabbades kranen av ett tekniskt fel och stannade "mitt i luften". Dyrt blir takrenoveringen också för en författare - pappa betalar? Jag får lov att ta ett nytt lån, eller flytta bort från dessa hoods...

På lilla Jockes 3-årsdag i april, alla födelsedagstårtor behöver inte vara så spektakulära... Tulpanerna i Arabia-vasen är faktiskt av trä... Far och dotter engagerade i ett samtal, reasoning, enligt rastafarirörelsen Twelve Tribes of Israel representerar de stammarna Asher (december) och Benjamin (mars):

Mormor i trenchcoat på valborgsmässoafton:

Kim Simonssons tre gröna mossjättar finns utställda av Amos Rex fram till 20.10:

Vindstilla på första maj, utanför Mattolaituri, till vänster Stora Räntans klippa, till höger Ugnsholmen.  I ett inlägg för några år sedan skrev jag om "de vita mössornas terror"...

Här skyltar jag med samma vita mössa... Picknick i parken på första maj, otroligt mycket folk. Obekvämt att sitta på marken, men fint att kunna luta ryggen mot David:

I början av maj for jag till Sveaborg och gick till den för mig ganska obekanta Lilla Svartön och Väster Svartö, tidigare helt i arméns bruk. Kaserner från 1700-talet, i dag med eftertraktade bostäder, jag tittade in i en trappa med fin gammal dörr. Invånarna har egna odlingslådor och bakom dem gnistrar havet. Vädret var soligt, men den iskalla blåsten var lömsk och efteråt blev jag enormt förkyld... 

Jag lyckades inte fånga scillans klara blålila färg på den här bilden. Några skator gungade och "skrattade" i träden, koltrasten visslade på annat håll. Men jag har hört väldigt få bofinkar den här våren, tyvärr har de minskat i antal.

Jag tycker om att fota samma ställe olika årstider.... vilket ni kanske har märkt. Här är lönnarna i Brunnsparken den 24 april och den 18 maj...

Havshamnens körsbärsträd den 8 februari och den 12 maj:

Första vårdagen när jag satt ute på gården i eftermiddagssolen, drack kaffe och läste Paul Auster som sorgligt nog dog i slutet av april. 

Sommarvarmt den 18 maj, min vanliga plats på Ursins klippa var upptagen. Livlig båttrafik ute på fjärden:

Sakuran när den är som vackrast, fortfarande fler knoppar än utslagna blommor den 12 maj:

Så snabbt blomningen är förbi, här tränger de gulbruna bladen fram, 17.5 (Norges Syttende mai...):

Hän on täällä taas
kuinka sua kaipasin
täällä taas
talven yli odotin
ja täällä taas
neiti kevät on tullut kaupunkiin

Sir Elwoodin Hiljaiset Värit, Neiti Kevät

Under the cherry trees

strangers are 

not really strangers

Issa

Sakura, sakura, noyama mo sato mo, miwatasu kagiri, kasumi ka, kumo ka, asahi ni nio. Sakura, sakura, hanazakari.