Decemberdagar

Gott Nytt År 2024!

Decemberdagar, i väntan på jul och kanske på Isfrun...

Giraffen fick jag av yngre sonen från hans resa till Zanzibar/Tanzania på våren:

Saknar Kökar, men på Ugnsholmen i Helsingfors kan man också njuta av havet, stormar, klippor och lilla Canal Grande:

Julgranen på vår gård uppenbarade sig tidigt i år. Snöklädda granar är egentligen vackrast, de längtar säkert tillbaka till skogen där de borde ha fått växa tillsammans med andra granar och kanske ha fått se älgar stryka förbi, skogsharar skutta fram bakom snödrivorna, känt kråkor och andra fåglar, kanske kuukkeli (lavskrikan), gunga på grenarna, i stället för att ha planterats på julgransodlingar någonstans i Finland eller utomlands, där granodlingen utvecklats till en storindustri.

Bland alla pråliga granar som man ser i köpcentren och i skyltfönster hörde den här rosettprydda granen i Marimekkobutiken till de vackraste, tycker jag:

Fick kärt besök på självständighetsdagen, barnbarnen pysslade vid vårt gamla matbord från 1950-talet:

Här bakas de första jultårtorna, det snygga köket är tyvärr inte mitt, utan Cindys...

David kollar en laddare, som kanske inte var så bra... Cindy stickade den röda mössan för två år sedan.

På Tomasmarknaden på Senatstorget, där det säljs hantverk, julprydnader, matvaror som honung och ost, kanske kalakukko från Kuopio och serveras risgrynsgröt och glögg...

3.12. var det så kallt att jag inte stannade på jultorget för att "ta en fika":

Street fashion, vacker röd kjol och röda brallor... Många turister från Asien före jul, kanske på väg till Lappland, långa köer till varuhusets tillfälliga Louis Vuitton-avdelning, dit man måste boka tid på förhand... Den japanska konstnären Yayoi Kusamas bollmönster finns nu på LV-väskorna, en liten röd väska med vita bollar/prickar, polkadots, kostar ca 5000€. Jag minns Kusamas fina utställning på HAM för nästan tio år sedan.

Jag tycker om Stockmann, men gillar inte idén att varuhuset börjat satsa så mycket på lyx. Vem av oss lever La dolce vita? 

öd

Efter en lillajulsfest med författare vek jag på småtimmarna in på en bar, där inredningen var svart och tatueringarna många... Och innan jag var hemma tog jag mig ännu till Canal Grande, som såg ganska spooky ut den tiden om dygnet. Solen skulle gå upp först kring halv tio på morgonen...

Jag såg pjäsen Röda rummet, baserad på Kaj Korkea-ahos roman, på Lilla Teatern. Tyckte mycket om föreställningen, speciellt Riko Ekhlunds prestation var imponerande, samspelet med unga Mikko Kauppila likaså.  Musiken och den avskalade dekoren tilltalade mig, bondage temat kändes lite främmande, och alla hus på Jungfrustigen i Ulrikasborg är inte jugend...

Jag går på tok för sällan på teater, tröskeln är på något sätt högre än att gå på bio. Bildkonstnären Sofia Wilkman lockade mig med och efter föreställningen tog vi oss upp till det renoverade hotell Tornis bar, som visade sig vara ganska trång och tråkig, med skyhöga pris på drinkarna. Men utsikten från den snöprydda terrassen, och från det legendariska toafönstret, var fin. 

Sällan som jag besöker Teurastamo, det forna slakteriområdet i Vallgård nära Fiskehamnen med bl a galleri Kohta, fiskbutiken Tukkutorin Kala. I den stora Kellohalli-hallen pågick julmarknaden... Och nu, när det är nyår, inser jag att jag glömde att gå på Gamla studenthusets traditionella julbasar! 

Sällan som jag köper någonting på basarer, hantverken är ganska dyra, men stämningen är fin i trängseln och gärna skulle man ju stöda försäljarna.

Med Olivia på Tomasmarknaden, sista dagen när torget var öppet. Vi hann åka karusell, träffa julgubben och äta risgrynsgröt smaksatt med kanel, äppel och plommonsoppa... Ja, vi köpte en fin handgjord leksaksräv, en handdocka.

En ny Moomin Shop har öppnat i Svenska Teaterns hus, mittemot Akademiska bokhandeln. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om alla muminprylarna, men fint att se nya upplagor av böckerna, av vilka Trollvinter kanske är min favorit. Här ser ni också rävdockan.

Julafton hos Cindy, lilla Joakim kände nog genast igen jultomten, sin farfar, här med morbror Michael:

Julgubbens predikament: att vara anonym, att försvinna lika plötsligt som hen kom...

Fick den här fina tröjan med hjärtmönster av Michael:

Julafton i författargården Villa Biaudet i Lovisa, 2001, Michael var jultomten:

Helsingfors är fint, på stranden av havet:

Men Kökar är minst lika fint med sina välbevarade strandbodar och båthus, Kökarhjärtat, som istiden ristat i berget:

Igår firade jag nyårsafton och Michaels födelsedag (han är född på nyårsdagen) med yngre och äldre personer,  Jamaican style:

Gott Nytt År 2024! Ring out the old, ring in the new... (Tennyson, 1850)

Jag gjorde en lång promenad i dag, trots den bitande kölden  (-16). Havet fryser nu snabbt och en riktig köldknäpp är på kommande, kan bli över -40 i norr. Jag tror att det är Isfrun som är på väg hit...

Jag såg vita moln av sjörök/dimma ovanom vattnet, Isfrun som andas kyla? Svårt att fånga med mobilkameran, men kanske ni kan se lite av dimman här: 

Lux-festivalen i januarimörkret

Tove Janssons Trollvinter inleds med en skildring av den snöiga Mumindalen strax efter nyår, då det är mörkt, kallt och ensligt. Inga spår leder över bron, strömmen har hållit floden öppen, vattnet är svart, allt kantigt har blivit runt... (hittar inte mitt exemplar av Trollvinter i min kaotiska bokhylla, så jag citerar ur minnet). 

Här en bild från Ugnsholmens klippor i går när en vitgrå dimma rörde sig från havet och temperaturen hade sjunkit till några minusgrader:

Strax efter nyår ordnas ljusfestivalen Lux i Helsingfors, ett välkommet evenemang som lyser upp januarimörkret. Minns inte när festivalen ordnades senast - var det i januari 2020, då de första rapporterna om ett nytt virus från Kina spred sig i världen, några månader före det kusliga lockdown i Finland (som bl a stängde gränsen till Nyland...)?

Men det minns jag att det nästan alltid har varit kallt på Lux-festivalen, och att jag ofta frusit ordentligt när jag stått någonstans på ett torg eller i en park och tittat på ljusverken, kanske en videoinstallation som projiserats på en husvägg.

Jag hittar mitt blogginlägg om Lux från den 11 januari 2018, i inlägget blickar jag också tillbaka på tidigare Lux-festivaler och nämner min absoluta favorit: spanska Agatha Ruiz de la Prades videoinstallation Corazon, som i januari 2014 projiserades på Domkyrkan. Jag fascinerades av det stadiga ljudet av ett bultande hjärta, av den enformigt klingande musiken med akustiska pianoackord, en musik som sakta växte i takt med de skiftande färgerna på kyrkans vita fasad, för att sedan avta samtidigt som färgerna försvann (för att visas på nytt om en liten stund). Jag minns människornas röster omkring mig på torget, deras rörelser när de kom och gick, silhuetterna uppe på kyrktrapporna.

Jag minns också att jag återvände till Senatstorget för att en gång till ta del av Corazon ljusverket, som jag också förevigade med den fina Nikonkameran som jag och mina barn hade på den tiden. En Corazon-fil finns lagrad någonstans på en minnessticka, kanske också i Google Drives hemliga skrymslen...

Men här lite bilder från årets Lux-festival. Första kvällen stod jag på Medborgartorget utanför Musikhuset och Ode, andra kvällen tog jag mig till Gräsviken (tyvärr missades jag ljuskonsten i Södervik och de verk som fanns närmare Olympiastadion - man kan och hinner inte se allt...):

Den franska gruppen Collectif Coins stora ljusverk Abstract var placerad på paradplats och hade antingen Riksdagshuset eller Ode som bakgrund. Verket hörde till mina favoriter på årets festival (och är min nuvarande header-bild här på bloggen), ja, jag gillar elektronisk musik och tyckte om att se hur färgerna växlade från vitt och blått till rött, se den långsamma rörelsen när de horisontella ljuspunkterna höjde och sänkte sig, fick verket att andas, växa och krympa.

Festivalens omdiskuterade verk var den tjeckiska Maxim Velcovskys verk med den långa och suggestiva titeln The Physical Possibility of Death in the Mind of Someone Living. Sönderbombade och nedbrända bilar, rostiga, förvridna, fortfarande rykande (fast röken är ju konstgjord)... Grinande motorhuvar, bilbänkar som ser ut som skelett, krossade vindrutor... 

Bilarna var autentiska bilar från Ukraina, bilar som förstörts av ryska bomber, vilket försedde verken med ett högst aktuellt, politiskt innehåll. Jag förhåller mig kanske lite skeptiskt till den här sortens konst, som riktar sig så starkt till våra känslor. Men visst ska konst beröra, ruska om oss, kanske också chockera, göra oss ledsna, ilskna, förtvivlade. En del av en verklighet från en krigszon, överförd till vår trygga existens i Helsingfors, lösryckt ur sitt ursprungliga sammanhang? En påminnelse om verkligheten i Ukraina.

I bakgrunden syntes fönstret i Kiasmas översta våning och en skymt av den pågående Markus Copper-utställningen, verket Kursks stora svarta figurer i ett slags dykarutrustning. En påminnelse om andra katastrofer:  den ryska ubåten, ja, atomubåten Kursk, som förolyckades på Norra Ishavet år 2000 som följd av en explosion ombord på båten (olika slags konspirationsteorier förekom givetvis också). President Putin vägrade hjälp från utomstående, t ex från Nato. 118 besättningsmän omkom, Markus Coppers verk hyllar dessa döda. 

 

Från de rykande bilarna gick man vidare... Vi lämnade liksom kriget bakom oss, klädda i våra fina vinterkappor, och såg den franska gruppen Pitayas ljusverk Whale Ghost. Svårt att på ett foto fånga de växlande färgerna mot kvällshimlen som lystes upp av stadens ljus. Fin musik också i det här verket, fast människorna som stod bredvid mig var onödigt högljudda. Mycket rop och skratt, tills jag fick lust att säga: tyst med er, jag vill koncentrera mig på verket, höra valens läten, nödrop... Just shut up, will you? I USA spetsar man ytterligare till det: Shut the fuck up...

På stranden av Tölöviken fanns Pitaya-gruppens fina l'Envol, en flock vita fåglar uppflugna i träd, på långt håll såg fåglarna ut som japanska origami tranor:

Photo session i närheten av Operan, i violett ljus... Violett skymning?

När det blev för kallt kunde man titta in på Pikku Finlandia-kafeet och dricka en kopp te eller ett glas vin... Jag har inte vetat om detta Lilla Finlandia, en provisorisk träpaviljong som öppnats medan Finlandiahusets renovering pågår. Lite för mycket av det starka violetta ljuset, inte alls som i Edith Södergrans dikt, Violetta skymningar... Mycket sorl och prat, bakgrundsmusik, ett sällskap som satt i en cirkel kring ett runt bord... Orkade inte riktigt engagera mig, och tog ganska hastigt spårvagnen hem... 

Följande kväll tog jag metron till Gräsviken.  Anna Nykyris och Kaisu Koivistos videoverk Turkoosi/Turkos projiserades på en husväg strax bredvid ingången till Kabelfabrikens innergård. Men stadens ljus omkring dämpade ner färgerna, som skiftade i olika nyanser av grönt och blått, virvlar av vitt skum, en studie i Östersjöns predikament, havsvattnet som påverkas av föroreningar, övergödning och blåalger. Den jämna strömmen av människor som gick förbi verket gjorde det också levande.

Inne i Kabelfabrikens Valssaamo var luften varm, människorna rörde sig i halvmörkret som skuggor. Presentationen av Joakim Udds Välittäjä/Förmedlaren var så intressant  (Rage against the machine?) att jag återger den här från Lux webbsidan:

Konstverket är en halvmekanisk helhet som består av stänger, leder, hjul, kedjor och en motor som sätter dem i rörelse. I stängernas ändar går smala ljuskäglor längs den rutt som skapas och tecknar fram en form på en efterbelysande yta. Med tiden uppkommer en identifierbar bild. Konstverket behandlar människan som ett redskap för teknisk representation. Tekniken uttrycker ett önskemål och lyfter fram en form från sig själv.

Joakim Udd är visuell konstnär och ljusdesigner. Han har arbetat mycket med liveuppträdanden och scenkonst, inte bara med ljusdesign, men också med kuratering och produktionsplanering som gäller ljuskonstevenemang. I det konstnärliga arbetet intresserar han sig för dimensioner, minimalism och maximeringen av dem.

I den väldiga hallens mörker kändes det tacksamt att få se det här hjärtat av Tuomas Honkanen:

Vig Gräsvikens kanal med Crusellbron i fonden lyste franska Pitayas Spark Ballet upp träden, men färgerna var svåra att fånga med mobilkameran: 

Kulturtant på Lux-festivalen. Det holländska Hypar Collectives interaktiva Growth, en växelverkan mellan ljus, ljud och form:

Jag har svårt att vänja mig vid den nya ljusgården, som fungerar som ingång till Kabelfabriken (och som ingång till Dansens hus). Caféet verkar inte så himla lockande, men fint att se Miina Äkkijyrkkäs plåtskulptur Shikaani, en kalv stående på ett ben:

Ett vitt litet berg av snö på stranden, men efter ett par dagar kom Gumman Tö igen med sin kvast...

Efter all julkonfekt skyltar matbutikerna med frukt och vitaminer. Här chokladapelsiner, en ny bekantskap för mig. Lär inte smaka choklad, namnet kommer från det lite mörkare skalet och smaken som är sötare än i "vanliga" apelsiner... 

Kvinnorummet var en bästsäljande roman av den amerikanska författaren Marilyn French från 1977. Här ett kvinnorum på Stockmanns varuhus, inrett så där stereotypt kvinnligt med "romantiska" möbler, rosa pappersblommor, alltså loppis/vintage butiken Relove. 

Åt en jättegod chiapudding och köpte sedan mitt livs första påse chiafrön. Ska experimentera lite med olika smaker, men det är viktigt att låta chiafröna svälla innan man äter rätten (folk lär ha nästan kvävts när de fått en klump torra chiafrön i matstrupen, samma gäller japanska mochi-bollar, som kan vara svåra att svälja). Tänker på lilla Anna i Mobergs Utvandrarna, som äter för mycket gröt på fastande mage och dör... 

Jag hittade min gamla citronpress från 1980-talet. Här ingredienser till en chiarätt på yoghurt, fast bananen och blåbären fattas:

Stadens egna "ljusverk", de sista julgranarna på trettondag jul, eller "tjugondag Knut, nu körs julen ut..."

Loppiainen på finska. Epiphany... Och så finns ju Shakespeares Twelfth Night, aftonen före sjätte januari.  Ortodoxa kristna firar julen enligt den julianska kalendern, den 7 januari. I år släcktes julljusen på stan två veckor tidigare, vilket var bara bra, man tröttnar på "champagneglasen" som löper längs Mannerheimvägen och fortsätter ända till Järnvägsstationen och Korvhuset... 

Jag har fått min dotters gamla terrängskidor, men stavarna fattades, så på mellandagarna köpte jag stavar på rea. Köpcentret Kluuvi/Gloet var ganska ödsligt, många stängda affärer och en monotont dunkande rulltrappa...  

Återstår att åka skidor på stranden, på "flakaland", eller i parken, följa ett enkelt spår, sakta i backarna...

t

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt... Till hög, till låg, till rik, till arm? Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid... 

Less is more:

Ack, att få vara en julgran... tills man hamnar på soptippen? Kanske ändå bättre att växa i skogen... 

Katten Figaro hoppade upp framför tv:n för att jaga fjällrävarna i Kimmo Ohtonen fina dokumentär Naalin paluu:

En annan favorit på Lux-festivalen var japanska Yasuhiro Chidas Analemma. Verket kan ses till slutet av januari på Kabelfabrikens Muu-galleri, så ni hinner ännu! Här en liten videosnutt:

 

Jag tycker om finska Radio1, som håller fast vid Päivän mietelause/Dagens aforism, som man kan höra varje vardag strax före tolvslaget. Här en vinterdikt av L Onerva, som lästes upp förra veckan. 

Julens tysta snö faller sakta över den tomma, svarta marken och utsöndrar (silar?) ett matt lysande sken - ifall man vill tolka dikten prosaiskt... Snön kan även täcka våra hjärtesorger och kvar blir en vithet som känns tom och fridfull... Tyhjä, tyyni valkeus, vilken fin metafor, både sorglig och befriande. Fast jag medger att jag inte riktigt vet vad ordet talttumus betyder... talven talttumus (notera alliterationen!). Känner nog till verbet taltuttaa. Andemeningen är väl att besegra, stävja, kuva vintern... 

Samma tema i Trollvinter: att leva i den nya, vita, främmande årstiden... 

Jouluinen lumi

Lankee lumi jouluinen,

putoo hiljaa, seuloen

himmeätä hohdettaan

yli tyhjän mustan maan.

Lankee lumi hiljainen

yli sydänmurheiden

niin kuin talven talttumus

tyhjä, tyyni valkeus.

       (L. Onerva)