Violetta skymningar: Kuusamo och Lappland

Visar inlägg med etikett Kuusamo och Lappland. Visa alla inlägg

onsdag 14 november 2018

Sápmi i våra hjärtan

Förra veckan, den 9 november, delades Fredsvännernas första fredsstipendium ut på Luckan i Helsingfors. Stipendiet tillföll Petra Laiti, 23, född i Enare, ordförande för Sameungas Förbund och viceordförande för Finlands Studentkårers Förbund.

För två år sedan medverkade Petra i Fredsvännernas diskussionsträff på Luckan och berättade om den samiska kulturen och om situationen i dagens Sápmi, Sameland. Hon var också en av huvudtalarna på klimatmarschen i Helsingfors tidigare på hösten.

Så här stod det i motivationen:

Svenska Fredsvänners fredsstipendium tillfaller

PETRA LAITI/ÁSLLAT-MIHKU ILMÁRA MIKA PETRA

för Ditt målmedvetna engagemang i frågor som berör samernas framtid som Finlands enda ursprungsfolk. Du informerar aktivt om samernas kultur och historia och argumenterar modigt för samernas sedvanerätt.

På utdelningsfesten berättade Petra (som studerar vid Hanken) om aktuella frågor gällande samerna, bland annat om det nya avtalet mellan Finland och Norge som gäller fisket i Tanaälven och som begränsar lokalbefolkningens fiskerättigheter. Hon berättade också om hotet som den planerade ishavsbanan från norska Kirkenes till Rovaniemi skulle utgöra mot den samiska kulturen och näringen eftersom den skulle splittra renskötselområdena. Både sameaktivister, renskötare, konstnärer och miljöaktivister från Greenpeace har deltagit i protesterna mot den planerade järnvägen.

Här kan ni läsa en fin Hbl-intervju med Petra Laiti:

https://www.hbl.fi/artikel/det-finlandska-samhallet-vet-ingenting-om-samer-2/

Och här lite info om vår finlandssvenska fredsförening:

Svenska Fredsvänner i Helsingfors r.f. är en politiskt och religiöst obunden förening, som arbetar för fred och mänskliga rättigheter. Föreningen är medlem i Finlands Fredsförbund.

Föreningen instiftade 2018 ett fredsstipendium, som delas ut den 9 november, datum för föreningens konstituerade möte 1924.

Vi välkomnar nya medlemmar. Medlemsavgiften är 26 euro och för den får ni också tidningen Fredsposten, som utkommer fyra gånger om året.

Jag hör hur forsen brusar

vinden susar

Sápmi är stort, fritt

Nils Aslak Valkeapää, Áilluhas

Petra Laiti på Luckan i Helsingfors

Yrsa von Hertzen läser upp texten i diplomet

Diplomet är designat av Antonia Ringbom

Med Kerstin Sumelius, fredsvän sedan länge

Porojärvi och Saivaara i Enontekis

Pikku Malla vid Kilpisjärvi

Sápmi-flaggan på Pride i Helsingfors

söndag 26 augusti 2018

I Kuusamo

Här kommer ännu lite bilder från Kuusamo. Det är en ort som står mig nära, eftersom min mamma föddes där. Hon var visserligen bara ett år gammal när familjen flyttade till en annan ort, till Säkkijärvi kyrkby i Viborgs län, en ganska avlägsen ort den också, men närmare Helsingfors, där min mammas farmor, moster och andra släktingar bodde.

Under de senaste åren har jag varit i Kuusamo både vinter- och sommartid, men det beror inte på några släktband, utan på att min syster och svåger brukar hyra en stuga cirka 20 km från Kuusamo centrum, vid stranden av sjön Konttainen, vid det branta och runda, lite bistra fjället med samma namn (helt annorlunda än det långa och mjuka, liksom vänligare Porovaara i Enontekis).

Jag kan känna mig felklädd, oerfaren och lite malplacerad på vandringslederna i Kuusamo. Utrustningen förändras under åren, vindjackorna och ryggsäckarna, jag hade svårigheter att klä på mig den uppblåsbara flytvästen (med gaspatron) när vi steg i roddbåten för att lägga näten...

När vi möter andra vandrare kan jag inte delta i sakkunniga diskussioner angående terrängen och området, floderna och forsarna, laavu-rastställena, fisket, friluftslivet i största allmänhet... Mina bylsiga shorts, min sju euros blommiga ryggsäck känns lite pinsamma och avviker från de flesta andra vandrares utrustning som ser ut att vara inhandlad hos Partio Aitta eller Scandinavian Outdoor. Men strunt i det, huvudsaken är att man får njuta av naturen och vyerna. Vid Kiutaköngäs-forsen eller på stranden av ett spegellugnt träsk gör det detsamma hur man är klädd. Att meta är en uråldrig sysselsättning, visserligen är metspöna inte mera gjorda av bambu...

En dag, när vi vandrade upp till Valtavaara (följande fjäll från Ruka), en led som kallas Valtavaaran huiputus, höll mina krafter på att tryta. Men jag skyller på hettan, inte på min ålder eller kondition... Det var närmare trettio grader varmt, pustande och flåsande tog jag mig uppför de sista tre hundra meterna till toppen av fjället. Jag var svettig och alldeles rödfläckig i ansiktet, jag försökte tona ner den granna färgen på fotot som jag lägger ut här (övervägde att göra det till ett svartvitt foto)... Men visst var det skönt att känna de friska fläktarna uppe på toppen, sätta sig vid picknickbordet och dricka en kopp kaffe.

När jag skriver det här är det den första september. Amos Rex-konstmuseet har öppnat, jag åker spårvagn, träffar min dotter på ett kafé i Forum, ser filmen On Chesil Beach med min syster. Varför talar och skrattar folk så högljutt, varför kan motorcyklisterna inte använda ljuddämpare... En kraftigt berusad man vinglar till på spårvagnhållplatsen, farligt nära vagnen som kommer ljudlöst glidande ... Jag blundar... I Ateneums presentaffär bläddrar jag i en bok som heter Lapsk magi... Plötsligt känns Kilpisjärvi väldigt avlägset.

Sommarvärmen fortsätter, jag söker upp min favoritklippa på Rönnskär och njuter av havet, lika oändligt som fjällandskapet. Ljuset är klart, solen bländar, men det är redan höst i luften och kvällarna mörknar – minut för minut... En fin dag i naturen behöver inte kosta så mycket – jag tänker på glasigloorna i Lappland, på SuperShe Island i Ekenäs skärgård...

Jag föreställer mig hösten i Lappland, fjällbjörkarna som lyser gula, kråkbärsriset som lyser rött. Ruskan glöder omkring mig. Jag sitter i stugan vid Porojärvi, elden sprakar i kaminen. Lapplandstärnorna syns inte till, nordanvinden hämtar med sig en ny kyla och jag bär in mera ved. Var dröjer helikoptern... En morgon ser jag en tunna hinna is i vattenämbaret och de sista björklöven pryds av en vit rand av frost.

Uppe på Valtavaara

Brandvaktens stuga, numera ödestuga

Renarna vid Konttainen

Vid Sarvilampi

Renarna spelade volleyboll...

Vid Konttainen-sjön, Valtavaara syns mittemot

Stugor kan vara så olika...vid Konttainen och...

... i ödestugan vid Porojärvi...

I trettio graders hetta på Valtavaara...
Reality is always present...

Här mognar hjortonen...

Stugbyn vid Konttainen

Riipisen riistaherkut i Kuusamo

En stadsbos souvenirer från Lappland...

En bok om Lappland på Ateneum...

Farväl till Porovaara...

lördag 18 augusti 2018

Från Skibotn till Kuusamo

Tillbaka i Kilpisjärvi gällde det att välja eftermiddagens utfärdsmål: en båtfärd med M/S Malla till Treriksröset, eller Skibotn i Norge? Vi valde Skibotn.

Det var intressant och lite konstigt att se hur landskapet förändrades när vi körde över gränsen till Norge, bergssluttningarna blev gröna och frodiga, nästan som i Rehndalen tyckte jag... Helligskogen, Lullefjellet... Överskred vi också, förutom den geografiska gränsen, ett slags osynlig politisk eller mental gräns, som förde oss utanför EU? När vi återvände till Finland mötte vi den osynliga Schengengränsen. Men ingen kollade våra pass, ingen barsk tulltjänsteman vårt bagage...

Skibotn ligger 50 km från Kilpisjärvi vid Lyngenfjorden och har endast cirka 500 invånare. Vi stannade för att fota på stranden och för att plocka några vita flata stenar. Plötsligt kändes luften kyligare, fuktigare, med vindar som kom från Atlanten, Norska havet. Var börjar Ishavet? Vyn var vacker, en tunn dimma rörde sig över fjorden, mot de mörka bergen på andra sidan. Ett typiskt norskt fjordlandskap, bekant från tv-programmet Hurtigrutten 365... Vackra fiskekuttrar i hamnen, en finsk familj fiskade nedanom en brant sluttning. Kjempefint!

Vi drack en kopp kaffe på Café Ruija, som överraskande nog sålde finska Pentikprodukter. I samband med en Kuusamoresa för några år sedan tittade vi in i Pentikcentret i Posio, då vi var på väg till Risfjället på vandringsleden Riisin rääpäsy (en annan led har det roliga namnet Riisin rietas, ett skidspår heter Riisin rykäsy).

Sista kvällen i Kilpisjärvi, aftonsolen tittade fram bakom molnslöjorna kring Pikku Malla. I K-hallen, bland de norska turisterna, hörde jag två ungdomar tala samiska sinsemellan, enda gången som jag hörde samiska under hela vår resa i Lappland.

Följande morgon började vår långa roadtrip genom Skogslappland österut till Kuusamo, via Kittilä, Sodankylä och Kemijärvi. Vi startade tillsammans med motorcyklister som i sin svarta mundering såg ut som Darth Vader... På vägen såg vi igen många öde hus, avfolkade byar, sådana finns ju överallt i Finland, från skärgården till Norra Karelen. Enligt en utredning som YLE publicerade i juli vill finländarna att hela landet är bebott – och att staten betalar notan...

Vi närmade oss Levi, Finlands största skidort, ett virrvarr av stugbyar, hotell och restauranger, vars ljus säkert tindrar på ett vackert sätt i vintermörkret. Lyxiga glasigloor finns uppe på Utsuvaara, populära bland britter och asiater. På sommaren ser Levi ut som ett tyglat, skövlat fjäll, på samma sätt som Ruka i Kuusamo. En sluttning lyste dock grant blåröd av mjölke (rallarros), som om blommorna hade planterats dit. På sommaren finns där en Activity Park, säkert roligt för barnfamiljer att besöka.

Levi är skapat för massturism, av den typ som Petra Laiti talar om i Hbl-artikeln från den 2.8. Vill man njuta av ödemarken ska man inte resa till Levi. Vi stannade inte ens på en kopp kaffe, utan körde vidare, till Sodankylä, där vi satte oss på det nästan fullsatta, mysiga Päivin Kammari-kaféet vid Jäämerentie (Ishavsvägen). Folk satt och åt husmanskost, stämningen var trevlig, inredningen förde tankarna till ett avlägset, lite brunmurrigt 1970-tal, mina ungdomsår...

Jag tänkte på Sodankylä filmfestivalen, som inleddes 1986 med bröderna Kaurismäki och Peter von Bagh som drivkraft. Deltagarlistan är imponerande – kanske har också Francis Ford Coppola, Jim Jarmusch och Carlos Saura suttit på Päivin Kammari... Innan vi körde vidare knäppte jag ett foto av Ensio Seppänens bronsskulptur Poro ja lappalainen (Renen och lappen) från 1970. Tyvärr missade vi Palsamuseet i Kittilä, konstnären Kalervo Palsas hemmuseum. Utanför huset på gården står en liten stuga, hans ateljé, som han döpte till Getsemane...

Vi körde förbi Pelkosenniemi, Lapplands minsta kommun. Här finns Pyhätunturi nationalpark och en staty som föreställer Andy McCoy... I Kemijärvi stannade vi för att handla mat i den väldiga S-Market ett stycke utanför centrum. Samma utveckling sker i Kuusamo och på många andra orter: stora mataffärer och andra butiker öppnar vid genomfartsvägarna, vilket betyder att många affärer inne i stadens centrum blir tvungna att stänga. Höga, upplysta reklamtorn dyker upp, alla med samma namn, Citymarket, Gigantti eller Lidl, trafikrondeller får trafiken att löpa smidigare, kiertoliittymä på finska.

Östra Lapplands industriella center Kemijärvi ligger vackert, omgivet av vidsträckta vattendrag. Min svåger, som vet mycket om Lapplands kommuner, berättade att Kemijärvi för ett antal år sedan drabbades av en hög arbetslöshet när Stora Enso lade ner sin verksamhet. En annan stor arbetsgivare, en fabrik som tillverkade laddare för mobiltelefoner, flyttade sin produktion till Kina.

Jag läser på webben att det i dag ser lite ljusare ut för Kemijärvi då det investeras i nya fabriker, Keitele Forest-sågen har inlett sin verksamhet och Kina visar intresse för ett miljardprojekt, en biofabrik som producerar träbaserad biomassa... En ny, fancy term för – ja, vad då? Cellulosa! Men Kemijärvis biofabrik ska bli en fabrik av den nya generationen, så energieffektiv som möjligt.

Avstånden är långa, ganska utmattande. I närheten av Salla, på andra sidan gränsen i Ryssland härjade en stor skogsbrand. En skolelev från Salla intervjuades nyligen i tv-nyheterna: hans skolväg tar en och en halv timme i skolbussen, alltså tre timmar per dag... För mig tog det fem minuter att vandra till folkskolan i Mejlans...

Kuusamo ligger 140 km från Kemijärvi, vi vek in på Virkkulavägen, några kilometer före Ruka. Plötsligt låg det framför oss, det runda fjället Konttainen, som även kallas Ukko Konttainen. Jag såg det senast på vintern, i februari, och skrev om det i blogginlägget Betraktelser kring ett fjäll... Här finns Porontimasjön och Sarvilampi, Valtavaara och vandringsleden Karhunkierros, Björnrundan, som i sin helhet är över 80 km lång och går genom Oulanka nationalparken.

Vi svängde in på en liten sandväg och körde nerför den bekanta backen, in i stugbyn. Och där väntade de på oss framför stugdörren: två graciösa skogsrenar, en ko med sin vita kalv.

Vid Lyngenfjordens strand

Jag i min cityklänning...

Bönehuset i Skibotn

Sista kvällen i Kilpisjärvi, Pikku Malla

Många motorcyklister ute på vägarna

Renen och lappen i Sodankylä

Rukafjället på sommaren

Många igenbommade affärshus i Kuusamo

De här butikerna har tagit över...

Lokala produkter

Våra nya vänner väntade på oss

Magiska namn på vägen upp till Valtavaara

Uppe på Valtavaara i Kuusamo

söndag 12 augusti 2018

Vid Porojärvis strand

Fem fridfulla dagar i en stuga vid Porojärvi i Enontekis. Julidagarna är varma och solen går inte ner, den bara försvinner bakom fjällen i väster för att ett par timmar senare, kring två på natten, ”gå upp” bakom ett annat fjäll i öster. Nätterna är ljusa och varma, tystnad råder när jag på den steniga stigen tar mig till utedasset, sjön ligger blank bakom fjällbjörkarna på stranden.

Dagarna går, vi gör egentligen ingenting speciellt, bara njuter av tillvaron, metar, ror, bär vatten, gör små utfärder i närområdet. Ingen extreme bergsbestigning eller nälkävaellus... Ingen nätförbindelse, vilket är hälsosamt. Telefonerna används för fotografering och vi laddar våra powerbanks från en liten hopfällbar solpanel som min svåger hängt på stugväggen. Hettan dallrar i luften, jag klär mig varje dag i mina bylsiga shorts, inga snygga vandringskläder har jag, men får låna ett par vandringsskor av min syster. De är tryggare att ha på sig än tunnsulade sneakers när man tar sig fram i den steniga terrängen.

Vattendjupet på sjön varierar, blir överraskande lågt på sina ställen, även mitt på sjön. När vi åker i den lilla motorbåten måste vi jämt spana efter grund som lurar under vattenytan. Ibland blir det tryggare att ro. Vattnet är klart och rent, iskallt, solstrålana bryts och reflekteras i det på ett vackert sätt. Fjällen speglar sig i vattnet när det är lugnt, en eftermiddag stormar det och skumtoppar kommer farande över sjön.

Vi äter gröt på morgonen vid stugbordet, på kvällen efter bastun stekt abborre med vittvin som vi dukar fram på ”kabelbordet" som vi rullat fram till terrassen med utsikt mot det långa, vänliga Porovaara-fjället. Saivaaras silhuett är skarpare, liksom ettrigare...

En flock lapplandstärnor kretsar kring sjön, så många andra fåglar ser vi just inte. Inte en enda människa ser vi, inte en enda ren. Ett par gånger får vi syn på helikoptern och sjöflygplanet långt borta bakom fjällen. En ensam mås dyker upp en kväll, lockad av fiskrenset i strandvattnet. På kvällen visslar en osynlig fågel enformigt i snåren – en snösiska, en piplärka? Roligt att back in town lyssna på fågelläten på webben och försöka lista ut vilken fågel man hört... En arktisk flugsnappare?

Knotten dansar i kvällssolen, men vi tar inte en enda gång på oss mygghattarna, som får en att se ut som en biodlare... En dag blir jag ordentligt biten, i ansiktet, knävecket och på armbågen, utan att märka det, trots myggskyddet. Huden kring betten blir överraskande röd och svullen, kanske var det knott- eller bromsbett. Fram med antihistaminet och kortisonsalvan. I dag kliar jag fortfarande bettet på armbågen...

En morgon vandrar vi till det lilla träsket vid foten av Porovaara för att meta, en knapp kilometer lång strapats som i hettan gör mig ganska utmattad. Bra att ha vandringsstav när man balanserar på stenarna. För att ta oss till andra sidan sjön måste vi hoppa från sten till sten på ett ställe omgivet av vatten. Då ger jag upp, jag inser helt realistiskt att jag inte vill ta några onödiga risker så att ett nödsamtal med satellittelefonen skulle bli aktuellt... Skönt att sätta sig på en strandsten, dricka en kaffetår ur termosen, medan ”solen dånar på” (ett uttryck och en boktitel av Bosse Hellsten).

En annan dag försöker vi ta oss med båt till sandstranden på den östra sidan av sjön, men vattnet är för grunt, stenarna som lurar omkring oss blir för många. En sten skrapar båtens köl på ett obehagligt sätt. Vi ror i stället till ödestugan, där sjöflygplanet brukar landa. Den korta sträckan i rakka terräng till stugan verkar nästan omöjlig att ”tillryggalägga”, men även jag klarar av det. Vi ger dock upp tanken att därifrån vandra den två kilometer långa sträckan till Urho Kekkonens stuga.

En enda gul, rund blomma lyser i en björkdunge på vår hemstrand: smörboll, kullero på finska. Pappa ritade fjällblommor i min minnesbok i början av 1960-talet: isranunkel, smörboll, fjällsippa. Jag tror att en rödviolett liten blomma som växer i ett grönt ris heter krypljung...

Jag tänker mycket på pappa under min vistelse i Lappland, föreställer mig att han följt med oss. Jag ser honom stå på stranden med sin kikare, sitta vid stugbordet med sina kartor. Han fotade fjällblommor och fjällandskap, nästan aldrig människor. Antagligen skulle han ha blivit lite rastlös vid Porojärvi, han gillade inte stugliv, han ville jämt vara i rörelse, göra långa vandringar och skidturer, komma och gå. Men jag är säker på att han skulle ha tyckt att det var fint att jag äntligen fick uppleva Lappland.

Jag hittar Hannele Pokkas roman Piritta (WSOY, 2000) i stugans bokhylla, en berättelse från Övre Lappland, Hetta i Enontekis. Den duktiga Kirsi som driver ett hotell, den unga Piritta som lider av en ätstörning, renskötaren Niila som är gift med Marja från Södern. Kommunalpolitik gällande samernas jordägande. Någon jagar en järv med motorkälke, rovdjuret har rivit ett stort antal renar – vilket spännande händelseförlopp uppe i fjällen, lite i Sampo Lappelills anda...Romanen är, trots vissa klichéer, helt intressant och läsvärd. Jag hinner inte läsa den till slut i stugan, men vill gärna göra det senare. Hemma läser jag på webben Marjo Ruokomos pro gradu-avhandling om Pokkas roman, Uudelleen kolonisoitu pohjoinen, som fokuserar på postkoloniala teorier och stereotypier gällande samekulturen.

En kvalmig kväll mörknar himlen och vi ser en vacker regnbåge ovanför Porovaara. Åskan mullrar långt borta bakom fjällen, enstaka blixtar korsar himlen i norr, tills åskan verkar ha vandrat vidare, mot Norge. När vi gått och lagt oss kommer åskmullret tillbaka och hörs allt närmare. Ovädret brakar loss, blixtarna lyser upp stugan och regnet störtar ner. Men i väster är himlen lika rosig som förut...

Porovaaras närhet och mjuka kontur får min fantasi att skena iväg. Jag har en roman under arbete, men har haft vissa svårigheter med inledningen, den allra första sidan, en helt kort text. Har prövat på ett tiotal olika varianter, men ingen har känts riktigt bra, så jag har koncentrerat mig på romanens andra delar i stället. Slutet i stället för början... Men kanske slutet ingår i början? Och egentligen finns det ju ingen början, inget slut...

Men nu tror jag att jag hittat den rätta inledningen. Den kom till mig vid Porojärvi, vid foten av Porovaara. En dröm, en framtidsvision: en grupp människor kommer vandrande uppe på fjället. Vuxna och barn, flere kvinnor än män. Vem är de, vart är de på väg? Jag ser dem inte riktigt tydligt, trots att jag tar fram kikaren... Är de klimatflyktingar? Arbetar de i guldgruvan vid Meekosjön, på vinodlingarna vid Poroeno? Vem ser dem från stugan, vem är berättarjaget, vem drömmer?

Nej, jag vill inte tänka på det: klimatförändringen, extrema väderförhållanden. För ett par dagar sedan lyssnade jag på Roman Schatzs diskussionsprogram Maailmankirja i Yles Radio 1. Gästerna var Oras Tynkkynen, de Grönas före detta riksdagsledamot och expert på klimatfrågor, och Risto Isomäki, författare inriktad på scifi och miljökatastrofer.

Kusliga scenarier: vad händer om nattemperaturen och luftens fukthalt konstant är för höga? Vad händer med grödorna, insekterna, järnvägsskenorna... Vår kropp tål inte temperaturer som väldigt länge överskrider 35 grader. Luftkonditionering är skönt att ha i städerna, samtidigt bidrar den till ökade utsläpp och kolfotspår. Hur kommer framtidens städer att se ut, bor vi i bunkrar under jorden?

Sista dagen vid Porojärvi, vi sopar och städar stugan, drar upp båten. Vi väntar på helikoptern, våra väskor står färdigpackade vid ”plattan”. Det är tyst, varmt och fridfullt. På Porovaaras krön syns ingen, solen gassar och den osynliga fågeln fortsätter att vissla i snåren.