söndag 12 augusti 2018

Vid Porojärvis strand




Fem fridfulla dagar i en stuga vid Porojärvi i Enontekis. Julidagarna är varma och solen går inte ner, den bara försvinner bakom fjällen i väster för att ett par timmar senare, kring två på natten, ”gå upp” bakom ett annat fjäll i öster. Nätterna är ljusa och varma, tystnad råder när jag på den steniga stigen tar mig till utedasset, sjön ligger blank bakom fjällbjörkarna på stranden.

Dagarna går, vi gör egentligen ingenting speciellt, bara njuter av tillvaron, metar, ror, bär vatten, gör små utfärder i närområdet. Ingen extreme bergsbestigning eller nälkävaellus... Ingen nätförbindelse, vilket är hälsosamt. Telefonerna används för fotografering och vi laddar våra powerbanks från en liten hopfällbar solpanel som min svåger hängt på stugväggen. Hettan dallrar i luften, jag klär mig varje dag i mina bylsiga shorts, inga snygga vandringskläder har jag, men får låna ett par vandringsskor av min syster. De är tryggare att ha på sig än tunnsulade sneakers när man tar sig fram i den steniga terrängen.

Vattendjupet på sjön varierar, blir överraskande lågt på sina ställen, även mitt på sjön. När vi åker i den lilla motorbåten måste vi jämt spana efter grund som lurar under vattenytan. Ibland blir det tryggare att ro. Vattnet är klart och rent, iskallt, solstrålana bryts och reflekteras i det på ett vackert sätt.  Fjällen speglar sig i vattnet när det är lugnt, en eftermiddag stormar det och skumtoppar kommer farande över sjön.

Vi äter gröt på morgonen vid stugbordet, på kvällen efter bastun stekt abborre med vittvin som vi dukar fram på ”kabelbordet" som vi rullat fram till terrassen med utsikt mot det långa, vänliga Porovaara-fjället. Saivaaras silhuett är skarpare, liksom ettrigare...

En flock lapplandstärnor kretsar kring sjön, så många andra fåglar ser vi just inte. Inte en enda människa ser vi, inte en enda ren. Ett par gånger får vi syn på helikoptern och sjöflygplanet långt borta bakom fjällen. En ensam mås dyker upp en kväll, lockad av fiskrenset i strandvattnet. På kvällen visslar en osynlig fågel enformigt i snåren – en snösiska, en piplärka? Roligt att back in town lyssna på fågelläten på webben och försöka lista ut vilken fågel man hört... En arktisk flugsnappare?

Knotten dansar i kvällssolen, men vi tar inte en enda gång på oss mygghattarna, som får en att se ut som en biodlare... En dag blir jag ordentligt biten, i ansiktet, knävecket och på armbågen, utan att märka det, trots myggskyddet. Huden kring betten blir överraskande röd och svullen, kanske var det knott- eller bromsbett. Fram med antihistaminet och kortisonsalvan. I dag kliar jag fortfarande bettet på armbågen...

En morgon vandrar vi till det lilla träsket vid foten av Porovaara för att meta, en knapp kilometer lång strapats som i hettan gör mig ganska utmattad. Bra att ha vandringsstav när man balanserar på stenarna. För att ta oss till andra sidan sjön måste vi hoppa från sten till sten på ett ställe omgivet av vatten. Då ger jag upp, jag inser helt realistiskt att jag inte vill ta några onödiga risker så att ett nödsamtal med satellittelefonen skulle bli aktuellt... Skönt att sätta sig på en strandsten, dricka en kaffetår ur termosen, medan ”solen dånar på” (ett uttryck och en boktitel av Bosse Hellsten).

En annan dag försöker vi ta oss med båt till sandstranden på den östra sidan av sjön, men vattnet är för grunt, stenarna som lurar omkring oss blir för många. En sten skrapar båtens köl på ett obehagligt sätt. Vi ror i stället till ödestugan, där sjöflygplanet brukar landa. Den korta sträckan i rakka terräng till stugan verkar nästan omöjlig att ”tillryggalägga”, men även jag klarar av det. Vi ger dock upp tanken att därifrån vandra den två kilometer långa sträckan till Urho Kekkonens stuga.

En enda gul, rund blomma lyser i en björkdunge på vår hemstrand: smörboll, kullero på finska. Pappa ritade fjällblommor i min minnesbok i början av 1960-talet: isranunkel, smörboll, fjällsippa. Jag tror att en rödviolett liten blomma som växer i ett grönt ris heter krypljung...

Jag tänker mycket på pappa under min vistelse i Lappland, föreställer mig att han följt med oss. Jag ser honom stå på stranden med sin kikare, sitta vid stugbordet med sina kartor. Han fotade fjällblommor och fjällandskap, nästan aldrig människor. Antagligen skulle han ha blivit lite rastlös vid Porojärvi, han gillade inte stugliv, han ville jämt vara i rörelse, göra långa vandringar och skidturer, komma och gå. Men jag är säker på att han skulle ha tyckt att det var fint att jag äntligen fick uppleva Lappland.

Jag hittar Hannele Pokkas roman Piritta (WSOY, 2000) i stugans bokhylla, en berättelse från Övre Lappland, Hetta i Enontekis. Den duktiga Kirsi som driver ett hotell, den unga Piritta som lider av en ätstörning, renskötaren Niila som är gift med Marja från Södern. Kommunalpolitik gällande samernas jordägande. Någon jagar en järv med motorkälke, rovdjuret har rivit ett stort antal renar – vilket spännande händelseförlopp uppe i fjällen, lite i Sampo Lappelills anda...Romanen är, trots vissa klichéer, helt intressant och läsvärd. Jag hinner inte läsa den till slut i stugan, men vill gärna göra det senare. Hemma läser jag på webben Marjo Ruokomos pro gradu-avhandling om Pokkas roman, Uudelleen kolonisoitu pohjoinen, som fokuserar på postkoloniala teorier och stereotypier gällande samekulturen.

En kvalmig kväll mörknar himlen och vi ser en vacker regnbåge ovanför Porovaara. Åskan mullrar långt borta bakom fjällen, enstaka blixtar korsar himlen i norr, tills åskan verkar ha vandrat vidare, mot Norge. När vi gått och lagt oss kommer åskmullret tillbaka och hörs allt närmare. Ovädret brakar loss, blixtarna lyser upp stugan och regnet störtar ner. Men i väster är himlen lika rosig som förut...

Porovaaras närhet och mjuka kontur får min fantasi att skena iväg. Jag har en roman under arbete, men har haft vissa svårigheter med inledningen, den allra första sidan, en helt kort text. Har prövat på ett tiotal olika varianter, men ingen har känts riktigt bra, så jag har koncentrerat mig på romanens andra delar i stället. Slutet i stället för början... Men kanske slutet ingår i början? Och egentligen finns det ju ingen början, inget slut...  

Men nu tror jag att jag hittat den rätta inledningen. Den kom till mig vid Porojärvi, vid foten av Porovaara. En dröm, en framtidsvision: en grupp människor kommer vandrande uppe på fjället. Vuxna och barn, flere kvinnor än män. Vem är de, vart är de på väg? Jag ser dem inte riktigt tydligt, trots att jag tar fram kikaren... Är de klimatflyktingar?  Arbetar de i guldgruvan vid Meekosjön, på vinodlingarna vid Poroeno? Vem ser dem från stugan, vem är berättarjaget, vem drömmer?  

Nej, jag vill inte tänka på det: klimatförändringen, extrema väderförhållanden. För ett par dagar sedan lyssnade jag på Roman Schatzs diskussionsprogram Maailmankirja i Yles Radio 1. Gästerna var Oras Tynkkynen, de Grönas före detta riksdagsledamot och expert på klimatfrågor, och Risto Isomäki, författare inriktad på scifi och miljökatastrofer.

Kusliga scenarier: vad händer om nattemperaturen och luftens fukthalt konstant är för höga? Vad händer med grödorna, insekterna, järnvägsskenorna... Vår kropp tål inte temperaturer som väldigt länge överskrider 35 grader. Luftkonditionering är skönt att ha i städerna, samtidigt bidrar den till ökade utsläpp och kolfotspår. Hur kommer framtidens städer att se ut, bor vi i bunkrar under jorden?

Sista dagen vid Porojärvi, vi sopar och städar stugan, drar upp båten. Vi väntar på helikoptern, våra väskor står färdigpackade vid ”plattan”. Det är tyst, varmt och fridfullt. På Porovaaras krön syns ingen, solen gassar och den osynliga fågeln fortsätter att vissla i snåren.


Saivaaras mörka silhuett syns i bakgrunden
Min syster spanar efter grund
Midnattssol, även under åskvädret
Rakka, på ödestugans strand
Ödestugan var helt öde...
Utsikt över sjön från södra sidan, Saivaara
i bakgrunden
Vår strand på norra sidan
Kåtan/tältet som också fungerar som grill
Solpanelen vid stugväggen
Regnbågen bakom stugknuten, strax
före åskvädret
Träsket vid foten av Porovaara
Här kom jag inte vidare... 
Ja, inte är man skön, försedd med
präktiga myggbett...
Fjällbjörken växer lite krokigt...
Sista dagen, vi städar upp... 
Vi väntar på helikoptern, kabelrullen var
vårt fina matbord...
Berlinbjörnen Olle säger hej...
Sista bilden av stugan
Vi återvänder till Kilpisjärvi

2 kommentarer: