Violetta skymningar: Från Kemi till Kilpisjärvi

I en pappas fotspår i Lappland...

Är nu hemkommen från en fin och tankeväckande resa i Lappland och Norra Österbotten, åkte bil från Uleåborg och svenska Tornedalen upp till Fjällappland, Kilpisjärvi och Porojärvis ödemarker, därifrån sedan via Kittilä och Sodankylä tvärs igenom Skogslappland till Kemijärvi och Kuusamo, till området som kallas Koillismaa. Ja, och med en avstickare i Skibotn i Norge...

Här lite bilder från den första etappen. Tog tåget till Uleåborg, där jag mötte min syster och svåger i den kvalmiga hettan vid järnvägsstationen. De hade kört hela den 300 km långa resan från Keuru i Mellersta Finland. Min väska, ursprungligen pappas, fick plats i det redan ganska fulla baksätet, och på sätt och vis blev hela resan en resa i min pappas fotspår, i trakter som han gång på gång återvände till, på sommar- och höstvandringar, på skidturer med Fjällskidarklubben, senare också som reseledare, till exempel med ”jumppaklubben”, HGK.

Från Uleåborg körde vi till Kemi, där vi hade reserverat husrum i en byggnad som inhyste apotek och den något mystiska Setlementti-föreningens lokal. Husrummet (på finska ”majoitus”, rätt och slätt) såg ut att vara en före detta kontorslokal med ett långsmalt ”kafferum” och två sovrum utan fönster, helt snyggt och bekvämt. Det var lördag, vi såg aldrig någon i byggnaden, talade aldrig med någon. Nyckeln fick vi från en närbelägen bensinstation.

Bostadsområdet präglades av ett slags ödslighet med många igenbommade affärer, bostadshus som såg övergivna ut (folk var kanske ute på landet), men när vi gick till Sale-affären såg vi vackra vägar som ledde förbi ett vattendrag, en liten vit kyrka, en skola...

Detta var Veitsiluoto och Rytikari, en tätort i närheten av Kemi, på finska taajama. Senare på kvällen satt vi på en bänk vid den ödsliga stranden (ingen badstrand precis) och beundrade solnedgången, vinden från havet svalkade skönt i sommarvärmen. Vindmöllorna i Ajos skymtade på andra sidan viken och Stora Enso ett stycke längre borta, Europas nordligaste pappersfabrik. Här tar Bottenviken slut, här mynnar Kemiälven ut och Sverige finns på andra sidan.

Följande morgon åt vi frukost på ABC i Torneå, för mig som inte kör bil är ABC-stationerna en lite främmande värld som finns överallt i Finland, från Bjärnå till Pudasjärvi.... Vi beslöt att vända västerut över bron till Tornedalen i Sverige, vilket blev en fin road trip. Mobiloperatörerna plingade nästan samtidigt och önskade oss välkomna till Sverige... Vi hade inte tid att se Haparanda, vi susade fram på Norrskensvägen med Torneälven ringlande på högra sidan. Lysande röda hav av mjölke, rallarros, vid vägkanterna, prydliga hus med spetsornament och markiser, men också en hel del övergivna hus, i olika stadier av förfall.

Ortsnamn som kombinerar både svenska, finska och samiska: Nedre Vojakkala, Kukkolaforsen, Karungi, Korpilombolo... Tornedalsfinskan kallas för meänkieli. Skogsfinnar och finnmarkerna med anor i 1500-talet, Grue Finnskog i Norge – mycket att ta reda på, historiskt, kulturellt.

När vi nådde Pajala, författarna Bengt Pohjanens och Mikael Niemis hemtrakter, blev det dags att vända österut, tillbaka till Finland, över bron till Kolari. Här finns tätorten Äkäslompolo, omgiven av sju fjäll, bland dem Ylläs. För mig är namnet Äkäslompolo lite magiskt, ett av de första ortsnamnen i Lappland som jag lärde mig som barn, eftersom pappa ofta fjällvandrade i trakterna.

Vi höll kaffepaus i Muonio, på samiska Muoná, och stannade också i Sonkamuotka för att titta in i den ganska otroliga souveniraffären med djurskulpturer och väldiga leksaksdjur (en älg!) vid ingången. Jag ställde mig bredvid den uppstoppade vita renen för fotografering...

Jag tänkte köpa någonting åt mitt barnbarn, men hittade ingenting som skulle ha varit tillräckligt neutralt men ändå äkta, ”politiskt korrekt”, estetiskt tilltalande. Jag har fått ärva en av min pappas otaliga kuksa-trämuggar, jag har fortfarande kvar några av de små souvenirerna som han i slutet av 50-talet gav min syster och mig: ett bokmärke av vitt renhorn med texten Rovaniemi, en liten renskinnspåse med blåa och röda filtdekorationer, en nyckelring i form av små renskinnstossor....

Att i dag köpa en docka iförd samedräkt, en trumma med figurer ur den samiska mytologin eller en neljäntuulenlakki, de fyra vindarnas mössa, känns som ett slags kulturell appropriering, trots att man har djup respekt för den samiska kulturen, dess hantverk och traditioner.

Ja, att i dag skriva om Lappland eller ens vistas som turist i norra Finland kan kännas på något sätt problematiskt. Jag vet inte vilka termer som är korrekta, Lappland eller Sápmi, jag vill inte vara en privilegierad stadsbo från södern som söker exotism och spännande upplevelser i ödemarken, en finlandssvensk utanför Svenskfinlands komfortzon...

Under rubriken Det finländska samhället vet ingenting om samer dryftar Petra Laiti, född i Enare, massturismens avigsidor. ”Hon efterlyser bättre medvetenhet av turister som kommer till Lappland och säger att det finns en distinkt skillnad på om man anlitar lokala turismföretagare eller köper en paketresa till Levi. Om man bor en vecka på en turistort köper man konceptet Lappland som inte stämmer överens med verkligheten.” (Hbl. 2.8.)

Från Muonio började den långa vägen upp till Kilpisjärvi i Enontekis, Finlands tredje största kommun efter Enare och Sodankylä. Gilbbesjárv på samiska. Lätäseno, Leahhtáseatnu, en biflod till Muonioälven, dök upp vid riksväg 21, Neljäntuulentie... Vägskyltarna var skrivna på både finska och samiska, vilket kändes fint. Käsivarren erämaa-alue, heter området på finska. Ödemarken i den Lapska armen? De arktiska storfjällen, Yliperä, Nordkalottleden...

Vi passerade den tyska Sturmbock Stellung-linjen, Lapplandskriget har satt sina spår i naturen, historien, den brända marken, en hel generations psyke. Långsamt tar naturen över, plånar ut minnena. Kanske en renkalv stannar för att titta in i en söndervittrad bunkers mörka öppning, för att sedan snabbt skutta vidare... Vid Finlands östra gräns finns Salpalinjens 1200 km långa bunkerlinje. För några år sedan, i samband med en vistelse i Kuusamo, såg jag de dystra betongbunkrarna i Joutsijärvi. Krigshistoria kombineras med en vandringsstig i naturskön miljö: Hunajalammen kota...

Bilen susade nedför långa, låga nedförsbackar med blånande fjäll i fonden, sedan uppåt igen, tills jag fick en svag känsla av att mina öron gick i lås. Vid Muotkatakka nådde vi den högsta punkten av landsvägsnätet i Finland, 565,6 meter över havet. Här avfyrades också Lapplandskrigets sista kanonskott i april 1945. Nu möttes vi av tunga långtradare som fraktar norsk lax i sina kylutrymmen, ishavsfisk som forslas vidare till Japans sushirestauranger...

Och plötsligt dök det upp framför oss: Saana, fjället som blivit en symbol för Kilpisjärvi. Jag steg ut ur bilen för att fotografera fjället, jag brukar tänka att alla fjäll är lite heliga, men att somliga, liksom Saana, är heligare än de andra... Framme i byn skymdes Saana ofta av parkeringsplatsernas bilar, av bensinmacken, ett hustak. I början av december i fjol, som en del av hundraårsjubileet, lystes Saana upp i ett blåvitt sken i ljuskonsnär Kari Kolas installation. Jag läser att samerna gärna hade sett ett större samarbete gällande denna konstinstallation med Saana i fokus.

Sjön Kilpisjärvi är en över 20 km lång sjö vid gränsen mellan Sverige och Finland. Området på andra sidan sjön i Sverige är helt obebott, ganska få svenskar besöker Kilpisjärvi, de som kommer gör det via Finland eller Norge. Däremot kommer många norrmän från området kring Tromsö, och de syns i byns K-affär, där de ”hamstrar” den billigare finska maten, speciellt kött.

Vi hade reserverat en stuga i Kilpisjärvis friluftscenter, enkelt och bekvämt, inte alls så dyrt för tre personer. Ja, jag läser om lyxiga glasigloor för norrskensfantaster i Saariselkä och Rovaniemi... Vi åt pizza i restaurangen, timmerväggarna pryddes av fina svartvita foton av Kilpisjärvi under gångna decennier, med fokus på Yrjö Metsälä, områdets kända guide och fotograf.

Vi for efter aktersnurran som vi skulle ha med oss till Porojärvi, vi fick låna den av en bekant, lokal turismföretagare. Min syster och svåger har varit i Kilpisjärvi ett tiotal gånger, både vinter- och sommartid, och kan området utantill. Vid vägkanten såg vi ”hardcore” fjällvandrare, ofta medelålders eller lite yngre män, som antingen anlände från ödemarken med något hungrig uppsyn, eller var på väg in i den, med väldiga rinkkor på ryggen. Kokkärl eller vandringsskor dinglade från packningen. Tält, sovsäck, regnskydd, torrmat, allt ska få plats. Fiskedon. Så mycket det behövs för att fjällvandra tryggt, för att få ut det bästa möjliga av vandringen. Jag såg ju själv som barn när pappa packade sin stora ryggsäck...

Senare på kvällen satte vi oss på en strandsten och beundrade Pikku Malla i kvällssolen, vinden från sjön kändes redan lite kylig. Men under vår resa behövde vi inte en enda gång ta fram våra varma tröjor... M/S Malla anlände med dagens sista turister som åkt till Koltalahti, en halv timmes båtresa till sjöns norra strand, där de vandrat upp till Treriksröset. Någon annan båttrafik finns det inte på sjön. En grupp ungdomar från Tjeckien kom vandrande ner till stranden, roligt att se långväga resenärer på de här breddgraderna.

Saanas närhet kändes lite magiskt, som ett vakande öga bakom stugbyn, ett slags levande varelse som fanns överallt. Enligt legenden blev den tafatta jätten Saana förälskad i den fagra jungfrun Malla. Men det gick inte så bra: rinnande tårar har skapat sjön Kilpisjärvi och vattenfallet Kitsi i nationalparken Malla...

Följande morgon packade vi våra väskor med tanke på ödemarken i Porojärvi och lämnade en del saker i bilen. Nej, jag behöver inte den här sommarklänningen, den här sminkpåsen... Att fjällvandra den 45 km långa vägen från Kilpisjärvi till Porojärvi skulle ha tagit ett par dygn, med mig antagligen ännu längre, i en utmanande terräng. På vintern har min syster och svåger fått skjuts med motorkälke till Porojärvi, vilket tagit två timmar. Vi hade bokat en helikopterfärd, vilket visserligen blev dyrt, men kändes som en once in a lifetime-upplevelse.

Man kan ju tycka att det blivit ett slags lyxturism att med helikopter eller sjöflygplan ta sig till avlägsna orter i Lappland. På vintern kan man skida i en terräng som på sommaren är stenig rakka-terräng. Jag såg den fina tv-dokumentären Portvakten i Sarek, om naturfotografen och Sarek-pionjären Edvin Nilsson. Aktse och Rapadalen, världsarvet Laponia. Min pappa vistades i Sarek redan i slutet av 1940-talet. Det konstaterades att det i dag finns färre fjällvandrare än förut, att vissa grundkunskaper i fjällvandring saknas, men att alla vandrare välkomnas, de far ju skonsamt fram i naturen och håller vandringsstigarna öppna. Helikoptertransporterna har blivit allt vanligare.

Jag medger att jag kände mig något ängslig när helikoptern anlände med ljudligt smattrande rotorblad, åstadkommande ett kraftigt luftdrag. Man får närma sig en helikopter först när piloten ger tillstånd. Vi fick sällskap av en pappa som med sina två unga söner skulle flyga till Somasjärvi, varifrån de med lätta ryggsäckar skulle vandra tillbaka till Kilpisjärvi, med övernattning i ödestugor. Smart och krävande, jag skulle aldrig ha klarat av ett sådant äventyr ensam med mina barn. Men varför inte, ifall jag som yngre blivit fjällvandrare och lapplandsfrälst, ifall jag lärt mig att använda karta och kompass...

Vi spände fast säkerhetsbältena och satte hörlurar för öronen. Man kunde kommunicera med de andra passagerarna via hörlurarnas mikrofoner. Plötsligt lyfte helikoptern, tog ett lodrätt språng upp i luften. Vi flög på cirka 150 meters höjd, förbi Saana, krängande och svängande. Fram med mobilen, allt ska fotograferas... De unga pojkarna pratade på – nyt minua vähän pelottaa, isi, mikä tunturi tuo on... Landskapet nedanom blev allt ödsligare, med glimmande sjöar och små träsk, snöfläckar uppe på fjälltopparna, bäckarnas silvriga band.

Piloten berättade vad fjällen och sjöarna hette, pekade i vilken riktning Halde låg, Haltitunturi, Finlands högsta punkt. Min pappa använde det samiska namnet Halditjocko, fast jag ser att det stavas Háldičokkha. En kraftig vindpust i dalgången mellan två fjäll fick helikoptern att skaka och gunga, mig att be en stilla bön... Bara en vecka efter oss störtade en norsk minihelikopter norr om Kilpisjärvi; den andra passageraren miste livet.

Så underligt det var att glida fram i luften, i ett landskap som såg så bart och brunt ut. Inte en enda ren syntes till, inte en enda fjällvandrare. Helikopterfärden tog tolv minuter. Vi närmade oss Porojärvi som ligger i en dalgång och rinner ut i Poroeno-floden i öster. Så snabbt och behändigt helikoptern landade på den lilla ”plattan” av trä, mitt framför stugan där vi skulle bo i fem dygn.

Tystnaden var närmast total, hettan jäste i knutarna. Vi packade upp, stugan var hemtrevlig med två breda våningssängar, matbord med bänkar, gaskök, vedbastu. Ingen nätförbindelse, adjö sociala medier, men vi hade fått låna en satellittelefon.

Vi satte oss på verandan för att dricka eftermiddagskaffe, tog fram myggsprayn och Thermacell-skyddet... Porovaaras mjuka konturer bakom stugknuten, Saivaaras mörka och lite dova silhuett på åtta kilometers avstånd. Vackra namn på sjöar och fjäll i området: Pihtsus, Meeko. Porojärvi är en grund och stenig sjö, en ödestuga finns på den södra stranden, Urho Kekkonens kämppä lite längre borta. Jag lägger ut flere bilder från Porojärvi i mitt nästa inlägg.

Hemma i Helsingfors funderar jag på Lapplandsskildringarna i vår litteratur och läser Jarl Hemmers dikter från 1936 i samlingen Nordan, de episka dikterna om Rilka och munken Fomin. För den moderna läsaren verkar de helt enkelt förlegade, förhållningssättet känns främmande, till och med motbjudande. De kan läsas i sin helhet på webben, och visst kan man vaska fram vissa guldkorn, typ Allt är norrsken, månljus, stjärnor, dimma, eller Drömmen virkade sitt mönster/ mjukt som ripans fjät på fjället...

Detsamma gäller Topelius saga Sampo Lappelill från 1860. Den okristna gossen Sampo, vars exakta ålder är obekant ("sju eller åtta") skildras som en knubbig gosse med svart hår, bruna ögon, trubbig näsa och bred mun - han ser alltså annorlunda ut än ett typiskt finskt barn och sagans allvetande berättare tillägger att "i Lappland ansågs sådant som skönhetsmärken". Den högt älskade, gode biskop Franzéns sköna visa (sic!) Spring min snälla ren citeras. När Sampo möter vargen "klack det till uti hans lilla lapphjärta". Den hedniska fjällkungens folk består av bergstroll och tomtegubbar, rovdjur, fjällråttor. Man firar evig vinter och evig natt. Solen har slocknat, solen är död!

Tove Janssons skildring av de hemlighetsfulla i muminboken Trollvinter (1957) för tankarna till fjällkungens folk i Topelius saga. Lapplandsmystik och magi, en vinterritual, norrsken, en dunkande trumma i den svarta natten, dansande skuggor, de ensamma, ljusrädda och overkliga kryper fram ur sina gömställen. Följande dag ser Mumintrollet samma röda sken vid horisonten som Sampo Lappelill, söderskenet, och den onda förtrollningen kan sägas vara bruten. I slutet av sagan räddas Sampo genom att döpas på prästgården i Enare, medan Mumintrollet sitter i vårsolen på badhusets trappa och "försökte minnas hur det var när isen flöt ihop med horisontens mörker".

Det är tunnsått med Lapplandsskildringar i den moderna finlandssvenska litteraturen. Bosse Hellstens böcker är ett undantag. Lappland, ett slags terra incognita, trots närheten till det "skandinaviska" i Sverige och Norge. Ja, var går Svenskfinlands gränser, de geografiska och de mentala? Kan vi älska Lappland och östra Finland så som vi älskar Åbolands skärgård, de finlandssvenska enklaverna i Östnyland, det svenskspråkiga Österbotten?

Hemmers Nordan och Topelius Sampo Lappelill måste ses som tappra försök att på sin tid skildra en exotisk, avlägsen kultur. Yrjö Kokkos Sudenhampainen kaulanauha blev en bestseller i början av 1950-talet. På finskt håll myntades uttrycket arktisk hysteri i Marko Tapios och Timo K. Mukkas anda. Mollbergs filmversion av Mukkas Maa on syntinen laulu ansågs vara för brutal och sakna romanens lyriska tonfall.

Två manliga finska författare vandrade tillsammans i Lappland: Erno Paasilinna och Antti Tuuri. Isoa Inaria kiertämässä är deras reseskildring från en rundseglats kring Enare. Själv skulle jag gärna fjällvandra tillsammans med författaren Pirkko Lindberg... I dag finns det yngre kvinnliga författare, alltså finska författare, Hanna Hauru och Katja Kettu, som förnyar "Lapplandsgenren", för att inte glömma Rosa Liksom, född i Övertorneå.

Ibland kan det kännas svårt att upptäcka de samiska författarna. Nils-Aslak Valkeapää hör fortfarande till de kändaste, han var också musiker och bildkonstnär. Kirsti Paltto och Kerttu Vuolab hör till de förhållandevis få kvinnliga samiska författarna. Vuolab har samarbetat med artisten Mari Boine och skrivit texter till hennes sånger. Dagens unga samiska aktivister inspireras av hiphop och rap, Maxida Märak kombinerar rap med jojk, Áilu Valle är en samisk rappare från Utsjoki.

Det är antagligen orättvist att jämföra Jarl Hemmers Lapplandsdikter från 1930-talet med Bosse Hellstens moderna ”kallhamrade vildmarkspoesi”. I samlingen Eldorado från 2013 fångar Hellsten någonting väsentligt, ärligt och självupplevt när han skriver om svårigheten att finna ”ett mera ursprungligt sätt att leva”, om ”vildmarkens dystra prakt”, eller konstaterar att ”landskapet förhåller sig likgiltigt till mig”, och att ”från vildmarkens hjärta hörs ingenting”.