Violetta skymningar: Helsingfors Pride 2018

In their early days together Justin was his entree to pleasure, to the routine of certain bars, the instant friendship of good-looking men, blowsy gay dinner parties with their undertow of sex.

Alan Hollinghurst, The Spell, 1998

När årets Pridevecka inleddes i Helsingfors lade jag genast märke till ett ökat antal regnbågsflaggor i stadsbilden, både i reklamer och hos affärsföretag (Burger King, Clas Ohlson), vid allmänna byggnader (Järnvägsstationen, Svenska Teatern, förutom de sedvanliga Kiasma och Simstadion). Till och med en postlåda utanför Stockmanns varuhus var försedd med regnbågsfärgerna.... Stadshuset vid Salutorget pryddes av ett stort regnbågslakan, som turisterna ivrigt fotograferade.

Jag hör till Facebook-gruppen Helsingin kaupunginosat ennen ja nyt med drygt 20 000 medlemmar som lägger ut foton med fokus på Helsingfors, vår stad förr och nu, ofta åtföljt av livliga diskussioner. En medlem hade lagt ut ett foto av Sederholmska huset, numera Helsingfors stadsmuseum, som under Prideveckan pryds av en regnbågsbanderoll. Inlägget fick flera hundra likes, men också ganska många ”arga” emojin, samt hätska och homofoba kommentarer, somliga så hätska att kommentarfältet till slut stängdes. Väldigt beklagligt att hatretoriken florerar på en annars så inspirerande sajt (små pikar mot det svenskspråkiga förekommer också).

När det blev dags för lördagens Prideparad hann jag aldrig till Senatsgtorget, utan väntade på den finlandssvenska Regnbågsankans grupp vid Norra Esplanaden. Jag märkte genast att antalet deltagare i det soliga men blåsiga vädret verkade slå alla rekord: 100 000 deltagare...

I år tyckte jag det var speciellt givande att bekanta mig med budskapet som förmedlades via banderollerna: vädjandet om en förnyad lag gällande transsexuella personers rättigheter, Racialized Queer Feminists, Mexico # Love Wins, Marching For Those Who Can't... Till slut tågade jag under Folkhälsans banderoll, min arbetsgivare när jag en vår jobbade som eftisledare i ett lågstadium...

När vi gick uppför Kaserngatans backe, strax före Kirurgen, såg vi en sjukvårdare böjd bredvid en person som skadat sig i foten. Den förolyckade personen visade sig vara en drag queen som av allt att döma snubblat i sina högklackade skor och eventuellt vrickat foten. Situationen kunde ha tolkats som lite tragikomisk, men jag insåg att det inte var min sak att undra varför man frivilligt utsätter sig för pinan att marschera en så lång sträcka i skyhöga klackar. Men vill man göra det så go ahead...

I dag läser jag psykologiska analyser om fenomenet drag queen, ett fenomen som jag kanske inte riktigt förstår mig på, den överdrivet kvinnliga looken, så överdriven att den ter sig som ett slags parodi. Hollywoodvampen? Men endast få drag queens lyckas skapa en framgångsrik rollfigur, typ Conchita Wurst. Drag-legenden RuPaul har konstaterat att han inte klär ut sig för att se ut som en kvinna – han klär ut sig för att se ut som en drag queen, rätt och slätt...

I år undvek jag att fotografera omsorgsfullt sminkade, glamorösa personer i högklackat, förutom hen som glatt poserade i blond peruk, svarta stövlar och en kort röd tomteklänning. En ung man gick klädd i kritrandig kostymjacka, nertill i nätstrumpor och högklackat. Prideparadens parkfest är en fest då somliga, kanske ensamma själar, upplever att de får vara sig själva, ens en gång om året, och offentligt leka med olika roller. Det känns också som någonting väldigt personligt och privat, någonting som man vill respektera, inte förundras över och nyfiket stirra på.

När parkfesten var slut såg jag en massa små regnbågsflaggor skräpa omkring på spårvagnshållplatsen, en ensam äldre man mitt bland de glada ungdomarna.

Senare tittade jag på Yles sändning från Senatstorget, intervjuer med bl.a. Jani Toivola och Jan Vapaavuori, Saara Aalto, Alexander Saloranta, Tuure Boelius. Senni Moilanen från HeSeta, Setas nyländska lokalorganisation som arrangerar Helsingfors Pride, efterlyste också ett fortsatt konkret samarbete och stöd från de institutioner och affärsföretag som så synligt flaggar med Pride, åtgärder gällande äkta jämställdhet i vardagen på arbetsplatserna, gayvänlig rekrytering och marknadsföring.

Jag förhöll mig lite tveksamt till de överdrivet hurtiga kvinnliga reportrarnas inslag med två sympatiska drag queens, som uppmanades att demonstrera hur de går i high heels. Upeeta, mahtavaa... Wow! Fast det samma gjorde ju Victoria Silvstedt i den norska dokumentärserien Blond!, som forskar i stereotypierna kring blondiner...

Under Prideveckan visades den fina BBC-dramafilmen Man in an Orange Shirt på Teema-kanalen. Vanessa Redgrave hade en något ambivalent roll som en farmor, som levt i ett kulissäktenskap med en homosexuell man. Manuset var av Patrick Gale, storyn förde tankarna till en av mina favoritförfattare, Alan Hollinghurst, hans sätt att infoga olika tidsplan i sina romaner med gay sensibility som genomgående tema, alltid språkligt njutbara, i Henry James anda. Fattar inte hur jag missat hans senaste roman, The Sparsholt Affair, som utkom på hösten 2017. Ska bli ett nöje att läsa.

Här kan ni läsa min text om romaner med gay teman, publicerad i Ny Tid 2006. Rubriken hänvisar till Andrew Hollerans roman Grief:

http://www.nytid.fi/2006/12/den-moderna-gaymannens-sorg/