Violetta skymningar: Sommardagar

Och gräsens växt

och vågs brus

och himmel är

och tyst och ensamt är

vind och vågorna

och sommarstillt, är linds lövs dallring

viskar sommarsolens dagar

och min plats här invid solen

och det är

med mark och gräs

eller sommarvinden

Gunnar Björling

Dagarna efter midsommar, tysta kvällar i stan. Jag drabbas ofta av ett slags melankoli efter midsommar – är det faktiskt snart juli? Vart tar sommaren vägen...

Pionerna blommar på vår gård, efter ett störtregn fäller de vita blommorna sina kronblad och stjälkarna böjer sig mot marken, slaka, regntunga. I parken i Mellungsbacka porlar bäcken med nytt, friskt vatten, irisen lyser blålila bland snåren. Mitt barnbarn sitter i gungan, en pojke från A-trappan plockar de första mogna röda vinbären i buskarna kring lekplatsen. Metrotågets orangeröda band glider förbi längre borta bakom träden.

På midsommaraftonen strök jag en blommig bordduk och tänkte på skildringen av en ensam kvinna som stryker sin finaste klänning i Sabine Forsbloms mångfacetterade midsommarnovell Oförrättat ärende (Hbl, 21.6.): Hon har tvättat den i god tid, hängt ut den i vinden för att torka, sedan värmt strykjärnet på spisen och varsamt med ett fuktigt kläde emellan strukit den och känt doften av sommar och såpa stiga med ångan.
Kvinnan hoppas träffa en man, en gammal bekant från byn, och inleda ett förhållande med honom. Men ingenting blir som hon hoppats, och jag återupplever bekanta känslor av besvikelse, kanske också skam och förnedring, om än från helt andra sammanhang, tidevarv och miljöer. Så snopet att bli avvisad av en man som man varit hemligt kär i, bli hårt kritiserad, eller bara ignorerad. Eller så är det en man, så som i novellen, som man aldrig riktigt når. Ingen Stjärna-ko gick bredvid mig, men jag fick svettfläckar på blusen och ville bara glida ner i ett symboliskt dike, medan jag hörde de skadeglada männens råa hähhä-hää ringa i öronen...

Efter midsommaren fyndar jag på rea, böcker och klädesplagg. En Zara-klänning för tio euro i ett ganska häftigt mönster, ett mönster som kräver en svart tröja omkring sig. Tyget är 100% polyester och lite skrynkligt (”crinkled”), känns onaturligt svalt mot huden, liksom fuktigt... Behöver inte strykas... Vet inte var jag kommer att använda klänningen, dessutom får det exotiska mönstret mig att tänka på kulturell appropriering, men jag vet inte från vilken kultur mönstret är snott – från en afrikansk eller latinamerikansk. Ja, kanske mexikansk?

Dokumentärfilmen Human av Yann Arthus Bertrand visades igen på Yle Teema, nu såg jag den nästan helt och hållet (kan också ses på Youtube). Han kallar sin film för ett samtal med världen. Människor från olika kulturer berättar om sina erfarenheter och känslor, sina tankar om kärlek och våld, fattigdom, arbete, hat, döden. Basic stuff, men mycket berörande, ofta djupt störande.
Nästan surrealistiska vyer och landskap, filmade från luften i olika delar av världen, underliga bergsformationer och naturfenomen, terrasserade odlingar, utsatta människor på en avskrädesplats eller i en bomullsfabrik, kvinnor på ett salutorg, en karavan av oxar, soldater med krigiskt svängande armar och röda solfjädermössor, en massvigsel, snabba ryttare på den mongoliska stäppen, en ensam båt i turkosfärgat soldränkt vatten, en ensam man i ett kontorsfönster i en upplyst skyskrapa på Manhattan... Le monde entier, notre monde...

Pride-veckan inleddes, jag ser ovanligt många regnbågsflaggor på stan, också ganska pinsamma reklamer och klädarrangemang – återkommer strax med ett separat Pride-inlägg.

På innergården till Rickhardsgatans bibliotek finns en paraplyinstallation, Umbrella Sky, som startade 2011 på en festival i Àgueda i Portugal. Efter det har installationen dykt upp på olika håll i världen, jag såg den på en bred gata i närheten av Fontanka-kanalen i S:t Petersburg på sommaren 2016. Installationen funkar inte på samma sätt på en innergård, det är meningen att man promenerar under paraplyerna och ser ljuset sila genom dem, ge lite svalka i solgasset.

Jag hör Lill-Babs sjunga Gröna granna sköna sanna sommar från 1963 i Yle Vegas Kaffekvarnen, så bekant från min tidiga ungdom, då jag satt på grannens vind på Sommaröarna i Esbo och läste hennes kolumn i Hemmets Veckotidning, Tre minuter med Lill-Babs, riktad till tonårsflickor.

I dag kan sången låta olidligt hurtig och enfaldig, ursprungligen sjungen av Nat King Cole, Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer. Den uppmanar oss att delta i dans och fest, i stället för att ”sitta blott och titta”. Men alla mår inte lika bra på sommaren, alla har inte möjlighet att sitta på en glasveranda eller på en brygga i skärgården, man går kanske bara sakta hem genom stan...

Jag lyssnar ännu en stund på bäckens enformiga porlande i Mellungsbacka och styr sedan stegen (seglen?) mot metrostationen... Och visst kan man bli lite glad av att höra den bekanta sommarsången, samtidigt som man vill hedra minnet av Lill-Babs:

Nu i den ljumma kvällen hörs musik som lockar
Ett band som rockar någonstans
Och tusen dofter ifrån ängen bara pockar
Så varför sitta o blott titta, ta en dans
Välkommen
Gröna granna sköna sanna sommar
Nej låt oss duka o ställa till fest
Välkommen
Gröna granna sköna sanna sommar

Hej låt oss hurra ty sommarn' är bäst!