Violetta skymningar: I Villa Elfvik

Förra veckan var jag på Sofia Wilkmans och Marja Blomsters vernissage i Villa Elfviks naturcentrum i Esbo. Utställningen Jättarnas fotspår pågår till den 12.8. Kan rekommenderas, temat är de invasiva växtarterna. Sofia berättade om parkslide (på finska japanintatar) som varit en plåga i hennes gårdsmiljö på Villa Eka i Kilo, Marja om jätteflokan som hon försökte utrota i många år innan hon lyckades.

Den gula ”ryssgubben” på Sveaborgs vallar som jag skrev om i mitt föregående inlägg hörde väl också på sin tid till de här invasiva arterna.

Detta var mitt första besök i Villa Elfvik, inte helt lätt att ta sig dit utan bil. Jag åkte lokaltåg till Alberga, där jag sedan irrade omkring på stationsområdet och letade efter rätt buss. Jag ringde faktiskt HRT-infon och fick veta att jag skulle ta mig till Ring 1, gå under en bro och sedan uppför en trappa, till plattform 41, där buss 550 stannade.

Jag valde fel trappa och tyckte att jag befann mig i ett slags sci-fi miljö, med susande tåg nedanom mig, en dånande trafik på ett högre plan. Panorama Tower, Alberga Business Park, Tornet bredvid Sello... Var detta Ring1? Kör man inte själv bil har man ingen aning om hur motorvägarna går...

När jag steg av (två hållplatser efter Alberga, inte en, så som HRT-infon hade meddelat) irrade jag igen omkring i en främmande miljö, där få människor syntes till. Jag frågade några cyklister efter vägen till villan, ingen av dem visste. Borde ha anlitat GPS på mobilen...

Till slut dök jag ner i undergångstunneln och på andra sidan hittade jag den första skylten: Villa Elfvik, 700m. Att Gallen-Kallelas Tarvaspää-museum fanns inom promenadavstånd var en överraskning (för övrigt ett minst lika jobbigt ställe att ta sig till utan bil – visserligen kan man vandra 2 km från Munksnäs...). Inser att området kring Bredviken är ett för mig obekant ställe, men konsthistoriskt intressanrt. Här fanns också Ville Vallgrens Villa Åkerblom.

En fridfull skogsväg med klingande fågelsång tog mig till Villa Elfvik, ritad 1904 av Mauritz Gripenberg i ett slags engelsk jugendstil. Friherren Emil Standertskjöld införskaffade Bredviks hemman mot slutet av 1800-talet, men hann aldrig själv bosätta sig i den nya villan. Änkan Elvira och döttrarna Thelma och Lise blev villans mångåriga ägare och invånare.

Jag hade en kvart på mig innan festen började så jag tog mig en liten promenad på naturstigen i närheten av villan, i en fin miljö med gamla lövträd, en verklig parkskog. Stigen ledde ner till Bredvikens naturskyddsområde med spångar som förvann in i den täta, susande vassen. Andra vandrares huvuden skymtade bakom den böljande gröna vassruggen.

Jag hann inte till Villa Elfviks fågeltorn, båtskjulet med info, strandängarna med betande kor, men kom att tänka på fågeltornet i Mietois, som jag tyckte om att besöka i samband med residensvistelsen på Konestiftelsens Saarigård på vintern 2016. Från Elfvik var det bara 2 km till fågeltornet i Otnäs.

Villa Elfviks strand är numera helt igenvuxen, familjens ursprungliga båtbrygga ett minne blott. Man kan bara föreställa sig ångbåten som visslande lämnade Bruksstranden, där det på 1800-talet fanns en fajansfabrik. Ett stenbrott försedde familjen med extra inkomster efter att största delen av åkrarna och betesmarkerna hade arrenderats ut eller sålts.

Jag tittade in i den lilla paviljongen Uranus uppe på en bergsklack. Inne i paviljongen presenteras denna planet som en del av Astronomiska föreningen Ursas solsystem.

Till sitt yttre är Villa Elfvik från alla håll inte så imponerande, speciellt när man viker in från huvudvägen. I bottenvåningen finns en vacker glasveranda och matsal, ett pysselrum för barn med uppstoppade fåglar och mikroskop, hemliga skrymslen och vrår, en soffgrupp i en liten sal som med sina fönstermålningar påminde om Hvitträsk i Kyrkslätt. Fina kakelugnar i varje rum. Det finns inalles nio kakelugnar i hela huset fick jag veta av Katri Luukkonen som hör till naturhusets personal.

Var fanns det turkiska rummet? En trappa ledde upp till andra våningen med en massa stängda dörrar i ett vackert utrymme med stort fönster, kanske systrarnas forna ateljé, numera mötesrummet Uuttu.

Thelma var både bildkonstnär och skådespelare, Lise skulptör. Systrarna levde ett rikt sällskapsliv i sin villa, det ordnades maskerader och spelades amatörteater. Modern Elvira finns avporträtterad av Eero Järnefelt, klädd i balklänning. Livet i Villa Elfvik präglades dock av en allt sämre ekonomi.

Här kommer jag att tänka på filmen om Grey Gardens, villan på Long Island i New York, bosatt av Jackie Kennedys faster och kusin. Fastern spelades helt fenomenalt av Jessica Lange. Grey Gardens förfall var dock totalt, men mor och dotter bodde envist kvar, i ett slags romantisk drömvärld.

Thelma och Lise testamenterade Villa Elfvik till Svenska Litteratursällskapet i hopp om att villan skulle omvandlas till ett äldreboende för svenskspråkiga skådespelare och konstnärer. Så blev det dock inte och i början av 1980-talet var villan rivningshotad, då Esbo stad köpte den.

Det är fascinerande att läsa om villans historia på Esbo stads hemsida: https://www.esbo.fi/sv-FI/Boende_och_miljo/Miljo_och_natur/Naturens_hus_Villa_Elfvik/Villa_Elfviks_historia

Svenska litteratursällskapet förvaltar Lise och Thelma Standertskjölds fond, vars avkastning bidragit till att seniorhuset Majblomman i Brunakärr kunde byggas 2006, ett decennium senare också bostadshuset för konstnärer i Victoriakvarteret på Busholmen. Jag var själv på en visning på vintern 2017, jag var intresserad av en mindre bostad, men beslöt sedan att inte söka den. Majblomman next, brukar finlandssvenska författare och konstnärer i Helsingfors säga med en liten suck, vi som börjar ha åldern inne...

Victoriakvarterets större ateljébostäder är i två plan, med enorma fönster. Jag undrar vad systrarna Thelma och Lise skulle ha ansett om bostäderna, och hela den urbana hamnmiljön på Busholmen med futuristiska ”hybridkvarter”, Bunkern, Gräsvikens kanal och Crusellbron, träarkitektur och Hotell Clarions skrapa, Banan som leder till centrum... En lång väg från fridfulla Villa Elfviks ateljérum och glasveranda, skogsstigar, häckande fåglar och susande vass.

Svenska Kulturfonden gav 2009 ut Håkan Mattlins bok Thelma och Lise Standertskjöld: de konstnärliga systrarna på Villa Elfvik och deras fond. Man kan också lyssna på Bo Lönnqvists finska föreläsning om Elfvik på ett You Tube-klipp, inspelat i villans matsal 2015:

https://www.youtube.com/watch?v=Z3O56P0BBZs

Men kanske någon borde skriva en roman om systrarna på Villa Elfvik, kanske ett slags kammarspel? En berättelse som får ganska tragiska vändningar, om en pappa som dör alldeles för ung, om friare som inte godkänns av den stränga modern, om läckande tak och ofullbordade drömmar, vassen som växer allt tätare och skymmer utsikten mot viken, maskeraderna som blir allt färre. Men också om ett gott liv i ”konstnärshuset” i den vackra omgivningen vid Bredviken.

Sångerskan Carola, som jag lyssnade på i min ungdom, hörde till samma adelssläkt. Och fast jag ogillar James Bond-filmer, tycker jag speciellt mycket om hennes melankoliska tolkning av Bond-sången You Only Live Twice, på finska Ei aina käy niin kuin haaveillaan...

Ännu på 1950-talet åkte döttrarna i huset med häst och sufflettförsedd vagn till staden för att uträtta ärenden. De klädde sig i långa gammaldags kjolar och stora hattar, vilket väckte förvåning i övriga stadsbor. (Villa Elfviks historia)