På Sveaborgs vallar

Det är många år sedan jag varit på Sveaborg den här tiden om året, på försommaren. Jag hade glömt bort hur gula vallarna lyser just nu, i början av juni. Den gula växten hör till arten Bunias, den ryska armén tog den med sig till Sveaborg i djurfoder på 1800-talet. På svenska används det ganska tråkiga namnet ryssgubbe, jag använder det ogärna, visserligen låter det lite roligt... Undrar om det finns växter som heter finngubbe eller tyskgubbe?  Andra namn som används är långrova, ryssrova och rysskål. På finska heter växten ukonpalko, kallas också ryssännauris.

På Sveaborg får man alltid rikligt med motion i de friska havsvindarna, man vandrar långa sträckor från huvudbryggan till Borggården med Ehrensvärds grav, till vallarna och Kungsporten. Ett par gånger har jag från huvudbryggan gått till höger över bron till Lilla Svartö, där det finns fina stränder och klippor bakom bostadshusen.

Galleri Strandkasernen hade redan stängt, jag missade också ljudinstallationen Röster ur dödens väntrum 1918, som jag visserligen inte var mentalt förberedd på att uppleva just nu. I stället tillbringade jag en timme på Krigsmuseet (ska inte pina er med bilder därifrån!) och vandrade sedan via Café Piper till vallarna i en ganska kylig blåst. Så fint ”ryssgubbens” gula färg lyste omkring mig, ton i ton med en japansk turistflickas böljande gula kjol...

Jag vet inte om ”ryssgubbarna" på Sveaborg redan höll på att blomma ut eller om den vackraste gula färgen var på kommande. På grund av torkan var färgprakten kanske inte lika intensiv som tidigare.

Vårens och försommarens skira grönska med björkens mössöron och lönnens gulgröna blomster försvinner så snabbt, i år blommade syrenen tidigt. I år sökte jag inte upp vitsippshavet i Centralparken eller rhododendron i Botaniska trädgården. Jag har inte heller hört näktergalen sjunga i olika parker. Blommorna kommer och går: liljekonvaljen, häggen, förgätmigejen, midsommarrosen...

Att registrera allt i naturen kan bli ett slags tvång, fågelsången och blommorna, en mekanisk upprepning som äger rum varje år och som i värsta fall kan göra en deprimerad... Åren går, årstiderna växlar, blommor slår ut, vissnar... Just nu vill jag strunta i årstiderna - eller vill jag? Livets cykliska gång (på en gul citycykel? ha ha). Jag är i stan, jag skriver, jag läser David Van Reybroucks bok om Kongo, jag sitter på caféer, åker spårvagn...

I sina brev till Hagar Olsson lever Edith Södergran starkt med naturen i Raivola på Karelska näset, speciellt med vårens ankomst. Jag fick boken av min mamma på julen 1973 (ja, jag skrev på försättsbladet: Av mamma, julen -73). Jag minns att jag reagerade på Ediths starka längtan efter ett besök av Hagar, en längtan som gick hand i hand med beskrivningar av vårens ankomst och hur långt sommaren var liden, beskrivningar av den blommande trädgården, naturens skönhet. Underbar räckte inte till som ord, det blev underunderbar... Beskrivningar som jag som ung kvinna kunde relatera till, om än i helt andra sammanhang, i en annan tid: må du hinna till rosorna.

Min pappa föddes 1922 i Nykyrka, inte långt från Raivola. Han föddes i maj, det känns vemodigt att läsa Edith Södergrans korta kommentar om sommaren samma år: Den är så mogen och mild denna högsommar...

Här har jag samlat citat ur Edith Södergrans brev till Hagar Olsson (Schildts, 1958, 1993, Schildts & Söderströms, 2016), från vintern 1919 till våren 1923, hennes sista vår:

Det är så skönt på isen i solskenet, där kunna vi promenera, så länge snötäcket är så légèrt. (2.2.1919)

Sjön är så blå, snart börjar den bli ”för dig”, när det blir en smula löv och litet sammetsgräs och små förgätmigejer och smörblomster. (3.5.1919)

Men snart börjar häggen blomma, efter 10 dagar, tänker jag. Jag önskar att du skulle se Raivola så här. (7.5.1919)

Nu blomma syrenerna ut, må du hinna till rosorna. (16.6.1919)

Just nu är den skönaste tiden, kom fort. (27.6.1919)

Rosorna blomma som bäst. Vi ha börjat bada ren.  Lilla lönnen och blåklockorna och gården väntar på Hagar, de ha väntat på henne i många år. (1.7.1919)

Nu kommer hösten med röda bär, ännu är det skönt här, vi ha tusen saker att tala om. (22.7.1919)

Det är så vackert här, det underbara börjar i trädgården. (5.5.1920)

Kom, det är vackert och grönt. (14.5.1920)

En bedårande vårdag i dag. (16.3.1921)

Kom hit, våren är så vacker. (17.5.1921)

Kom hit, det är ljuvligt nu. (24.5.1921)

Den är så mogen och mild denna högsommar. (9.7.1922)

Våren är härlig, underunderbar. När kommer du? (16.3.1923)