Turistliv och Café New York i Budapest

I början av 1900-talet fanns det 500 "kaffehus" i Budapest. Det allra finaste var Café New York. Detta anrika café med litterära traditioner fanns i bottenvåningen av New York Life Insurance Companys hus, byggt 1894. 

  Efter år av förfall har huset renoverats och ombyggts till ett hotell i den italienska kedjan Boscolo. Att hotellet är ett lyxhotell står skrivet på varje banderoll och reklam, vilket jag tycker är lite plumpt. Räcker det inte att annonsera det som ett fem stjärnigt hotell? Man signalerar alltså åt de potentiella kunderna: är du nu säker på att du har råd att bo hos oss? Eller alternativt: vi hoppas att vårt hotell är tillräckligt exklusivt för att bemöta alla Era krav....  Och måste det finnas så där många Michelin-klistermärken på ytterdörrens glas? Har ordet lyx genomgått ett slags semantisk omvandling?
  Jag tittade in i caféet medan jag väntade på min Hop On Hop Off-buss vid Erszebetgatan. Det vill säga: jag köade i "farstun" tillsammans med andra "accidental tourists", sträckte på halsen för att se allt det förgyllda och snirkliga, takmålningarna, de venetianska kristallkronorna. Jag tänkte att jag skulle ha druckit en kopp kaffe och insupit atmosfären på caféet som anses vara världens vackraste, men alla bord var upptagna. Jag såg mest amerikanska turister i jeans och t-shirts, uttråkade efter för många sightseeingrundor i det gamla Centraleuropa. Svårt att tro att det var här som stadens intelligentsia samlades. Kulturtidskriften Nyugats flyttade faktiskt sin redaktion hit.
   Men visst var takmålningarna magnifika! Jag skyndade vidare till den väntande bussen. Vi körde förbi förvirrade turister med kartan fladdrande för vinden. Inte lätt att vara turist... En tallrik gulaschsoppa på restaurang Nika ingick i priset, samt en kryssning på Donau i kall blåst tillsammans med tyska eller österrikiska skolungdomar. Vi gled förbi den långsmala Margitsziget-holmen, där folk joggade på strandvallen. Alla ombord jublade när vi passerade parlamentshuset, monstruöst stort med sina 691 rum, en påminnelse om det habsburgska rikets forna glans.

Sexton bistra faunskulpturer håller i lampetterna på hotellets yttervägg.

Dörrvakten i hög hatt eskorterar den kostymklädda mannen. Det vardagligt
klädda gänget är turister, mannen till vänster i grön rock 
hör till Hop On Hop Off-bussens personal. 

Fullsatt kaffehus, men inga spår av litterärt liv...

Gulaschsoppa på restaurang Nika.

Margitön mitt i floden Donau; ett populärt friluftsområde.

En av Budapests åtta broar, tror det här är Frihetsbron.

Ungerska ord, skyltfönster, spännande namn...

Bilder från Budapest

Jag är hemma i Helsingfors igen och har inte haft tid att blogga. Ska försöka skärpa mig... Jag har sällan rest så mycket och till så många olika ställen som i år, vill återkomma till det snabba resandets tema, de billiga flygen, det gränslösa Europa... Jag flög ju från Berlin till Bratislava för tio euro.
  Ja, vems Europa är det nuförtiden? Turisternas Spanien, de pensionerade nordbornas Spanien? Mot slutet av april reste jag nämligen till Torrevieja med dotter och barnbarn för att hälsa på barnbarnets farmor. Men mera om den resan senare. För nu åker jag med min klasskamrat från Wien till Budapest.
  Bilresan tog nästan tre timmar i dåligt väder. Hunden Samy följde med. Skymningen föll, det var ingen violett skymning, utan grått och trist, och det blev mörkt. Regnet och den hårda blåsten piskade vindrutan, sikten var dålig på den fina motorvägen och det kändes ganska obehagligt att köra om den ändlösa raden av tunga långtradare.
  När vi korsade gränsen hördes det välbekanta plinget i mobilen när Sonera meddelade hur mycket samtalen i det nya landet, Ungern, skulle kosta.
  Och sedan såg jag en skymt av Budapests broar och upplysta slott långt borta bakom regndimmorna. Vi körde över en sagolik bro, över Donau, och hamnade nästan genast på huvudgatan Rakoczi, ändlöst lång, bullersam, både vacker och ful. Lite "rojsig" kunde man säga, men en gata som jag lärde mig att älska. Här kunde jag bo närsomhelst, i ett av de nedslitna palatslika husen med sina dystra, svartnade fasader med burspråk, tinnar och torn, sitta på kafeer och vara hur lycklig som helst. 

  Det lär finnas en massa tomma bostäder i hjärtat av Budapest, så jag tycker att nån rik stiftelse eller mindre rik kulturförening kunde slå till och grunda en finsk konstnärsresidens i staden, typ Särö i Berlin.
  Vi hade bokat rum på hundvänliga hotell Metropole vid Rakoczi, men det hade ändrat namn till Ibis, en fransk kedja med rum inredda i Ikeastil, färgrant och lite roligt. Upptäckte fina Radio Bartok, en kanal med klassisk musik som jag kunde lyssna på även i duschen.
  Under min korta vistelse i Budapest (tre nätter) insåg jag också hur lite, oförlåtligt lite, jag vet om Ungern och ungersk kultur, litteratur, historia, politik. Budapest år 1956... Det högerpopulistiska Jobbik-partiet verkar jättejobbigt (namnet är en förkortning av Rörelsen för ett bättre Ungern). Mina vägar graviterade nästan alltid mot de judiska kvarteren, men jag vet inte om det var helt comme il faut att ha en bar där som hette Skål.
  Och av de städer som jag besökt i år tyckte jag allra bäst om Berlin och Budapest. Ja, och Cartagena, men det är en annan story.

Skulle gärna sitta och skriva i ett av "vindsrummen", eller i ett rum med egen balkong...

Lite fånig design på hotell Ibis, en fransk kedja.

Vill läsa Magda Szabo, som här lyfts fram i en av Budapests otaliga bokaffärer. 

Den första vårgrönskan i början av april vid Erzsebet.

Jag vid Rakoczigatans gatukök.

Rakozci med sin dånande trafik och hus med de mest olika slags fönster.

Den litet "parisiska" Erzsebetgatan, som leder till Oktogonkorsningen.

Budapest by night med sina glittrande girlander av upplysta broar,
samt Budaslottet.

Flanerande unga par på blåsiga Erzsebetbron med sina stålvajrar.
I fonden en kyrka vars namn jag lyckats hitta bara på engelska:
Inner City Parish Church...