I början av 1900-talet fanns det 500 "kaffehus" i Budapest. Det allra finaste var Café New York. Detta anrika café med litterära traditioner fanns i bottenvåningen av New York Life Insurance Companys hus, byggt 1894.
Efter år av förfall har huset renoverats och ombyggts till ett hotell i den italienska kedjan Boscolo. Att hotellet är ett lyxhotell står skrivet på varje banderoll och reklam, vilket jag tycker är lite plumpt. Räcker det inte att annonsera det som ett fem stjärnigt hotell? Man signalerar alltså åt de potentiella kunderna: är du nu säker på att du har råd att bo hos oss? Eller alternativt: vi hoppas att vårt hotell är tillräckligt exklusivt för att bemöta alla Era krav.... Och måste det finnas så där många Michelin-klistermärken på ytterdörrens glas? Har ordet lyx genomgått ett slags semantisk omvandling?
Jag tittade in i caféet medan jag väntade på min Hop On Hop Off-buss vid Erszebetgatan. Det vill säga: jag köade i "farstun" tillsammans med andra "accidental tourists", sträckte på halsen för att se allt det förgyllda och snirkliga, takmålningarna, de venetianska kristallkronorna. Jag tänkte att jag skulle ha druckit en kopp kaffe och insupit atmosfären på caféet som anses vara världens vackraste, men alla bord var upptagna. Jag såg mest amerikanska turister i jeans och t-shirts, uttråkade efter för många sightseeingrundor i det gamla Centraleuropa. Svårt att tro att det var här som stadens intelligentsia samlades. Kulturtidskriften Nyugats flyttade faktiskt sin redaktion hit.
Men visst var takmålningarna magnifika! Jag skyndade vidare till den väntande bussen. Vi körde förbi förvirrade turister med kartan fladdrande för vinden. Inte lätt att vara turist... En tallrik gulaschsoppa på restaurang Nika ingick i priset, samt en kryssning på Donau i kall blåst tillsammans med tyska eller österrikiska skolungdomar. Vi gled förbi den långsmala Margitsziget-holmen, där folk joggade på strandvallen. Alla ombord jublade när vi passerade parlamentshuset, monstruöst stort med sina 691 rum, en påminnelse om det habsburgska rikets forna glans.
Jag tittade in i caféet medan jag väntade på min Hop On Hop Off-buss vid Erszebetgatan. Det vill säga: jag köade i "farstun" tillsammans med andra "accidental tourists", sträckte på halsen för att se allt det förgyllda och snirkliga, takmålningarna, de venetianska kristallkronorna. Jag tänkte att jag skulle ha druckit en kopp kaffe och insupit atmosfären på caféet som anses vara världens vackraste, men alla bord var upptagna. Jag såg mest amerikanska turister i jeans och t-shirts, uttråkade efter för många sightseeingrundor i det gamla Centraleuropa. Svårt att tro att det var här som stadens intelligentsia samlades. Kulturtidskriften Nyugats flyttade faktiskt sin redaktion hit.
Men visst var takmålningarna magnifika! Jag skyndade vidare till den väntande bussen. Vi körde förbi förvirrade turister med kartan fladdrande för vinden. Inte lätt att vara turist... En tallrik gulaschsoppa på restaurang Nika ingick i priset, samt en kryssning på Donau i kall blåst tillsammans med tyska eller österrikiska skolungdomar. Vi gled förbi den långsmala Margitsziget-holmen, där folk joggade på strandvallen. Alla ombord jublade när vi passerade parlamentshuset, monstruöst stort med sina 691 rum, en påminnelse om det habsburgska rikets forna glans.
 |
| Sexton bistra faunskulpturer håller i lampetterna på hotellets yttervägg. |
 |
| Dörrvakten i hög hatt eskorterar den kostymklädda mannen. Det vardagligt klädda gänget är turister, mannen till vänster i grön rock hör till Hop On Hop Off-bussens personal. |
 |
| Fullsatt kaffehus, men inga spår av litterärt liv... |
 |
| Gulaschsoppa på restaurang Nika. |
 |
| Margitön mitt i floden Donau; ett populärt friluftsområde. |
 |
| En av Budapests åtta broar, tror det här är Frihetsbron. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar