Jag knäppte fotot på Saaris gård i Mietois, Mynämäki, där jag vistades som Konestiftelsens residensstipendiat på vintern. Fast jag vet inte var skillnaden mellan skymning och solnedgång går.
Jag tror de vackraste skymningarna och solnedgångarna inträffar på vintern eller vårvintern när den korta dagen går mot kväll, när det är kallt och klart och snön lyser vit. Och kraschar laddade partiklar (som accelererats till höga energier i magnetosfären) i jordens atmosfär uppstår det norrsken, det vet ju alla ;-) ...
Nu är det den ljusaste tiden om året, svårt att skilja mellan skymning och kväll. Jag sover med öppet fönster och vaknar ibland på morgonkröken, fyra- femtiden i den tidiga gryningen när några fåglar kvittrar eller visslar ute på gården. Men bara en kort stund, sedan tar fågelsången plötsligt slut, jag vet inte varför. Kanske fåglarna övergår till andra sysslor, vaktar sina bon, flyger bort för att hitta sitt tidiga morgonmål.
Violetta skymningar hänvisar, som ju alla vet, till en dikt av Edith Södergran i debutsamlingen från 1916. Jag tycker om Södergrans vår- och höstdikter. Det finns inte så många hänvisningar till vinter och snö i hennes dikter, men jag hittade "topparnas snö" och "höjdernas eviga snö", "Vintern stiger sakta ner i dalen", "en vårvit ö", "Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren". Och nu lyckas jag inte hitta dikten i vilken hon skildrar ett slags fruset sinnestillstånd, en ö av is och snö, Återkommer till den senare.
Men nu är jag på jakt efter en violett sommarskymning... Här en välbekant vårdikt av Edith Södergran, Nordisk vår:
Alla mina luftslott har smultit som snö.
Alla mina drömmar har runnit som vatten,
av allt jag har älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar