Hemkommen från Kökar, där jag tillbringade två fina veckor på gästateljéns residens. Novemberdagarna var gråa, träden kala, förutom det sista guldet, mycket bruna och gula färger, rosenbuskarnas röda nypon.
Gästhamnen var igenbommad och öde, restaurang Havspaviljongen uppe på berget likaså, jag kan bara tänka mig hur det är på sommaren med alla fritidsbåtar, turister och cyklister, folk som övernattar i stugbyn.
Det var otroligt tyst och stilla, vilket passade mig bra, bara några småfåglar kvittrade, en enstaka kråka kraxade. Viken låg ofta spegelblank och en morgon var bryggorna och stenarna pudrade med en tunn snö.
Här lite bilder från närmiljön i Hellsö vid den smala Väster i Sundet-viken:
Jag blev speciellt förtjust i min bostad. Det stora köket hade grannblåa skåpdörrar och två fönster, sovrummet/arbetsrummet utsikt mot viken. När jag anlände var det alldeles mörkt, Johanna Henriksson, residensets kontaktperson, mötte mig vid färjfästet och vi körde den sju kilometer långa vägen till Hellsö. Först på morgonen såg jag den fina utsikten och gjorde min första promenad på strandvägen, förbi de röda bodarna och båthusen, mot den öde gästhamnen.
Stenen uppe på berget som syntes genom köksfönstret påminde om en smedjas smidesstäd:
I nedre våningens andra, rymliga bostad vistades två fotografer, Camila och Sanna, från Tavastehus. Jag fick skjuts med dem till Kökars vackra gamla kyrka, butiken och Otterbötes bronsåldersboplats, men mera om det i ett annat inlägg.
Gästhamnens bastu där viken mynnar ut i öppet hav. De gråa, låga bergen på Kökar är vackra, men jag var helt felklädd för strapatser i den karga skärgårdsmiljön med hala klippor, vått gräs och drypande mossa.
Ljugarbänken i Hellsö gästhamn... Här borde politiker och kanske också romanförfattare ibland sitta och fundera över sina löften, beslut och skriverier...
Den röda åländska vägen i ett avskalat höstlandskap:
Berget sprängs när nya vägar byggs, stenblock forslas bort och grått grus läggs som underlag på vägen:
Höstskymning vid Väster i Sundet-viken:
Här tittar solen nästan fram. Vi ses igen på Kökar!
Uppe i övre våningen fanns ytterligare två bostäder, ett ateljérum och ett mysigt litet orangefärgat biblioteksskåp. Övre våningen var nu tom och ouppvärmd, men på sommaren befolkas den speciellt av bildkonstnärer som deltar i kurser som dras av konstnären Satu Kiljunen, som är bosatt på Kökar och som varit primus motor bakom gästateljéprojektet sedan 1990-talet. Många internationella gäster har vistats i gästateljén.
Jag tänker på Staffan, den svenska konstnären i Ulla-Lena Lundbergs roman Kungens Anna (1983), som stod och målade uppe på Kökars klippor och berg, där han sedan träffade den unga kökarflickan Anna. Det var 1930-tal, skildringen av Annas besök på strömmingsmarknaden i Helsingfors var oförglömlig, också hennes besök hos Staffan i Stockholm, som förorsakade blandade känslor hos henne.
Ja, är man född på Kökar, eller har man vistats där många gånger, längtar man nog alltid tillbaka. Jag vistades på magiska Källskär, "grevens ö", för tio år sedan, men bekantade mig inte då så mycket med fasta Kökar.
Min mamma hade en ålandsmoster, Maggie, vars man var lärare i Saltvik, så det känns bra att ha lite familjeband till Åland. Jag skrev någonting om Maggies dotter i min roman Jag gungar i högsta grenen. Hon gifte sig med en norrman och flyttade till Oslo, antagligen strax före den tyska ockupationen 1940. I min roman heter hon Siri, jag skildrar hennes besök med barnen 1945 på en simstrand i Drøbak, där vraket av det ökända tyska fartyget Donau låg i strandvattnet.
Jag har sett fina svartvita fotografier från 1930-talet med min tonåriga mamma och hennes ålandskusiner, utanför Kastelholms slott och vid vackra vikar, som i dag ser precis likadana ut.
En gammal radio förde tankarna till svunna tider, kanske Annas 1930-tal...
Havspaviljongen, en igenbommad sommarrestaurang uppe på berget i november:
Stadsfröken på Kökar (ja, min andra, korta rock var alldeles för tunn... ). Foto: Camilla Sipponen.
Det sista guldet i lövträden:
Spegelselfie i mitt trivsamma rum, klädd i min småblommiga outlet klänning, design TH, som jag inte kunde låta bli att ta med mig, den är så skön att ha på sig... fast jag bytte nog kläder när jag klättrade upp på de gråa bergen....
